Jorden hade han jämnat ut. Gjort blomsterbäddar åt Märta. Byggt ett lusthus. Också inne i huset kändes den starka manshanden. Jo då, Märta hade valt rätt man. Helt rätt. Dessutom tjänade Ingmar pengar och försökte alltid överraska Märta med gåvor.
Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig väl, när jag blivit sjuk
Jag lämnar dig inte! sa Märta och kramade Ingmar. Du är den bästa maken! Jag lämnar dig aldrig
Han kunde knappt tro att det var sant. Ingmars humör var inte på topp
Märta hade varit gift i tjugofem år och fortsatte, under alla dessa år, att vara omtyckt av män. Redan som ung var hon den mest populära flickan.
Ja, redan i skolan sprang nästan alla pojkar efter Märta. Ändå var hon inte någon skönhet.
Hon skiljde sig inte från sin man, även om han var en ganska svår person.
Nej, Märta levde med Valdemar ända till hans slut. Tillsammans hade de uppfostrat sin dotter och fått henne gift. Den unge mannen tog med sig Disa till Italien, och nu skickade de fina bilder och bjöd hem henne. Men varken Märta eller Valdemar kom iväg Kanske åker Märta än. Men Valdemar han är borta.
Märtas man omkom i en bilolycka. Så meningslöst Senare sa man till Märta att det troligtvis var så att han blev sjuk vid ratten. Hjärtat knep till, han tappade fattningen och klarade inte att styra.
Kanske svimmade han? undrade hon.
Nu får vi aldrig veta, suckade väninnan, läkaren Ingrid. Dödsorsak: flera skador, oförenliga med livet.
Märta var i chock. Väninnan hjälpte till att ordna allt.
Hon tog också reda på alla detaljer via sina kontakter. Valdemar begravdes, och så blev Märta ensam kvar i det stora huset som de byggt tillsammans.
För två personer var huset inte särskilt stort, och när gäster kom kändes det lagom. Men själv för en kvinna stort, väldigt tomt, nästan som en börda.
Ett hem är ett hem. En man behövs där
Disa kom hem för att säga farväl av sin far. Hon tog upp med sin mor att sälja huset, köpa en lägenhet och kanske flytta till dem.
Nej! utbrast Märta. Jag har inte byggt det här huset för att sälja det. Och till ert Italien vill jag inte. Jag har sett det där Italien
Mamma!
Du är för ung för att förstå, Disan, log Märta genom tårarna. Jag skämtar bara.
Nå, skojar du, så är det kanske inte så illa ändå.
Allt var komplext. Precis så komplex som Valdemar varit. Å ena sidan, omsorgsfull och kärleksfull som make.
Å andra sidan en riktig humörmänniska. I sina dåliga stunder kunde han tömma ut Märta på all energi. Sen ångrade han sig och bad om förlåtelse, och Märta var inte den som höll fast vid sånt. Så levde de. Tjugofem år! Man kunde bli galen
Disa stannade ett tag och åkte sedan tillbaka hennes man arbetade mycket, och hon ville hålla elden vid hemmet levande. Märta blev ensam kvar.
Fast hon kände sig själv väl, visste hon att det inte skulle vara länge.
Och så blev det. Hon sörjde ett halvår, torkade tårarna, och upptäckte att det redan samlats en liten grupp beundrare runt henne.
Till och med Märtas mamma hade förundrats över dotterns popularitet.
Vad hittar de hos dig egentligen? De staplar sig framför dörren! Inte är du någon skönhet eller förstår jag ingenting?
Du är snäll, mamma. log Märta medan hon läppstiftade sig. Skönhet betyder ingenting. Det är bara tomt prat. En kvinna ska vara charmig, ha karisma. Lite krydda.
Gå nu och ha kul, kvinna, skrattade mamman. Annars tröttnar friarna på att vänta.
En annan kommer väl, ryckte Märta på axlarna, oberörd.
Och nu hade nästan trettio år gått sedan det samtalet, men inget hade förändrats. Kvinnor klagade att det inte fanns några fria män, ingen att gifta sig med efter fyrtio.
Märta förstod inte det där problemet. Hon hade, vid fyrtiosex, två friare båda riktigt bra män.
Med hjärtat drogs Märta mot Daniel. Hon tyckte mycket om honom, både till utseende och sätt. Stilig, bildad. De kunde prata om allt, och det kändes aldrig pinsamt att umgås.
Men Daniel var verkligen en mästare enbart på att prata. Märta förälskade sig nästan genom sina öron, men med ålderns förnuft visste hon att han inte var mannen att dela hus med.
Den andre, Ingmar, var en rejäl och pålitlig karl. En sådan som på en fest kunde svepa lite för mycket, men hade händer som allt fungerade med. En hederlig arbetsman med guld i händerna och ett stilla, men starkt, inre.
Han skulle vara mild och snäll mot sin fru, men när det gällde flytta berg för henne. Märta gillade honom mindre kvinnlig logik
Han höll inga vackra tal. Nyter var han tystlåten. Fick han något innanför västen, då kunde han berätta roliga historier, skämta och hålla låda.
Dock, han kunde ta sig ett rejält glas, men nästa dag var han på benen, hällde kallt vatten över sig och tog tag i dagen. Kortfattad men handlingskraftig. Det var honom Märta valde.
Daniel blev besviken när hans ord inte räckte och han gick sin väg.
Märta gifte sig med Ingmar, som blev överlycklig. På bröllopet drack han för mycket och sjöng och dansade till gryningen.
Inte dåligt, log Ingrid. Det är knappt ett år sedan Valdemar gick bort, och du gifter om dig. Inget förändras! Kvinnor letar med lykta efter karlar, men du får bara kliva ut genom dörren.
Säg inte också: Vad ser de hos dig? Du är ju ingen skönhet!
Nej, ska inte säga så. Men speciell efterfrågan har du alltid haft, det är sant.
Jag vet inte vad de ser, Ingrid. Prata med mamma om det.
Märta blinkade åt väninnan och gick ut och dansade med sin man, som just kommit och bjudit upp henne. Hon dansade och släppte varje tvivel ur tankarna.
Så vad om Ingmar var enkel? Han var stark. Händig. Och såg fortfarande riktigt bra ut. Hans tystnad var kanske en välsignelse.
Skulle hon ha valt Daniel? Av vackra ord levde man inte.
På några månader förvandlade Ingmar Märtas trädgård till ett paradis. Kastade ut gamla träd.
Jämnade ut jorden. Gjorde blomsterbäddar åt Märta. Byggde ett lusthus. Även inne kände man mannens handlag.
Jo, Märta hade valt rätt make. Verkligen.
Dessutom tjänade Ingmar pengar och försökte alltid glädja Märta med presenter.
Hon jämförde sitt nya liv med de tjugofem åren i sitt första äktenskap och ångrade uppriktigt att hon inte träffat Ingmar före. En riktig guldman!
När värmen kom, grillade de ofta på kvällen och åt middag i lusthuset, där Ingmar gjort ett vackert träbord och bänkar.
Märta, mätt på grillat, kisade nöjt som en katt. Ingmar log, och såg på henne.
Vad är det, Ingmar?
Ingenting. Jag är bara glad.
Hans första fru hade varit tråkig. Han trodde aldrig han skulle träffa en så underbar kvinna.
De njöt av sitt familjeliv i fyra år, tills Ingmar plötsligt började känna sig dålig.
Snabbt trött. Gick ner i vikt. Och när han tagit ett glas vilket händer ibland blev han ännu sämre.
Ingmar, du måste gå till läkare! sa Märta. Du kan ju inte vänta? Något är inte rätt.
Det är inget, Märtan. Det går över!
Vilken medeltid! Och om det inte går över? Är du som andra män, rädd för läkare?
Nej.
Ingmar ville inte säga vad som skrämde honom. Han var bara rädd för en sak. Att om han blev svårt sjuk, då skulle Märta lämna honom. Hon vill inte leva med en sjuk man.
Han var inte dum. Han visste att Märta hade tagit honom av praktiska skäl, inte av passionerad kärlek. Men han älskade henne! Trots allt.
Han hade sett henne i butiken, hur hon förvirrat letade efter plånboken i väskan, och han blev kär direkt. Hennes förvirring var så rörande.
Direkt ville man närma sig, lyfta upp henne och skydda henne hela livet. Även om hans mor hemlighetsfullt sa när hon såg valet:
Det är ditt liv, min son. Men vad ser du hos henne? Ingen skönhet, inte ung Men du är i din bästa ålder, du kunde få vilken ung tjej som helst!
Men ingen annan var viktig för Ingmar än Märta. Och nu, om han verkligen var sjuk, skulle han då vara viktig för Märta?
Hon lyckades aldrig övertala honom till läkaren. Det var en lördagskväll. Ingrid och hennes man Börje var på besök. Ingmar och Börje satt ute och grillade och drack öl. Ingrid stod i köket och gjorde sallad och sa till Märta:
Ingmar är sjuk, eller hur?
Jag vet inte! utbrast Märta. Jag ber honom gå till läkaren, men han vägrar! Du är läkare, vad tycker du? Han mår inte bra, va?
Han ser sämre ut. Magrare. Och huden har fått en gul ton.
Herregud! Ingrid, hjälp mig övertala honom att gå! Snälla, kanske han lyssnar på dig. Du är ju läkare!
Ingrid tittade allvarligt på väninnan.
Märta älskar du honom? Jag minns dina tvivel
Märta bet sig i läppen och svarade inte.
Ingrid hann inte övertala Ingmar han svimmade vid bordet. De ringde ambulans. Märta åkte med. Han vaknade aldrig till. Hon höll hans hand och bad.
Han opererades nästan direkt.
Tumör på levern.
Cancer?! utbrast Märta skräckslaget.
Vi väntar på svar från proverna.
Tumören var godartad, men rätt så stor när Ingmar låg på operationsbordet.
Läkarna förbjöd Ingmar nästan allt och förklarade att det skulle ta lång tid att återhämta sig. Om det ens skulle vara möjligt. Åldern också.
Ingmar blev ännu mer dyster. Hans mamma kom och besökte honom på sjukhuset.
Märta arbetade, mamman kom på dagen. Med den mat han fick äta listan över tillåtna saker var kort.
Du är inte dig lik! sa hans mamma Ulla. Vad är det? Du överlevde. Ingen cancer. Du ska vara glad och äta nu. Ta, lite ångkokt fisk.
Jag vill inte äta.
Men du måste! Vad är på gång? Märta kommer till dig i alla fall?
Hon kommer än så länge. sa Ingmar.
Vad menar du? Tror du hon lämnar dig? Då är hon tokig!
Jag är slut! Jag kan inget längre! Får inte ens arbeta. Får ingenting. Jag fyller femtio i juni och är en invalid. Vem vill ha en invalid?
Vad är det här? undrade Märta, som kom in. Ni väcker hela avdelningen. God dag, Ulla!
Jag går nu. Hej, Märta. Hej då.
Vad har hänt?
Ulla viftade med handen och gick. Märta tvättade händerna och gick bort till sin olycklige man.
Vad är det, invalid? Armar och ben har du. Vad är invalid? Resten läker. Vet du vad jag läste om levern?
Vad?
Levern är det organ som återbildas av sig självt. Om 51% finns kvar så återhämtar den sig. Och du har sextio procent kvar. Ge levern tid. Det blir bra!
Men har jag tid?
Va? undrade Märta.
Tid.
Ingmar, vad är det? Är det något jag inte får veta? Bad du läkarna dölja nåt?
Nej, det är inte det
Ingmar skrevs ut. Och så började den svåraste tiden. Efter minsta lilla fysisk ansträngning blev han trött. Det plågade honom mest.
Snart närmade sig hans födelsedag, vilket nu bara gav honom ångest. Inget gott att äta, ingen snaps. Vilken fest!
Märta verkade inte märka att Ingmar blev trött nästan direkt, och åt dietmat med honom utan att klaga.
Märta började han. Vad ska det bli med oss?
Hur menar du? undrade hon.
Jag blir ju inte frisk fort. Du lämnar mig, eller hur? Säg det nu.
Ska jag lämna dig? Jag trivs med dig.
Jo, när jag kunde jobba och fixa allt, då trivdes du. Vad är bra nu? Nu har jag knappt ork.
Och det är dumt tänkt. Skärp dig nu!
Jag försöker. Men vad är det här? Två slag med hammaren, så är jag helt slut.
Märta gick fram och kramade om honom bakifrån. Lade kinden mot hans nacke.
Jag älskar dig. Och lämnar dig aldrig. Återhämta dig i din takt. Allt får ta sin tid.
Älskar du? På riktigt?
På riktigt.
Märta lämnar inte Ingmar. Han återhämtar sig långsamt, men det går framåt.
Födelsedagen ordnade Märta utan starka drycker, så han inte skulle känna sig utanför.
Några vänner kom, de satt i lusthuset och spelade sällskapsspel.
Du har tur med din fru, Ingmar, sa vännerna när de gick.
Ska ni nu gå hem och dricka för mitt välmående? log Ingmar snett.
De skrattade och gick. På kvällen satt han och Märta på farstubron, såg på stjärnorna. Lyckliga. Den kvällen kände han sig för första gången bättre.
Han trodde igen att han skulle återhämta sig. Och att hans fru faktiskt aldrig skulle lämna honom. Han kramade Märta hårdare.
Vad är det, Ingmar?
Allt är bra! svarade han.
Äntligen, sa Märta och kysste honom på kinden.
De var lyckliga.
