Stig Lindgren hade aldrig i sitt liv köpt en present till sin fru, trots att de lyckligt och väl levt ihop i hela tjugo år. Det blev helt enkelt aldrig av. Med Valborg hade det gått fort – de gifte sig bara en månad efter att de träffats. Och deras dejter hade varit korta och utan presenter. Han kom till byn där Valborg bodde, visslade under hennes fönster, hon sprang ut, och så satt de på bänken vid grinden tills midnatt, pratade lite då och då.
Och den första kyss fick Valborg först när han friade. Bröllopet blev av, och livet rullade på med sitt dagliga tjafs och slit. Stig blev en duktig lantbrukare – kor, grisar, höns, en hel armé. Valborg var inte sen heller – hennes köksträdgård var avundsjukans grönsaker. Sen kom barnen. Blöjor, bodies, barnsjukdomar. Då var det inte tid för presenter. Man var glad om att få sova. Högtiderna passerade som vanliga dagar, firade med enkla middagar. Så gick deras liv, kanske inte glamoröst, men stabilt och lugnt.
En dag åkte Stig med grannen till marknaden för att sälja potatis och fläsk – precis innan åttonde mars. Han hade rotat i källaren, sorterat potatisen och tänkt sälja det som var över. Och fläsket, varför skulle det ligga och dra? Snart var det dags att slakta grisen ändå. Så där stod Stig på torget. Lite kyligt, men inte för mycket, med en aning vår i luften. Försäljningen gick över förväntan. Fläsket försvann som smör i solsken. Potatisen blev uppköpt som om det var något exotiskt. “Bra med pengar” tänkte Stig belåtet, “Valborg blir nog glad”.
Han slängde säckarna i grannens bil och gick till affärerna. Frugan hade bett honom handla lite småsaker. Som vanligt stannade han först till på krogen för att fira den lyckade försäljningen. Nej, han var ingen drinkare. Men han hade någon slags vidskeplig tro på att om han inte tog en snaps efter en bra dag på marknaden, skulle nästa gång gå åt skogen. Efter den obligatoriska drinken gick Stig i gott humör längs den livliga gatan. Tittade i skyltfönstren, på all folk som strömmade förbi. Då fastnade blicken på en syn: framför ett stort skyltfönster stod ett ungt par. Flickan, fräsch och ung som sin pojkvän, en lika ung kille.
Hon stirrade fascinerat på en klänning som hängde på en docka i fönstret.
“Lova, kom nu, varför står du och glor på den där klänningen?”
“Titta vad fin den är, den skulle passa mig perfekt.”
“Äsch, det är väl bara skräp.”
“Idiot”, fnös Lova. “Det här är senaste modet. Retro. Köp den till mig till åttonde mars, snälla?”
“Lova, du vet väl att vi inte har råd? Om jag köper den här får vi leva på potatis och kål i en månad.”
“Vi klarar oss”, envisades hon. “Jag vill så gärna ha den. Vi har varit gifta i ett år nu, och du har aldrig köpt mig en present, inte ens till jul.”
“Lova, vad gör du med mig?” suckade killen.
“Robin, jag älskar dig, min älskling”, sa Lova utan att skämmas och gav honom en kyss innan hon drog honom in i affären.
Pojken ryckte resignerat på axlarna när han märkte Stigs blick, som om han menade: “Vad ska man göra, kompis… kvinnor är kvinnor.” Snart kom paret ut igen. Lova skrattade lyckligt och kramade sin man. Sen försvann de i folkmassan. Stig stod kvar och funderade. Tittade på klänningen i skyltfönstret. Den var faktiskt fin. Enkel, med blommönster, liknande den som Valborg haft när de dejtade.
Något rörde sig i hans hjärta. Kanske minnen från unga år, kanske såg han sig själv i det unga paret. En längtan han glömt vaknade. Plötsligt tänkte han: “Jag har aldrig köpt Valborg en present. Det blev aldrig tid. Och jag tyckte det var bortkastat. Men den där Robin, han är villig att svälta bara för att se sin fru glad. Då måste han verkligen älska henne. Men älskar jag Valborg? Innan bröllopet trodde jag det. Men sen… det bleknade. Vi levde bara. Inget att minnas. Bara vardagsgröt. Åh, livet…”
Den där stulna glimten av någon annans lycka brände så i Stig att han själv ville känna den.
Han gick beslutsamt in i affären. En ung expedit kom fram:
“Kan jag hjälpa till?”
“Ja, tack. Jag vill ha den där klänningen, den som hänger i fönstret.”
“Åh, den är helt ny, retroinspirerad, ren silke. Din dotter kommer att älska den.”
“Det är inte till dottern, det är till min fru”, muttrade Stig.
“Åh, så fint!” kvittrade expediten medan hon packade in klänningen.
“Vad kostar den?”
När hon sa priset blev Stig paff. Så mycket pengar!
“Varför är den så dyr?” frågade han buttert. Expediten förklarade tålmodigt:
“Den är designad av en berömd modör.”
Stig tvekade. Pengarna smakade surt. Men så såg han för sig Lovas glädjestrålande ansikte. Och han bestämde sig.
“Jag tar den”, sa han och räknade upp sedlarna. Nöjd med sitt beslut gick han ut med kassen. Då kom grannen. På vägen hem var grannen på strålande humör – en lönande dag, alla pengar skulle hem.
“Och du då?”
“Vad menar du?”
“Fick du bra betalt?”
“Vad angår det dig?” fräste Stig plötsligt.
“Skojar du? Varför är du på dåligt humör?”
De kom hem. Valborg var fortfarande ute på gården. Stig gav hö till kossorna, sopade igen, hällde soppa åt grisarna. Men hjärtat var tungt. Han hade ju gjort något bra, köpt en present, men varför kändes det så konstigt? Stig spottade och gick in. Hällde upp en snaps, sedan en till. Kändes lite bättre.
Dörren smällde. Valborg kom hem. Sur som vanligt. Såg honom sittande vid bordet:
“Varför sitter du här? Hur gick det?”
“Bra. Här är pengarna.” Valborg räknade dem.
“Det är väl lätt för lite? Gick det dåligt?”
“Nja, det var en grej… Resten är i den där påsen.” Valborg drog buttert upp klänningen.
“Vem är den till, L- Åh, Stig, sa Valborg med en röst som darrade av glädje.
