Jag står vid Östersjöns strand och försöker minnas hur allt började, men tid och plats välver ihop sig som grädde i en dröm som spårat ur. Vi hade träffats i sex månader, jag och Mattias, och allt var sådär svävande och förälskat som en sensommarkväll i Malmö när ljuset aldrig vill ta slut. Små skavanker blev fina nyanser hos honom: han var kunnig och välklädd, alltid med nypressad skjorta och en doft av kaffe och stad. Vi promenerade över kullerstenarna i Gamla stan, drack varm choklad i trånga fik, och diskuterade Bergman-filmer tills nattbussen gick hem.
En kväll när aprilljuset var kallt och disigt, satt vi vid mitt köksbord och delade en påse bullar från Pressbyrån. Plötsligt började han prata om framtiden, men allt lät som om det sades genom en megafon under vatten.
Allvarligt, Elin, är det inte fånigt att vi har två lägenheter? Ska vi inte försöka bo ihop? En tvåa nära Söder, kanske.
Jag log, jag hade ju redan fantiserat om hans böcker i min hylla och våra kläder blandade i samma garderob. Men när han fortsatte, klirrade muggarna till på det typiska IKEA-bordet.
Bara så vi är överens om reglerna, fortsatte han tonlöst, som om han läste ur ett anställningsavtal. Vi delar hyran, elen och maten exakt femtio-femtio. Allt, från SL-kort till sopsortering. Modernt, jämlikt och rättvist.
Jag nickade. Klart, tänkte jag. Men sen klämde jag in en fråga, med hopp om samma lagom-svar.
Hur delar vi på sysslorna då?
Mattias ryckte på axlarna, och så log han sådär snett, som om svaret var självklart:
Ja men alltså, Elin… Du är ju kvinna och ni är ju födda med myspys i blodet. Det där är ju ditt område, att fixa maten, tvätta, dammsuga. Jag kan slänga ut soporna ibland, eller om något behöver spikas upp på väggen. Men det mesta… det vore konstigt om inte du tog hand om det. Eller hur? Du som gillar att ha koll på läget.
På köksbordet vibrerade en mobil men ingen svarade. Jag såg på honom och försökte vända skärvorna av orden till något begripligt. Varför hyra hemstäd när man har en flickvän?
Jag tog en bit kanelbulle, tuggade långsamt och valde samma tonfall som han.
Mattias, jag förstår vad du menar. Vi delar utgifterna, visst. Men vi jobbar ju båda heltid, är lika trötta på kvällarna. Jag har varken lust eller tid att agera hushållsmaskin efter jobbet.
Han spände käken men sa inget. Jag fortsatte, småleende:
Om vi delar ekonomin, kan vi väl lika gärna dela ansvaret? Eller så anlitar vi städhjälp, tar någon som kommer två gånger i veckan. Kostnaden delar vi såklart på hälften. Då får vi ren lägenhet och tid över till varann. Jag har inget emot att tända ljus, välja gardiner och fixa stämning, men matlagning, tvätt och dammsugning, det får gärna någon annan sköta.
Hans ansikte förvreds. Först förvåning, sen irritation, till sist frostig distans. Jag såg räknemaskinen snurra bakom ögonen hans.
Varför ska en främmande människa gå runt i vårt hem? sa han och grimaserade. Det är bara onödiga utgifter. Kan du inte bara laga middag till din kille? Det är ju omtanke, inte slit och släp.
Men när kvinnors arbete skulle värderas började allting koka ner till “kärlek”, medan pengar genast skulle delas jämnt. Omtänksamhet att laga middagen, men hälften av notan ville han minsann inte missa.
Mattias, sa jag lugnt, det är ingen omtanke att fixa middag efter åtta timmar på kontoret medan du glor på TV-spel och jag svettas över spisen. Antingen delar vi på ekonomi och sysslor, eller så tar vi in hjälp utifrån och delar den kostnaden. Jag tänker inte leva i en relation där jag både betalar och jobbar dubbelt så mycket.
Han svarade inte. Resten av kvällen var tyst; han sa att han “skulle tänka på saken.”
Nästa morgon kom inget “God morgon, Elin” och till kvällen ett snustorrt sms: att han var kvar på jobbet. Tre dagar senare försvann han från världen, inga svar någonsin mer.
En vecka senare hörde jag via vänner: vi hade gjort slut, för att “jag bara var intresserad av pengar och inte alls någon riktig huslig kvinna.” Att jag “inte var redo för familj”.
Det gjorde ont, förstås. Sex månader av planer och mjölkiga drömmar. Men sen klev vinden in från havet och allt kändes lättare. Hans försvinnande blev svaret jag aldrig begärt: det var aldrig mig han ville ha, bara ett varmt litet bo någon annan skulle få knyta förklädet och duka hans bord.
Mattias blev kvar i drömmen, men jag vaknade, köpte städhjälp åt mig själv och lät ljuset falla i min tysta, nystädade lägenhet på Folkungagatan. Jag kokar te, läser, och inser: det är ren lycka att inte längre vårda någon som inte ser värdet i det jag gör.
