Vi hade varit tillsammans i ett halvår. Allt kändes då som det brukar i början små egenheter blev charmiga särdrag, framtiden låg där, skimrande och ljus. Emil verkade nästan perfekt för mig: smart, stabil, allmänbildad och alltid välklädd. Vi tillbringade helgerna på mysiga kaféer i Stockholm, promenerade längs Djurgården, diskuterade Bergmans filmer, och det kändes som om våra tankar gick i takt.
Men snart började skuggorna blanda sig i bilden, såna som bara syns i knepiga drömmar. Det visade sig att vi betraktade livet från helt olika horisonter. Jag såg framför mig ett partnerskap med lika villkor, medan Emil mest ville ha bekvämlighet utan krångel.
Samtalet om samboliv kom plötsligt, som en udda symbol i en dröm, när vi åt ärtsoppa en onsdagskväll och lyssnade på regnet mot fönstret. Emil hällde upp te och sa:
Alltså, vi springer ju bara mellan varandras lägenheter. Det känns dumt med två hyror i Vasastan. Ska vi inte flytta ihop? Hitta en fin tvåa nära Odenplan?
Jag log, hade hoppats på just detta sedan länge. Men det som sedan sades kändes som om någon lagt in en felaktig replik i manuset till mitt drömliv.
Men låt oss prata om reglerna direkt, sa Emil i ett tonläge som fick honom att likna en byråkrat från Skatteverket snarare än min partner. Vi är ju moderna människor. Jag tycker så här: vi har separat ekonomi och delar på alla gemensamma utgifter. Hyra, el, mat rakt av, femtio-femtio.
Jag nickade, jämställdhet, tänkte jag såklart.
Och hushållet då? frågade jag och väntade mig förstås samma princip: att vi delar allt.
Emil log pressat, och svarade:
Det där har ju liksom naturen löst. Du är ju kvinna, så hem och mys är din grej. Så du fixar mat, städning, tvätt det där är ditt område. Jag hjälper till ibland, kastar ut soporna eller skruvar upp en hylla om det behövs, men huvudsakligen tar du hand om sånt. Du vill väl känna att det är ditt hem?
Ett märkligt eko av tystnad lade sig mellan oss. Jag såg på honom försökte förstå ett drömlikt pussel som inte gick ihop.
Varför skulle han anlita en städfirma när han hade sin förälskade kvinna?
Jag gav upp tanken på att övertala och beslöt att tala hans eget språk.
Emil, sa jag lugnt. Jag förstår dig. Du vill ha partnerskap när det gäller ekonomi, det är rimligt. Du vill ha god mat, rena skjortor och blanka golv. Men jag jobbar också heltid. Jag har varken ork eller lust att ägna mina kvällar åt att serva lägenheten.
Han blev spänd men lyssnade vidare.
Därför har jag ett motförslag: vi hyr in hemhjälp två gånger i veckan någon som sköter städ, tvätt och lagar mat för flera dagar. Kostnaden delar vi rättvist. Då blir det rent och trevligt och ingen blir slutkörd. Mysfaktorn sköter jag själv tänder ljus, hänger upp fina gardiner.
Hans ansikte förvrängdes som i en surreallycklig hallucination först förvånad, sen irriterad, till slut nästan kall.
Ska vi ha en främling hemma? muttrade han. Det är onödiga utgifter. Du är ju kvinna, hur svårt kan det vara att laga middag till sin kille? Det handlar ju om omtanke, inte om jobb.
När kvinnors arbete värderas, förvandlas det alltid till kärlek och kallelse. Laga middag: omsorg. Någon krona till hyran: rakt marknadspris.
Jag sa mjukt:
Emil, om jag lagar middag efter åtta timmar på kontoret, medan du spelar PlayStation eller kollar på Bron, är det inte omsorg, utan utnyttjande. Vi har ju valt att dela allt då gäller det hushållsjobben också, eller så tar vi in en tredje part och delar på kostnaden. Jag accepterar inte att jobba dubbelt så mycket som du, när vi ändå betalar lika mycket till hyran.
Han blev tyst, middagen blev ett isberg. Sen sa han torrt att han behövde tänka.
Nästa morgon kom inget God morgon på sms. Till kvällen ett kort: Jobbar sent. Tre dagar senare ingenting alls, bara tomma gator i drömmen och ingen Emil i andra änden.
En vecka senare hörde jag genom vänner: Han sa att ni gjort slut för att du är girig och inte vill ta ansvar för hemmet. Att du bara är ute efter pengar, och inte vill ha en riktig familj.
Det sved först ett halvårs löften, drömmar, illusioner. Men sedan lättade allt, som dimma över Mälaren.
Hans försvinnande blev svaret på allt. Han önskade sig inte mig, utan ett lättskött bo, en varm famn där ingenting behövde lösas.
Emil försvann och tack för det. Jag anlitade hemhjälp för min egen skull. Nu kliver jag in i en ren och tyst lägenhet, sätter på vattenkokaren och inser: Lycka är att inte vara servicepersonal åt någon som inte förstår ens värde.
