Jag drömde att jag behövde en trädkoja på min tomt i en avlägsen förort till Stockholm. Istället för att kontakta en stor byggfirma föreställde jag mig bara en man som behärskade grunderna i snickarglädje. En granne pekade mig mot sin vän, en erfaren husbyggare från Uppsala, som skulle kunna resa en enkel trädkoja med sina egna händer.
Lyckligtvis var den mannen, Erik, ledig den veckan. Han ville först inte ta jobbet, men jag lyckades övertala honom med en dröm om en blå himmel och doft av tall. Han lovade att färdigställa kojan på en vecka, vilket passade mig bra. På lördagen skulle han komma för att kika på platsen, och nästa dag skulle han handla alla material på byggvaruhuset i Solna.
Vi talade också om slitstyrka. Erik påstod att han omedelbart behövde en hjälpreda, och att han hade en massa vänner som gärna ställde upp. Det viktigaste för mig var att jag skulle vara i Göteborg hela veckan för ett jobb, så jag kunde inte vara närvarande under byggandet. Därför lämnade jag nycklarna till honom tills helgen då jag återvände.
Erik försäkrade mig om att han var en pålitlig hantverkare och bad om en rimlig ersättning, vilket i mina drömmars ekonomi betydde några tusen kronor. Jag gick med på det.
När lördagskvällen kom var trädkojan färdig, helt som jag föreställt mig, utan ett enda fel. Erik verkade nöjd och inga problem uppstod. Det enda som störde mig i drömmen var att Erik hade slukat allt som låg i mitt kylskåp: två kilo rimmat fläsk, två dussin ägg, flera kartonger mjölk, en burk sås och en flaska rött vin. Sådant beteende kändes helt oacceptabelt. Det handlade inte om sympati för maten, utan om att ingen hade frågat om han fick ta en smula. Jag kände mig som en osynlig skugga i hörnet av mitt eget kök.
Jag räknade snabbt ut kostnaden för alla livsmedel och drog av beloppet från Eriks lönekassa. Det var bara en liten droppe i det stora havet, men för mig gjorde det skillnad.
Erik protesterade. Han började argumentera med mig och påstod att byggarbetare alltid måste bli mätta, att det var en självklar tradition. Han tillade att arbetets ansträngning stundtals varierade, men att det inte förändrade den totala summan han ansåg vara rättvis.
På ena sidan ville jag gå med på hans resonemang. På andra sidan stod jag fast vid att jag hade hållit alla villkor vi kommit överens om, och att jag borde ha fått en tydlig varning om sådana förväntningar.
Drömmen svävade vidare i en dimmig skog av byggplankor och kylskåpsdörrar, där varje löftes ekon försvann i vinden som en gåtfull visa.
