Han bjuder in mig till hans föräldrar, men jag vägrar bli deras tjänarinna.
Han vill att vi ska flytta in i familjehuset, men jag tänker inte bli hans släkts allt-i-allo.
Jag heter Lovisa, jag är tjugosex år. Min man, Erik, och jag har varit gifta i nästan två år. Vi bor i Göteborg, i en mysig liten lägenhet som jag ärvt av min mormor. I början gick allt bra Erik var nöjd med att bo hos mig, det passade honom perfekt. Men häromdagen kom det som en blixt från klar himmel: Det är dags att vi flyttar till mitt barndomshem, det finns gott om plats, och när vi får barn blir det perfekt.
Men för mig låter inte det där perfekt alls. Jag vill inte byta mitt hem mot ett ställe där patriarkatet och blind lydnad styr. Där skulle jag inte vara hans fru, bara gratis arbetskraft.
Jag minns min första visit hos dem så väl. Ett stort landhus i skogen, minst 300 kvadratmeter. Där bor hans föräldrar, hans lillebror, Anton, hans fru, Elin, och deras tre barn. Fullt paket. Så fort jag kom in genom dörren fick jag min roll tilldelad. Kvinnorna i köket, männen framför tv:n. Jag hade knappt hunnit packa upp min väska förrän hans mamma räckte mig en kniv och sa: Skär upp salladen. Inte ett tack, inte ett när du vill. Bara en order.
Under middagen såg jag hur Elin sprang runt utan att våga säga emot sin svärmor. Vid varje kommentar kom ett skyldigt leende och en nick. Det gjorde mig kall. Då visste jag direkt det här är inget liv för mig. Inte en chans. Jag är ingen lydig Elin, och jag tänker inte böja mig.
När vi sa att vi skulle gå, skrek hans mamma:
Vem ska då diska?
Jag tittade henne rakt i ögonen och svarade:
Gästerna städar efter sig. Vi är gäster, inte anställda.
Då exploderade det. Jag kallades otacksam, uppnosig, en bortskämd stadsflicka. Jag lyssnade, lugn, och tänkte: här kommer jag aldrig få min plats.
Erik stödde mig den dagen. Vi åkte hem. I sex månader var allt lugnt. Han träffade sin familj utan mig, och det funkade bra. Men nu börjar han prata om att flytta igen. Först små antydningar, sedan mer och mer påstridigt.
Där är familjen, det är vårt hem, upprepar han. Mamma kan hjälpa dig med barnen, du får vila. Och din lägenhet kan vi hyra ut, det blir extra inkomst.
Och mitt jobb då? svarade jag. Jag tänker inte ge upp allt för att begrava mig 40 kilometer från Göteborg. Vad ska jag göra där?
Du behöver inte jobba, ryckte han på axlarna. Du får ett barn, du sköter hemmet, som alla andra. En kvinna hör hemma i hemmet.
Då rann bägaren över. Jag är en utbildad kvinna med karriär och ambitioner. Jag är redaktör, älskar mitt jobb, har byggt allt själv. Och nu säger man att min plats är vid spisen och blöjbyten? I ett hus där man skriker åt mig om en oputsad kastrull och lär mig hur man lagar soppa eller föder barn på rätt sätt?
Jag vet att Erik är en produkt av sin uppväxt. Där fortsätter sönerna släkt
