Han bestämde sig för att straffa sin fru, men insåg att ingen behövde honom
Efter att Linnéa fått en befordran på sitt nya jobb på banken förändrades hennes personlighet helt. Från att vara en tyst och lugn kvinna blev hon plötsligt irriterande, skarp och krävande. Anton, hennes man, förstod inte: “Varför plötsligt alla anklagelser? Förr var allt bra.” Linnéa förebrådde honom för att han inte hjälpte till hemma – varför låg allt på henne, matlagning, barnet, städning? Anton såg inga problem. Han tyckte: “I en trea i panelhus i Borås finns inget för en man att göra. Hyllorna sitter fast, kranarna läcker inte. Matlagning är inte mannens grej.” En gång bad han om soppa, gjorde en antydan – och fick svaret: “Skala grönsakerna, då kokar jag.” Han fräste till: “Gör det själv! Du är ju kvinna!” Linnéa stannade allt oftare kvar på jobbet, och deras son blev nu den sista att hämtas på förskolan. Anton tyckte synd om pojken, men att gå själv? Tänk om de bad honom flytta på ett skåp eller laga ett rör?
Han kände att hans fru inte längre uppskattade honom. Han muttrade oftare: “Varför behövde du den här befordran? Hade du hållit dig lugn hade allt varit som förr.” Linnéa svarade lugnt: “Gå tillbaka till utvecklingsavdelningen då, skaffa din egen befordran, tjäna mer – då kan jag gå ner i tid, laga soppa och ta hand om vår son. Men vi kan inte leva på två löner längre. Min mamma hjälpte till förr, nu har hon sina egna utgifter.” Anton blev bara arg: “Hon fick för sig att renovera!”
Själv strävade han inte efter karriär. När han såg sin chef jobba utan lediga dagar sa han: “Nej tack, det räcker. Jag jobbar mina timmar – sen går jag hem.” Men ju mer han hörde Linnéas anklagelser, desto mer växte ilskan i honom. Han bestämde sig: “Om hon vill vara chef får hon känna på hur det är att vara ensam.” Han stannade oftare kvar på jobbet. Sen inledde han en affär med en kollega från bokföringen – Vera. Hon var enkel, ingen skönhet, men med kurviga former, en mjuk röst och en ändlös ström av kakor.
Vera hade en liten son, men det störde inte Anton. Hos henne kände han sig behövd: en varm filt, en middag som väntade, beundrande blickar. De träffades allt oftare. Under tiden började Linnéas mamma hämta barnet på förskolan – Linnéa var upptagen med ett stort projekt. Anton var glad: “Så bra. Hon lagar inte mat, men jag svälter inte. Vera ger mig både mat och beröm. Rättvist.” Men Vera hade sina egna regler. När Anton kom utan godsaker, parfym eller pengar till “något trevligt” – mulnade hon. Middagen blev enklare, smekningen kallare.
Anton blev orolig, men tröstade sig: “Spelar ingen roll. Hon vill inte ha kärlek – bara uppmärksamhet och lite pengar. Men vänta bara tills Linnéa får veta att jag lämnar henne – då sjunger hon en annan visa.” När Vera, utan att blinka, bad om en ny päls, insåg Anton att det var dags att avsluta skådespelet.
Han stormade hem, väntade på att Linnéa skulle komma från jobbet och sa med rynkad panna:
“Linnéa, nu räcker det. Jag är en man! Jag vill ha middag, ordning i huset, rena strumpor! Du kommer hem före mig – varför kan du inte laga soppa? Eller är tvätten för svår?”
Linnéa klädde av sig utan ett ord, ställde ner väskan på golvet och frågade trött:
“Var det allt?”
“Nej!” sa han högtidligt. “Jag lämnar dig! För en annan kvinna! En som uppskattar mig! Jag har packat – det är slut! Lev ensam!”
“Bra,” nickade Linnéa. “Gå då. Tröttnat på att leva med en lat gnällspik. Men lägenheten stannar här. Jag betalade amorteringen själv. Advokaten kan intyga – du lade inte en krona.”
Det kändes som om han hälldes i kokande vatten. Va? Inga böner? Inga tårar? Han hade väntat sig att Linnéa skulle klamra sig fast, be honom stanna. Istället kom en kall beräkning.
Med hjärtat bultande av ilska packade han en väska och åkte till Vera. Han knackade självsäkert: “Älskling, nu är jag din. För alltid!” Hon öppnade, synade honom från topp till tå och korsade armarna:
“Vem sa att du fick flytta in? Jag har ett barn, en hyreslägenhet, en liten lön. Du är ingen lösning, du är en kostnad. Inte villig att betala? Stick då.”
Dörren smällde igen framför näsan på honom. Och där stod han kvar på trappavsatsen – med en väska, ett krossat ego och tomma händer. Behövd av ingen. Varken hustrun eller älskarinnan. Och för första gången på år – helt ensam.
