Han ansåg att hon var en dålig mamma och en dålig fru
En av mina bekanta, trebarnsmamma, gifte sig nyligen igen. Hur hon lyckades med det är fortfarande ett mysterium för mig. Nej, det handlar inte om att ingen vill gifta sig med mammor med många barn. Det vill de göra, om de älskar dem! Men så länge jag kan minnas från hennes första äktenskap, var hon alltid “den sämsta mamman och den sämsta frun”.
Några gånger under hennes “tidigare” liv besökte jag hennes hem. Jag minns att hon alltid var trött, stressad och förvirrad. Det brände vid på spisen, yngsta var i blöta strumpbyxor i en timme, och hon slets mellan honom, den mellersta med läxorna, spisen, och hann inte byta de blöta kläderna. Hon behövde också hinna laga middag, för snart skulle mannen komma hem från jobbet. På något sätt skulle det städas också, eftersom han gillar ordning. Hon plockade upp leksaker och kastade dem i lådor. Den lille spred ut dem igen… Samtidigt satt hon vid datorn och skickade mejl — hon hade också ett extrajobb eftersom makens lön inte riktigt räckte till. Och allt detta förvandlades till något slags oändlig tråkig kaos. När mannen kom hem, såg han röran och kommenterade:
— Ge katten vatten! Gör åtminstone något nyttigt… Halvt på skämt, halvt på allvar. Men de orden minns jag väl. Och min väninna släppte mejl, slevar, blöta strumpbyxor och med ett ursäktande leende hällde hon vatten i kattens skål. För att göra det enda nyttiga för dagen.
Då gjorde jag något dumt. För att lätta upp stämningen föreslog jag också halvt på skämt att hon skulle lämna alla dessa katter och den ofärdiga middagen, samla barnen, sminka sig (till henne) och gå till ett café. — Jag tar med mina också. — Hon är för gammal för att sminka sig! — klippte hennes man av. Även det som ett skämt… Jag tittade på denna kvinna och insåg med fasa att hon faktiskt var yngre än jag. Och om hon är en gammal tant, vad är jag då?
Hon bad om ursäkt och sa att de gillar hemlagad mat. Och började duka på bordet, där mannen satt och väntade. Och bredvid spred barnen ut leksaker igen, och med någon form av “tredje” hand samlade hon upp dem direkt, för han gillar ordning. Hennes telefon pep, antagligen jobbmejl. — Sluta sitta hela dagen på internet, sa mannen. Jag sa adjö och gick. “Jag har mig själv att skylla” Nej, hon klagade aldrig för någon. Aldrig! Hur man än frågade, så var allt bra. Och ju gråare och mer utmattad hon såg ut, desto mer övertygande sa hon: “Allt är bra!” Och gömde sina matta ögon.
Men vi hade alltid många gemensamma bekanta. Och från den ena eller andra hörde jag att svärmor var mycket missnöjd med henne. Svärdottern var en dålig mamma för att yngsta ramlat av cykeln och slagit upp ett ögonbryn. De fick sy. Man måste passa på, inte slarva… Svärdottern var en dålig fru för att det var stökigt hemma och familjen fick dåligt med mat. En gång gick hennes man till skolan, och sen var det bråk hemma. Äldsta hade ställt till det, och allt för att “dåliga mamman” ägnade sig åt oväsentligheter och inte barnuppfostran. Man sa att hon börjat ta antidepressiva, för ja, hon var en dålig mamma och en dålig fru. Gjorde inget, men hade inte ork… Och inte ens barnen förstod.
— Mamma, du är dålig!!! skrek yngsta på gatan när vi var ute. — Du läser inte för mig. Hon tog fram boken ur väskan och började läsa, utsliten och trött. Hon ville verkligen vara en bra mamma. Sen skilde de sig. Mannen träffade en annan kvinna. Förmodligen en bra fru och husmor. Men för rättvisans skull betalar han underhåll ordentligt och träffar barnen. — Så är det, sa min bekant bara när jag frågade. — Kanske har jag mig själv att skylla.
Sen flyttade hon med barnen, de bytte lägenhet, och vi sågs inte på länge. “Från den fula ankungen till svanen” Tiden gick, och nyligen hittade vi varandra på sociala medier. Hon skrev till mig. Jag blev förvånad. Från profilbilden såg jag en annan, okänd kvinna. Levande, vacker, lycklig och full av energi. Jag blev nyfiken och föreslog att vi skulle träffas. Vi sågs på ett café. Och jag kunde inte tro mina ögon. Hon var verkligen helt annorlunda. Någon som var självsäker i sig själv, i livet, i människor. Då fick jag veta att hon gift sig igen.
— Jag vet inte själv varför han lade märke till mig, delade hon med sig. — Jag hade ingen tanke på det. Bara försöka överleva… Men mannen gav inte upp, han tog hand om henne, blev vän med hennes barn, friade.
Det visade sig att hon är den bästa mamman och den bästa frun. Stekte hon ägg och de blev brända — bästa husmor. Och dagen efter bakade hon pajer, för nu var hon den bästa. Och hon ville glädja. Hemma kaos — underbar mamma och fru. För man kan tydligen städa tillsammans och prata glatt under tiden.
Det visade sig att man inte måste släpa hem kassar själv från affären och få höra att man, som vanligt, glömt något. För man ägnar sig åt struntsaker. Man kan åka och handla tillsammans och skratta om något blir glömt. Det visade sig att hon inte alls är gammal utan världens vackraste kvinna. Och nu gör hon i ordning sig om kvällen för att ta emot den som anser henne vara en skönhet.
Det visade sig att hon är fantastisk, för hon hinner också med extrajobb. Men det är inte alls nödvändigt. Bara om hon själv vill. Det visade sig att hon inte alls var den värdelösa person hon trodde sig vara i många år. Allt för att hon är älskad, berömd och uppskattad. Inte skälld på. …Jag lyssnade och förvånades. Sen kom hennes nya man och hämtade henne. Och jag förstod allt. Ni vet, han tittade på henne så att hon verkligen blommade upp. Inte kunde man låta bli att blomstra. Han pratade med och tog hand om henne så att det knappast gick att inte bli världens vackraste kvinna.
Han hade tagit med sig hennes tre barn. Jag såg dem i förbifarten. Men även snabbt märkte jag att hon var den allra bästa mamman. Så bra betedde de sig. Och allt för att det fanns en person vid sidan som hjälpte henne att tro på det. Från en ful ankunge till en vacker svan… Det är så viktigt när det finns någon som hjälper dig bli den svanen. För en svan behöver tid, kraft och kärlek för att breda ut sina vingar. Nej, jag har inget särskilt att säga. Jag vill inte klandra någon. Livet är olika. Men en sådan historia berättar jag. Och jag undrar verkligen vad den första maken tänker nu.
