Anna stod vid fönstret och såg ner i gården, där hennes man Erik pratade med grannen Linnéa. Igen. Dag efter dag. De stod bredvid hennes bil, och Linnéa berättade något med stora gester. Erik lyssnade intensivt, nickade och skrattade då och då.
Anna backade från fönstret för att inte bli sedd. I bröstet växte en bekant känsla – inte svartsjuka, nej. Något annat, tyngre. Förståelse.
“Mamma, var är pappa?” frågade dottern Moa när hon tittade in i köket. “Han lovade hjälpa mig med matten.”
“Han är ute i gården,” svarade Anna och försökte låta lugn. “Han kommer snart.”
Moa nickade och försvann till sitt rum. Anna satte på vattenkokaren och tog ner en burk med pepparkakor. Händerna rörde sig av gammal vana, men tankarna var långt borta.
När Erik kom in i lägenheten hade han ett speciellt leende – nöjt, lite frånvarande. Det leendet som bara dök upp efter samtal med Linnéa.
“Hej,” sa han när han kom in i köket. “Finns det kaffe?”
“Jag har precis bryggt.” Anna ställde en mugg framför honom. “Länge sedan ni pratade med Linnéa?”
“Inte så länge. Hon berättade om sitt nya jobb. Föreställ dig, hon har blivit anställd på ett reklambyrå. Vid hennes ålder!
Hans röst var full av beundran. Stolt, som om det var hans egen framgång. Anna rörde om sockeret i sin kopp utan ett ord.
“Vad ska hon jobba med?”
“Kundansvarig. Hon har rätt utbildning, mycket erfarenhet. Hon är verkligen fantastisk, tog sig samman direkt efter skilsmässan.”
Linnéa. Alltid Linnéa. Grannen som flyttat in mittemot för ett halvår sedan. Vacker, fyrtiotvå år, nybliven skild, inga barn. Framgångsrik, självständig, intressant.
Allt det Anna en gång varit, innan hon blev fru och mor. Inte för att hon ångrade sitt val, men ibland…
“Moa väntar på dig. Matteuppgifterna.”
“Just det, glömde bort.” Erik drack upp kaffet och gick till att hjälpa dottern. Anna stod ensam kvar i köket. Hon tog hans kopp och såg några kvarvarande kaffepartiklar i botten. Som barn hade farmor lärt henne att läsa i kaffesump, men Anna ville inte veta framtiden. Nuet var redan tillräckligt klart.
Erik var kär. Inte i henne, sin fru i sjutton år, utan i Linnéa. Han själv förstod det inte ännu, eller ville inte, men Anna såg allt. Hur han plötsligt börjat ta mer tid på sig, köpt en ny skjorta, rakade sig oftare. Hur han letade efter anledningar att gå ut när Linnéa kom hem. Hur hans ögon lyste när han talade om henne.
Så hade hans ögon lyst när han såg på Anna förr.
“Mamma, pappa sa att du också har högskoleutbildning.” Moa kom tillbaka med matteboken. “Varför jobbar du inte?”
Frågan kom oväntat. Dottern tittade på henne med en fjortonårings nyfikenhet.
“Jag jobbade när du var liten,” svarade Anna. “Sen bestämde jag mig för att ta hand om hemmet och familjen.”
“Är det inte tråkigt?”
Tråkigt? Anna hade aldrig ställt sig frågan. Efter Moas födsel slutade hon jobba. Erik tjänade bra, de behövde inget. Hon trodde det var rätt – vara hemma, ta hand om man och barn.
“Nej, inte tråkigt,” ljög hon. “Jag har massor att göra.”
“Okej. Men faster Linnéa säger att kvinnor borde vara självständiga. Att man inte ska försvinna helt i familjen.”
Anna ryckte till. När hade Moa pratat med Linnéa om sådant?
“När sa hon det?”
“Igår, vid porten. Hon frågade om skolan, sen pratade vi. Hon är så intressant, eller hur? Hon vet så mycket, har varit överallt.”
“Ja,” svarade Anna. “Mycket intressant.”
På kvällen, medan Moa gjorde läxor, satt Anna och Erik i vardagsrummet. Han läste något på surfplattan, hon bläddrade i en tidning. En vanlig familjestund, om det inte vore för den tunga tystnaden.
“Erik,” började Anna till slut. “Vi måste prata.”
Han tittade upp.
“Om vad?”
“Om oss. Om vår familj.”
“Vad är det för fel?”
Anna tvekade. Hur säger man att man ser sin man förälska sig i en annan? Att man känner sig osynlig i sitt eget hem?
“Jag känner att vi glider ifrån varandra,” sa hon försiktigt.
“Varifrån får du det?” Han rynkade pannan. “Allt är som vanligt.”
“När pratade vi senast på riktigt? Inte om vardagen, utan verkligen?”
“Minns inte. Är det viktigt?”
Frågan lät likgiltig, och Anna förstod att samtalet var dött. Erik såg inget problem för han ville inte se det.
“Kanske inte,” muttrade hon och vände tillbaka till tidningen.
Nästa dag gick Anna till gymmet. Länge planerat, ständigt uppskjutet. Nu fanns tid – Moa var större, hushållet krävde mindre.
I omklädningsrummet stötte hon på Linnéa.
“Anna!” utbrast grannen glatt. “Så oväntat! Börjar du träna?”
“Ja, det var dags,” log Anna.
Linnéa såg fantastisk ut i träningskläderna. Slank, ingen spår av ålder. Anna jämförde sig själv och kände sig plötsligt gammal.
“Vill du träna tillsammans?” föreslog Linnéa. “Roligare med sällskap.”
“Visst,” sa Anna, trots att hela hennes inre protesterade.
De tränade på maskinerna och gick sen till ett café i närheten.
“Du anar inte hur glad jag är att ha en vän i området,” sa Linnéa och rörde i kaffet. “Efter skilsmässan kändes det så ensamt.”
“Varför skilde ni er?” frågade Anna, fast hon visste att det var för personligt.
“Han var otrogen,” svarade Linnéa enkelt. “Döljde det knappt. Trodde väl jag skulle acceptera det för familjens skull.”
“Men det gjorde du inte.”
“Nej. Varför leva med någon som inte respekterar en? Hellre ensam än i en falsk relation.”
Anna teg och tänkte på orden. Respekterade Erik henne? Var hon bara en del av möblerna, en praktisk hemmafru?
“Har du och Erik det bra?” frågade Linnéa. “Ni verkar så stabila.”
“Ja, det är bra,” ljög Anna, orden fastnade i halsen.
“Han är fantastisk,” fortsatte Linnéa. “Smart, snäll, omtänksam. Du har tur.”
I hennes röst fanns något mer än vänskap. En värme som talade om djupare känslor.
“Ja, jag har tur,” instämde Anna och bytte snabbt samtalsämne.
Hemma stod hon lHonan tog bort vigselringen, lade den i en ask och gick ut i vårsolen där Moa väntade med ett leende som fick allt att kännas möjligt.
