Lilla Elsa stod förvirrad och betraktade misstänksamt kvinnan framför henne.
Barnhemmet hade just berättat för henne att hennes mamma hade kommit för att hämta henne!
Det visade sig att hennes mamma aldrig hade övergivit henne, som Elsa hade trott. En gång hade Elsa gått vilse i en annan stad, tagits omhand och förts till barnhemmet. Men hennes mamma hade letat efter henne hela tiden!
Elsa tittade vaksamt in i ansiktet på den leende kvinnan som var främmande för henne. Som om hon försökte känna igen henne men inte kunde. Var det mammas ögon? Hennes händer? Var det verkligen hennes mamma, som hon inte ens kunde minnas?
Elsa lutade huvudet, och plötsligt förändrades något i kvinnans ansikte. Hon försökte fortfarande le, men över kinderna rann långsamt tårar som hon inte längre kunde hålla tillbaka.
Och Elsas lilla hjärta veknade. Självklart var det hennes mamma, hon kände igen henne nu på glimten i ögonen, på sättet att vrida huvudet. Gud vet hur hon kände igen det.
Hon tog två osäkra steg, sträckte ut armarna och sprang mot kvinnan med ett rop, “Mamma, mamma, äntligen har du hittat mig!”
Senare på kvällen, hemma, satt de tillsammans på en stor mjuk soffa. Lena strök Elsa över håret och de tunna axlarna och kysste hennes tårfyllda ögon.
Och för hundrade gången försökte hon svara på den viktigaste frågan, “Mamma, varför tog det så lång tid att komma? Jag väntade så på dig!”
“Min älskling! Förlåt mig, jag letade efter dig varje dag. Men du försvann, det var hemskt! Någon såg hur en kvinna sprang med ett barn i famnen. Vi letade överallt men hittade dig inte. Jag åkte runt till alla närliggande städer. Någon berättade sedan att det fanns en flicka på ett barnhem, och jag blev övertygad om att det var du och kom hit!”
“Så länge, mamma! Tur att du hittade mig!” Elsa kramade Lena hårt med sina varma små armar.
Men från nybakade bullar med mjölk, hemmets värme och mammas omfamningar blev hon helt sömnig. Hon höll fortfarande fast, men hennes händer började slappna av. Lena tog den sömniga lilla flickan i sina armar och bar henne till sängen.
“Ingen kommer att ta mig igen, eller hur mamma?” viskade Elsa sömnigt.
“Ingen kommer att ta dig från mig, jag lovar,” Lena höll henne nära och kysste hennes silkeslena hår. Sen lade hon henne i sängen.
“Stanna här,” bad Elsa, och Lena lade sig bredvid henne på barnsängen.
Elsa började genast snusa sött, även om hon med en hand höll ett fast grepp i Lenas morgonrock, ibland som för att kontrollera att hennes mamma fortfarande var där.
“Så jag har uppfyllt min älskade systers sista önskan. Jag hittade Elsa, och nu är hon med mig. Diana bad mig att inte säga något om henne till Elsa. Nu är jag Elsas mamma,” tänkte Lena medan hon låg vaken.
Hon justerade täcket över den lilla flickan, och Elsa log i sömnen.
Låt allt dåligt vara över, även om det är svårt att acceptera förlusten av en syster och en mamma.
Deras mamma var snäll men på något sätt hjälplös. Hon hade fått dem utan deras pappa. Och så länge Lena kunde minnas grät deras mamma alltid över hur svårt det var att uppfostra två flickor ensam. Som om det var någon annans fel!
Diana var femton minuter äldre än Lena och tog alltid beslut för dem båda.
När deras mamma tog in en tredje sambo, sa Diana att de måste fly hemifrån innan något dåligt hände!
Men Lena kände med deras mamma, hur kunde man överge sin mamma? Hon försökte ju sitt bästa för döttrarna. För att det skulle finnas en man i huset.
“Jag fixar pengar, och vi kommer fly,” försökte Diana övertyga henne, “Annars går det illa! Vi är redan sjutton, vi kan börja studera, bo på internat, förstår du? Annars får jag inte vara ifred från mammas senaste älskling!”
Vilken naiv flicka Lena var då!
Diana sa något om styvpappan, men Lena tyckte att Diana hittade på allt. Mamma gick runt glad, och styvpappan log också, köpte godis och frukt. Han blinkade till Lena, “Är det inte bättre med pappa i huset? Håll dig till mig, så blir allt bra, förstår du, blåögda?”
“Låt Lena vara i fred, fattar du?” sa Diana genast åt honom. Lena tyckte det var konstigt att Diana pratade så skarpt med honom.
Diana förändrades mycket under den tiden. En kille i deras hus tog hand om henne.
Anton hade gillat Diana sedan femte klass. De var goda vänner, och Lena retade sin syster om att Anton skulle gifta sig med henne, och Lena skulle försvinna utan Diana.
Men nyligen bråkade Diana och Anton mycket, och Anton gick runt som ett åskmoln. Han pratade till och med med Lena, men hon visste inte vad hon skulle säga till honom.
Snart hade Diana fått tag i en stor summa pengar, vilket skrämde Lena, hur hade hon skaffat dem?
“Det var sista gången!” sa Diana argt, “Är du med eller inte? Du är alltid som barn, fast du bara är femton minuter yngre! Kommer du?”
Diana såg så allvarlig ut att Lena blev rädd och… gick med på det. Och de ville ju börja studera.
Men det gick annorlunda. Diana hyrde ett rum och vägrade att studera. Och sedan visade det sig att Diana… var gravid!
“Ska vi berätta för Anton, eller?”, försökte Lena muntra upp sin syster, men Diana fräste bara tillbaka, “Vad har Anton med saken att göra? Låt mig vara, förstår du?”
Senare grät Diana och bad om förlåtelse från Lena, som tröstade sin syster och sa att hon skulle hjälpa henne med barnet. Hon skulle börja jobba, och sedan skulle allt ordna sig. Men inträdet gjorde bara Diana arg igen.
Flickan föddes för tidigt. Lena mötte sin syster och barnet vid sjukhuset. Hon hade hunnit börja jobba i en butik. Hon köpte allt för sin lilla systerdotter. Och försökte hjälpa Diana så mycket hon kunde.
Men vad som måste hända går ej att undvika. Mamma fick från någon höra hur hennes döttrar “studerade”. Och styvpappan blev arg om att hans pengar hade försvunnit, “Det måste vara dina flickor som tagit dem!” Ord efter ord, till slut erkände han att det var han som Diana väntade barn med!
Mamma stötte iväg honom i ilska, och oväntat föll han och slog i huvudet. Mamma ringde i panik, “Flickor, vad har jag gjort?”
Mamma fick fängelse, men hon var svag och kom aldrig tillbaka till dem.
Diana tappade all lust till livet efter det. En dag kom Lena hem från jobbet, och ingen var där.
Det fanns ett brev på bordet, “Leta inte efter mig eller Elsa, jag lämnade henne i en annan stad på barnhem. Du har ditt eget liv, och jag har mitt. Farväl, syster!”
Lena grät hela natten. Hur kunde detta hända? Hon hade ingen mamma och nu hade hennes äldre syster övergett henne!
Hon grät nog för ett helt liv. Nästa morgon tvättade hon ansiktet och bestämde sig för att hitta Elsa. Ingen annan nära fanns kvar.
Men sökandet ledde ingenstans, trots alla Lenas ansträngningar.
Två år senare kom ett telefonsamtal, Dianas röst, men grov och konstig, “Lena, uppfyll min önskan, hämta Elsa från barnhemmet i staden ***. Och glöm mig!” Och samtalet avslutades. Så blev det…
***********
Elsa började gnälla i sömnen, och Lena rättade till täcket, “Shhh, sov, sov… lilla hjärtat.”
Lilla hjärtat.
Ja, lilla hjärtat.
Snart skulle Paul komma hem från sin resa. De hade redan bestämt det hela tillsammans. De skulle adoptera Elsa, och tills vidare skulle Elsa inte få veta någonting om det hela. Och behöver hon egentligen veta allt det här?
Låt ödet placera allt på sina rätta platser.
Kanske återvänder Diana en dag?
För livet är så oförutsägbart.
Elsas mamma hittades
Men tills dess skulle de bara leva. Lena och Paul ville få fler barn och att allt bara skulle vara bra!
För den vanliga familjelyckan är just vad Lena alltid hade drömt om.
Och drömmar går i uppfyllelse, om man verkligen vill det…
