– Hallå… Vasja – Det är inte Vasja. Det är Elin… – Elin? Vem är du?…– Kära du, vem är du då? Jag är Vasjas tjej. Ville du något?… Min man är inte hemma, jobbar över… Det snurrade i huvudet, såg röda droppar på golvet. Magen gjorde så ont att jag vred mig… Kände att bebisen snart skulle födas. Min man Vasja har arbetat utomlands i fem år i sträck. Han har kört lastbil i Tyskland, snickrat i Polen. Han lämnade oss för pengar. Vi har två söner och ville ge dem den bästa framtiden – hemma i Ukraina hade vi ingen chans att lyckas. Och du vet, därifrån skickade han tur nog varor hem till oss varje månad. Konserver, gryn, olja, godis. Pengar skickade han till mitt konto – för att jag skulle sätta in dem på bankens sparränta. Vi lyckades få ihop en rätt bra summa, så den äldste fick en egen lägenhet. Allt verkade bra. Men för några månader sen kände jag att kroppen var underlig. Första tanken: klimakteriet. Men det var inte det. Jag gick upp i vikt, sov jämt, åt mycket och fick konstiga känslosvängningar. Enligt internet var jag gravid. Men vadå gravid vid 45? Jag trodde inte på det, men tog ett test – och såg två tydliga röda streck. Jag sa inget till varken söner eller svärdöttrar. Varför skulle jag? Ville ju inte bli förlöjligad av mina barn. Skulle de prata om att deras mamma ”tappat förståndet på ålderns höst”? Så jag gömde graviditeten. Det blev vinter – jag klädde mig varmt och stort, under dunjackan syntes ingen mage. Men jag ville inte föda det här barnet. Någon tycker kanske jag är utan Gud i hjärtat. Men jag är 45, ingen ungdom längre. Jag har söner och barnbarn som jag vill ge tid åt, inte jaga blöjbarn. Dessutom har vi inte råd med ett tredje barn. Skulle Vasja behöva åka utomlands igen? Det skulle jag aldrig klara. De sa att det är farligt att göra abort så sent. Kanske kan det skada mig. Så jag försökte intala mig att allt nog skulle ordna sig. Kanske skulle Vasja bli glad, vi får ju ett barn till? Jag bestämde mig för att berätta på Skype. Men satte bara på ljudet. – Hallå, Vasja… – Det är inte Vasja. Det är Elin. – Elin? Vem är du? – Kära du, vem är du då? Jag är Vasjas tjej. Ville du något? Han är kvar på jobbet. Jag slängde på luren och bara grät. Ja, sånt händer – att män är otrogna var som helst, med vem som helst. Ville genast skicka in skilsmässopapper och slänga ut Vasjas saker. Inte se, inte höra honom. Men ändå fanns hoppet att min man skulle komma tillbaka om han fick veta om barnen. Jag visste att han skulle komma hem i februari, för sönernas födelsedagar och fick semester. Jag drömde till och med att vi promenerade i parken – Vasja höll i vår dotters hand, och jag i den andra. På Alla Hjärtans Dag den 14 februari kom han hem. Jag hade lagat romantisk middag, tänt ljus, satt på musik. Ville skapa en fin stämning. – Vasja, jag har en överraskning. Jag är gravid. De säger det blir en flicka. – Din jävel! – skrek han. Han blev röd av ilska, slängde tallrikarna i golvet, slog näven i bordet. – Så medan jag slet som ett djur har du flörtat med andra män? Och nu vill du skjuta över den där unge på mig? – Vasja, jag förklarar… – Stick! Jag vill inte se dig! – Han knuffade mig så jag slog magen i bordskanten och föll omkull. Vasja gick, tog väskan, smällde i dörren. Jag blev snurrig, såg röda droppar på golvet, vred mig i smärta. Lyckades till slut ringa ambulansen. Kände att barnet skulle komma när som helst. När läkarna kom höll jag redan vår dotter i famnen. Flickan låg stilla, grät inte, sov gott. – Så, mamma, ska du följa med oss? – Nej. Ta barnet, jag vill inte ha henne. – Vad menar du? – Just det – ta henne! Det här barnet har förstört min familj. Kanske kan någon älska henne, men inte jag. Ta henne, jag vill inte se henne! Jag lämnade barnet till läkaren utan minsta ånger. De undersökte mig hemma, allt gick lugnt, inga bristningar. När ambulansen åkt städade jag, duschade, gick och la mig. Ingen av barnen vet att jag lämnade bort flickan. Varje dag går jag till kyrkan och ber att min dotter ska ha hälsa och en egen familj. För jag vet att jag inte klarar det. Jag vill inte bära mödraskapets tunga ansvar igen. Jag vill bara att Vasja ska komma hem. Men han är tillbaka i Tyskland, hör bara av sig till sönerna. Du kan säga att jag är en konstig kvinna. Men jag väljer min man framför barnet. Gud får döma mig.

Hallå… Isak Det är inte Isak. Det är Birgitta Birgitta? Vem är du? Vänligen, vem är du själv? Jag är Isaks flickvän. Ville du något särskilt? Mannen är inte hemma, han jobbar över

Mitt huvud snurrade och jag såg röda droppar på parketten. Magen vred sig kraftigt, jag kunde knappt stå på benen Jag kände att barnet var på väg ut när som helst.

Min man Isak har pendlat till jobb utomlands i fem år nu. Först körde han långtradare i Tyskland, sedan tog han byggjobb i Polen. Han lämnade Sverige för pengarna. Vi har två söner, ville ge dem bästa tänkbara framtid. Vi visste att här hemma i Malmö skulle vi aldrig nå någonstans.

Men vet ni, där ute fick Isak tur. En gång i månaden skickade han paket hem konserver, gryn, olja, godsaker. Han satte även in pengar på mitt konto, så jag kunde lägga dem på sparkontot med ränta. Tillsammans hade vi lyckats spara tillräckligt med kronor för att köpa en bostadsrätt åt vår äldsta son.

Allt verkade bra. Men för ett par månader sedan kände jag att något var fel i min kropp. Första tanken var klimakteriet, men nej. Jag gick kraftigt upp i vikt, var trött hela tiden, åt mycket och mitt humör skiftade snabbt. Alla dessa tecken, sa Internet, tyder på graviditet. Hur kan jag vara gravid vid fyrtiofem? Jag trodde inte på det, men köpte ett test. Och där två klart röda streck.

Jag sa ingenting till sönerna eller deras fruar om barnet. Varför skulle jag? Så de kunde skratta åt mig? Säga att mamma förlorat förståndet på ålderns höst? Jag bestämde att dölja min graviditet. Vintern kom, jag klädde mig i allt stort och varmt. Under dunjackan kunde ingen se magen.

Men jag ville egentligen inte ha detta barn. Någon säger säkert att jag inte har Gud i hjärtat, men jag är fyrtiofem, ingen ung kvinna längre. Jag har barn och barnbarn som jag vill ge min tid till inte snurra runt blöjor igen. Och sedan, vi har inte pengar nog för ett tredje barn. Isak skulle behöva åka iväg igen för jobb. Utan honom klarar jag mig inte.

Läkarna sa att det var för sent och riskfyllt att göra abort, och att det kunde sluta illa för mig. Så jag försökte övertyga mig själv att det skulle gå bra. Kanske blir Isak glad, kanske vill han ha ett barn till? Jag ville ringa honom på Skype och berätta. Satte bara på mikrofonen, inte kameran.

Hallå, Isak

Det är inte Isak. Det är Birgitta.

Birgitta? Vem är du?

Vänligen, vem är du själv? Jag är Isaks flickvän. Ville du något särskilt? Han är på jobbet och kommer sent.

Jag lade på direkt och bröt ihop i gråt. Så här är livet ens man kan vara otrogen var som helst, med vem som helst. Jag ville genast ansöka om skilsmässa, slänga ut Isaks kläder, aldrig se honom igen.

Men hoppet höll mig kvar att min älskade skulle komma tillbaka till familjen när han fick veta om barnet. Jag visste att han skulle komma hem i februari, när sönerna fyller år och får ledigt. Jag drömde att vi tre strosade i parken Isak tog vår dotter i ena handen, jag den andra.

Den 14:e februari, på Alla hjärtans dag, kom Isak hem. Jag lagade en romantisk middag, tände ljus och satte på musik. Jag försökte skapa ro och närhet.

Isak, jag har en överraskning till dig. Jag är gravid. De säger att det blir en flicka.

Din satmara! skrek Isak.

Han blev röd av ilska, rev ner tallrikarna i golvet och slog näven i bordet:

Så medan jag sliter så här, hoppar du runt mellan andra män? Och nu vill du lägga det här snorungen på mig?

Isak, låt mig förklara

Flytta på dig, jag vill inte se dig! Isak stötte bort mig så att jag slog magen i bordskanten och föll omkull.

Isak gick, tog sin väska och smällde igen dörren. Jag blev yr, såg röda droppar på golvet, magen värkte så jag skrek av smärta. Jag fumlade fram mobilen och ringde ambulansen. Jag kände att barnet var på väg.

När läkarna kom hade jag redan fött vår dotter. Flickan låg lugnt i min famn, tyst och sovande.

Då, mamma, följer du med oss in?

Nej. Ta barnet, jag vill inte ha henne.

Vad säger du?

Ta henne, som jag säger! Den här flickan har förstört min familj. Kanske kan någon annan älska henne, men inte jag. Bara ta henne, jag vill aldrig mer se henne!

Utan minsta ånger lämnade jag barnet till läkaren. De undersökte mig där hemma, ingen bristning, förlossningen hade gått lugnt. Snart åkte ambulansen och jag städade hela lägenheten, duschade och gick och lade mig.

Ingen av barnen vet att jag gav bort dottern. Varje dag går jag till kyrkan och ber att min flicka ska växa upp frisk och hitta sin familj. Jag vet att jag inte klarar mer. Jag orkar inte möta moderskapets tyngd igen. Jag vill bara att Isak kommer hem. Men han har åkt till Tyskland igen, och pratar numera bara med sönerna.

Ni får gärna säga att jag är konstig. Men här väljer jag min man framför barnet. Och Gud får döma mig.