Hej, din fru har precis fött tvillingar!
Men jag är 52 år och jag har ingen fru!
Ingen aning, kom förbi sjukhuset, hon säger att det är dina
När jag hörde det där i telefonen tänkte jag att någon måste ringt fel nummer. Jag menar, 52 år gammal barn? Inte direkt vad man hade på radarn. Men vet du, nyfikenheten tog överhanden. Jag hoppade in i bilen och körde iväg.
Väl på sjukhuset, när jag klev in på salen, tappade jag nästan hakan. Där låg min ex-fru. Och på varsin sida om henne två små pyttelika mirakel, sovandes som små änglar.
Lisa, vems barn är det här? frågade jag nästan viskande.
Dina, svarade hon lugnt.
Jag blev tyst och försökte fatta vad hon precis sagt.
Men du är ju 49 år. Och vi har varit skilda ett bra tag nu
Ja, det är sju månader sen vi skilde oss. Men jag visste inte då att jag var gravid.
Hur är det ens möjligt? frågade jag, helt ställd.
Jag trodde att jag var i klimakteriet. Tänk att vårt sista farväl skulle leda till något sådant här. Men du, jag kräver ingenting. Jag var bara tvungen att berätta.
Två stycken på en gång Vi försökte ju i så många år, men det hände aldrig.
Jag blev själv chockad. Jag visste inte ens om graviditeten förrän femte månaden. Trodde jag höll på att bli tokig av allt som kändes i magen
Alltså, ärligt talat, det förvånade mig inte. Lisa har alltid varit lite rundlagd, så ingen märkte direkt någon skillnad heller.
När vi träffades var hon redan en sån där härlig mjukis och jag har alltid gillat kvinnor med kurvor. Vi hade det bra ihop, men det var alltid där, den där längtan efter barn. Lisa undersöktes, vi försökte allt, men det gick bara inte.
Till slut bestämde vi oss för att leva för oss själva. Vi jobbade mycket men reste också. Hav, fjällen, alla stora städer i Europa. Men de sista fem åren hände något mellan oss. Kanske accepterade vi till sist att det inte skulle bli någon familj. Och ju äldre vi blev, desto tydligare kändes ensamheten. Någon som tänker på en när man inte längre finns
Vi började bråka. Lisa gick upp femton kilo till. Och plötsligt en dag sa hon:
Vi håller bara på att göra varandra olyckliga. Jag tycker vi borde skiljas. Kanske träffar du någon och blir pappa ändå.
Innerst inne ville jag faktiskt inte skiljas. Men Lisa hade redan bestämt sig. Det var riktigt tufft. Men jag gick därifrån.
Sen, långt efteråt, berättade hon att hon varit rädd för att berätta om graviditeten. Ville inte hoppas på för mycket eller göra mig ledsen om något gick fel. Och så det här.
Samma dag gick jag förbi en butik, köpte en ring och en stor bukett tulpaner. När jag kom tillbaka till salen friade jag. Nu har det gått två år. Vi är tillsammans igen. Barnen är friska och glada, och vi är lyckliga kanske lite äldre föräldrar, men unga i hjärtat.
Tänk, skulle du våga skaffa barn i den här åldern? Eller tror du det finns ett bäst före-datum på lycka?
