Hallå, din fru har fött tvillingar!
Men jag är 52 år och jag har ingen fru!
Ja, jag vet inte… åk och titta, hon säger att de är dina…
När jag hörde det där samtalet, trodde jag först att någon slagit fel nummer. Jag är 52 år vilka barn, vad pratar de om? Men nyfikenheten tog över. Jag satte mig i bilen och körde iväg.
När jag kom in på avdelningen fick jag nästan en chock. Där låg min före detta fru på sängen. Och bredvid henne, på varsin sida, två små lyckopaket som sov lugnt.
Malena, vems barn är det här?
Dina, svarade hon lugnt.
Jag stod tyst och försökte förstå vad hon egentligen menade.
Du är ju 49. Och vi skilde oss ju för länge sen…
Ja, sju månader sedan. Men då visste jag inte att jag var gravid.
Hur är det ens möjligt?
Jag trodde jag kommit in i klimakteriet. Vem hade kunnat ana att vårt passionerade farväl skulle sluta såhär. Jag kräver inget av dig. Men jag tyckte du borde få veta.
Två på en gång Vi försökte ju i alla år, men det gick aldrig.
Om jag ska vara ärlig blev jag chockad själv. Jag misstänkte ingenting förrän femte månaden. Trodde bara jag blivit lite tokig av alla rörelser i magen
Ärligt talat, det förvånade mig inte riktigt. Malena hade alltid varit kraftigt byggd och ingen i bekantskapskretsen märkte någon skillnad.
När vi träffades var hon redan rund och det var precis min smak. Jag har aldrig varit förtjust i smala tjejer. Vi hade det bra, fast drömde alltid om barn. Malena testade behandlingar, var orolig, men inget hjälpte.
Vi beslöt oss till slut för att leva livet fullt ut. Jobbade hårt, men tog också semester till max. Havet, fjällen och alla europeiska huvudstäder. Men de sista fem åren förändrades något mellan oss. Det var som om vi till slut accepterat att vi aldrig skulle bli föräldrar. Och när åren går kommer känslan av ensamhet tanken att ingen ens kommer och lägger en blomma på din grav.
Vi började bråka. Malena gick upp 15 kilo till. En dag sade hon:
Vi plågar bara varandra. Jag tror vi måste skilja oss. Kanske får du ändå bli pappa någon gång.
Jag ville egentligen inte. Men Malena tog beslutet själv. Det var fruktansvärt jobbigt. Men jag gick därifrån.
Senare berättade hon att hon varit rädd för att berätta om graviditeten. Hon visste inte om hon skulle kunna gå hela vägen, eller om barnen skulle bli friska. Och nu vilken överraskning.
Samma dag gick jag in i en butik, köpte en ring och en stor bukett tulpaner. När jag kom tillbaka till avdelningen friade jag till henne. Det har gått två år sedan dess. Vi är tillsammans igen. Barnen är friska och vi är lyckliga även om vi bara är unga föräldrar i hjärtat.
Skulle du våga bli förälder i den åldern? Eller tror du att det finns ett bäst före-datum för att bli lycklig?
