“Håll klaffen!” morrade mannen och kastade resväskan i golvet. “Jag lämnar dig och den här träskmark du kallar ett liv.”
“Träskmark?” Agneta vände sig långsamt från spisen där hon stekte potatis till middagen.
“Det här ‘träsket’ försörjde din mamma i tjugo år medan hon åkte runt till läkarna. Har du glömt det?”
“Vad har mamma med saken att göra? Rör henne inte!”
“Jo, det har allt med saken att göra, Henrik. Medan du ‘skötte stora affärer’ i Stockholm satt jag här med din paralyserade mor. Bytte blöjor, om du undrar.”
Henrik stod i dörren till deras tvåa i en gammal förortsbyggnad, klädd i en ny kostym med resväskan vid fötterna. Så fin hade Agneta inte sett honom på länge stilig, solbränd, doftade av dyr parfym. Inte som förr när han kom hem från fabriken, täckt av maskinolja.
Hon mindes när de träffades. Dans på fabriksklubben, han var ung verkstadsarbetare, hon jobbade på kontoret. Han snurrade henne runt till “Miljoner röda rosor”, viskade dumheter i hennes öra. Sedan en enkel bröllopsfest, trettio gäster, äggsallad och billig bubbel. Svärmor grät av lycka och kramade Agneta: “Tack, kära du, för att du tog hand om min lilla Henrik.”
Tog hand om. Tjugotvå år tillsammans. De hade fått en dotter, Linnea. Nu studerade hon till läkare, levde på stipendium och Mammas extrajobb. Henrik hade inte gett dem pengar på tre år allt gick till hans “affärer”. Vilka affärer? Agneta förstod aldrig. Först ville han öppna ett bilverkstad, sen prövade han godstransporter. Allt kraschade.
“Du fattar inte”, Henrik tände en cigarett mitt i hallen. “Stefan har erbjudit mig att flytta till Stockholm. Han har en kedja av biltvättar, jag ska bli chef. Han ordnar en lätta till en början.”
“Åker du ensam?” Agneta torkade händerna på förklädet. Händerna darrade, men rösten var stadig.
“Nej.” Henrik tittade bort. “Med Julia. Hon… hon förstår mig. Tror på mig.”
Julia. Agneta hade vetat om henne i tre månader. Sett sms:en i hans telefon när han duschade. “Katten”, “gullet”, “saknar dig”. Tjugoåtta till “katten”. Säljare på bilfirman där Henrik tittade på en bil. En bil han köpte på avbetalning, förresten, som Agneta fortfarande betalade av med sin lärarlön.
“Och Linnea då?” frågade Agneta. “Din dotter. Hon tar examen om ett år.”
“Hon växer upp, hon förstår. Jag kan inte leva så här längre. Jag är fyrtiofem, Agneta. Jag är fortfarande ung, jag kan ändra på allt.”
Agneta gick till fönstret. Grannen Ingrid hängde tvätt på balkongen. Hon såg Agneta och vinkade. Ingrid visste allt. Om Julia, om att Henrik bara kom hem för att sova på sistone. Hon tyckte synd om Agneta, kom med bullar: “Håll ut, gumman.”
“Minns du”, sa Agneta lågt, “när Linnea var fem och blev sjuk? Lunginflammation, läkarna visste inte vad de skulle göra. Du jobbade dubbelpass för att få ihop till medicin. Jag satt vid hennes säng dygnet runt. Du sa då: ‘Vi är en familj, Agneta. Vi klarar allt.'”
“Det var länge sedan.”
“Femton år bara. Eller när din mamma fick stroke? Vem sprang runt till sjukhusen med henne? Vem vakade om nätterna, vände henne varannan timme så hon inte fick liggsår? Jag, Henrik. Medan du kom med ursäkter jobb, affärer. Vilka affärer? Du jagade redan din dröm om att bli rik.”
Henrik släckte ciggen mot fönsterblecket. Agneta rynkade pannan ny fönsterbräda, hon hade sparat ihop till den förra månaden.
“Du minns alltid allt dåligt”, fräste han. “Allt negativt. Men det bra då? När jag tog dig till Medelhavet?”
“För tio år sedan. En vecka.”
“Allt är aldrig nog för dig!”
Agneta vände sig till honom. Tårarna brände, men hon lät dem inte falla. Inte för hans skull.
“Vet du vad, Henrik? Dra. Dra till din Julia. Men jag säger en sak. Din mamma tog jag hand om till slutet. Två år låg hon här, två år matade jag henne med sked, tvättade henne, gav henne medicin. Var var du? På ‘jobbet’? Vilket jobb, Henrik? Du har knappt haft ett riktigt arbete på fem år. Alltid drömt om att bli miljonär.”
“Jag försökte! Jag kämpade för familjen!”
“För familjen?” Agneta skrattade torrt. “Linnea jobbar nattpass som undersköterska på sista året för att ha råd med böcker. För pappa ville bli affärsman. Jag jobbar två tjänstelängder på skolan plus privatlektioner. För vem kämpade du egentligen?”
Henrik teg, greppet om resväskan hårdnade.
“Och vet du vad som är roligast?” fortsatte Agneta. “Din mamma sa till mig innan hon dog: ‘Förlåt honom, kära du. Han är svag. Alltid varit svag. Tack för att du stod ut.’ Jag förstod inte då. Nu gör jag det.”
“Våga inte!” Henrik exploderade. “Våga inte kalla mig svag! Jag kvävs här! I den här lägenheten, i den här stan, med dig! Du kommer begrava mig med din perfekthet!”
“Min perfekthet?” Agneta skrattade plötsligt. Hårt, kallt. “Jag har hållit tyst i åratal. Tyst när du kom hem full. Tyst när pengar försvann från vår buffert till ditt nästa ‘projekt’. Tyst när du luktade främmande parfym. Jag trodde det går över, han kommer ångra sig. Vi är ju familj.”
Hon gick till skåpet, tog fram en mapp. Henrik spände sig.
“Vad är det?”
“Skilsmässopapper. Förberedde dem för en månad sen. Väntade bara på att du skulle ta steget. Eller jag. Men du var först bra gjort. Skriv under.”
Henrik stirrade häpet på papperen.
“Du… du visste?”
“Jag är inte dum, Henrik. Jag gav dig en chans. Och mig själv tänk om jag hade fel. Jag hade inte fel.”
“Lägenheten…”, började han.
“Är min. Stod på min mamma, gick i arv till mig. Du är skriven här, men har inga rättigheter. Försök stäm mig, men det blir svårt du har inte haft ett fast jobb på tre år. Tänker du betala underhåll till Linnea?”
“Hon är myndig…”
“Hon studerar på heltid. Underhåll gäller tills hon är klar. Familjerätten, artikel 85, om du undrar.”
Henrik ryckte åt sig en penna, klottrade ner sin namnteckning. Kasta mappen på hallbordet.
“Nöjd? Tjugotvå år i soporna?”
Agneta såg på honom. Gråa
