Gunilla var någons älskarinna. Giftermålet hade inte gått hennes väg. Hon hade varit singel ända tills hon fyllde trettio, och till sist bestämde hon sig för att hitta en man. Att Patrik redan var gift visste hon först inte om, men sedan berättade han det själv, när han insåg att hon fäst sig vid honom och blivit kär. Men Gunilla kom aldrig med några anklagelser mot Patrik. Tvärtom, hon klandrade bara sig själv för att hon fastnat för honom och inte kunnat släppa. Hon kände sig som om något var fel på henne, som om det var hennes eget fel att hon inte hittade någon i tid, medan åren bara gick.
Fast om man såg efter Gunilla var inte alls oattraktiv: inte någon skönhet kanske, men söt och vänlig, lite rund om höfterna, vilket säkert gjorde att hon såg lite äldre ut än hon var. Förhållandet med Patrik ledde ingenstans. Hon ville inte fortsätta vara älskarinna, men kunde inte heller släppa honom. Tanken på ensamhet skrämde henne.
En dag fick hon oväntat besök av sin kusin, Stefan. Han var i Stockholm på affärsresa och svängde förbi Gunilla, de hade inte setts på länge. De åt middag i köket, skrattade och pratade om allt möjligt, precis som förr. Gunilla berättade ärligt om sitt privatliv, grät lite.
Då kikade Gunillas granne förbi och bad henne komma över en stund för att se på lite nya inköp. Gunilla gick iväg i tjugo minuter. Just då ringde det på dörren. Stefan, som trodde Gunilla var tillbaka, gick och öppnade, dörren var ändå olåst. På tröskeln stod Patrik. Det var uppenbart för Stefan vem den främmande mannen var. Patrik blev ställd av att mötas av en storväxt man i mjukisbyxor med macka i handen.
Är Gunilla hemma? skrev han ur sig, osäkert.
Hon är i badrummet, svarade Stefan snabbt.
Och vem är du? undrade Patrik fortfarande förvirrad.
Jag är hennes sambo. Än så länge. Och du är…? frågade Stefan och tog tag i Patrik i tröjan. Är det du som är den där gifta killen hon berättat om? Hör på nu, om jag ser dig här igen så kastar jag ut dig, fattar du?
Patrik slet sig loss och försvann snabbt ner för trappan.
Strax efter kom Gunilla hem. Stefan berättade om besöket.
Vad har du gjort? Vem bad dig om det? Han kommer aldrig tillbaka nu, utbrast Gunilla och började gråta. Hon satte sig på soffan och dolde ansiktet i händerna.
Nej, han kommer inte tillbaka, och det är bra. Nu räcker det, Gunilla. Jag har en jättebra kille till dig. Han är änkling och bor kvar i byn där jag växte upp. Kvinnorna jagar honom efter att frun dog, men han har nobbat alla hittills. Han vill nog vara själv ett tag till, men lyssna nu: när jag är klar här i Stockholm så hämtar jag dig vi åker dit och hälsar på. Då får du träffa honom.
Sådär bara? Nej men Stefan, det går inte! Jag kan inte bara åka till någon okänd.
Men det var ingen skam att träffa en fri karl! Skam är att ligga med någon annans man. Kom igen, det är ändå min frus födelsedag.
Några dagar senare åkte Gunilla och Stefan till den lilla byn i Dalarna. Stefans fru, Lena, hade dukat upp i trädgården vid bastun. Grannar, vänner och Stefans kamrat, änklingen Lennart, var där. Grannarna kände Gunilla, men Lennart träffade hon för första gången.
Efter en varm kväll i sällskap återvände Gunilla till Stockholm. Hon tänkte mycket på Lennart lugn, försiktig, vänlig. Han sörjer förstås sin fru. Stackars man. Sådana som han växer inte på träd, tänkte Gunilla.
En vecka senare, på en ledig lördag, ringde det oväntat på dörren. Gunilla väntade ingen. När hon öppnade stod Lennart där med en påse i handen.
Hej, Gunilla. Jag passerade genom stan, varit och handlat på Hötorget. Tänkte… nu när vi känner varann, kanske jag får hälsa på? sa Lennart, generat.
Gunilla bjöd förstås in. Ovanan över hans besök släppte långsamt, men hon satte på kaffe och bjöd på småkakor, och de pratade om vädret och priserna på marknaden. När kaffet var urdrucket drog Lennart på sig sin kavaj och skulle just gå, men stannade plötsligt i hallen, vände sig om:
Jag kan inte gå utan att säga hela veckan har jag bara tänkt på dig. På riktigt. Du har lämnat ett avtryck. Hade svårt att vänta till helgen. Fick tag på din adress av Stefan
Gunilla rodnade och såg ner i golvet.
Men vi känner ju knappt varandra svarade hon.
Det gör inget. Tycker du illa om mig? Får jag säga du? Jag förstår, jag är ingen drömprins, har dessutom en liten dotter, åtta år. Hon är hos mormor nu.
Lennart var nervös, händerna skakade.
En dotter är väl underbart. Jag har alltid önskat mig en dotter, suckade Gunilla drömmande.
Lennart, stärkts av hennes ord, tog Gunilla i händerna och kysste henne försiktigt.
Efter den kyssen glittrade tårarna i Gunillas ögon.
Varför skulle du vara obehaglig? tvivlade hon. Tvärtom. Det är konstigt, men det känns så tryggt. Jag tar ingenting från någon annan
Från den dagen sågs de varje helg. Efter två månader gifte Gunilla sig med Lennart och de flyttade till byn. Gunilla fick jobb på förskolan. Året därpå fick hon en egen dotter. Så växte de två flickorna upp i familjen lika älskade båda två. De hade all kärlek och värme de behövde. Och Lennart och Gunilla blev bara lyckligare och lyckligare, och kärleken blev starkare för varje år, som ett riktigt moget vin.
Stefan brukade le och blinka åt Gunilla vid middagsbordet:
Nå, vad säger du Gunilla, vilken karl jag fixade åt dig, va? Du bara strålar. Lita på brorsan han vet vad han gör!
