Dagbok 16 juni
Jag har levt tillsammans med min man i över femton år. Vår resa började när vi gifte oss och flyttade in hos min svärmor, och vi arbetade båda på fabriken i Västerås. Eftersom vi fick ett rum i ett studentboende, kunde vi lämna svärmors hem och stå på egna ben. Allt flöt på bra, och jag insåg att min man behövde en utbildning för att kunna klättra på jobbet. Så jag såg till att han skrev in sig på högskolan, och jag satt kvällarna igenom och skrev hans rapporter, essäer och tentor. När han tog emot sitt examensbevis och visade upp det på fabriken blev han snabbt befordrad. Jag var stolt över honom.
Själv har jag universitetsutbildning, men min karriär har aldrig riktigt tagit fart. Jag var ofta föräldraledig först när min son, Emil, föddes och senare när jag väntade min dotter, Tyra. När jag väl återvände till jobbet, var barnens immunförsvar svagt, vilket innebar att jag ofta behövde ta VAB.
Men jag grämde mig inte. Jag kände mig visserligen otursförföljd i yrkeslivet, men lycklig i familjelivet. Min man slet hårt, var ofta kvar sent på jobbet. Efter några månader lyckades vi köpa en rymlig lägenhet i Uppsala. Barnen var överlyckliga när de äntligen fick egna rum. Samtidigt började jag se min man allt mer sällan.
En dag träffade jag min gamla kollega, Malin, på ICA. Hon berättade att hennes man var otrogen med sin praktikant: De skäms inte ens. Det händer mitt på dagen, han låser dörren till sitt kontor. Han ger henne presenter inför alla, och ibland har han till och med kramat henne inför kollegorna. Du borde lämna honom, det är skamlöst. Jag blev så tagen att jag bestämde mig för att besöka min mans arbetsplats och prata med hans älskarinna. Be henne lämna honom ifred han har ju familj. Men hon skrattade högljutt åt mig inför alla.
En man, Anders, gick ut från kontoret och blev arg när han fick syn på mig. Vad gör du här? Du har förstått allt nu, va? Det är lika bra, jag är trött på att leva dubbelliv. Jag ansöker om skilsmässa i morgon. Han anlitade de bästa advokaterna i Stockholm, såg till att jag blev utblottad. Snart blev jag och barnen vräkta och stod utan boende och pengar, han brydde sig inte det minsta om oss. Min exman drogs med sin nya passion, och mina föräldrar blev min räddning. Med deras hjälp kunde jag köpa en liten lägenhet i Enköping. Jag hittade ett jobb, och livet började sakta men säkert ordna upp sig.
Efter ett år ringde Anders och krävde min hjälp. Ingen ursäkt för sveket, bara arrogans. Han hade blivit av med jobbet och hans nya fru hade lämnat honom dessutom hade han råkat ut för en olycka och låg nu på sjukhuset. Jag vägrade hjälpa honom, för han övergav mig och barnen, tog allt från oss och hörde aldrig av sig. Han brydde sig aldrig, och nu är det min tur att bry mig om mig själv.
