Guds gåva…
Morgonen var tyst och grå, himlen flöt ihop med Vänerns blanka vatten och regntyngda moln drev sakta över Landskronas hustak. Ett dovt muller hördes långt, långt borta, ekande genom rummen som inte ville vakna. Åskan var på väg den första i vår.
Vintern hade släppt sitt kalla grepp, men våren var fortfarande tveksam. Isvindar stack genom lagom tunna jackor, vägdammet snurrade kring fötterna och förra årets löv dansade rastlöst över kullerstensgatorna. Under den grå jordskorpan tryckte späda grässtrån sig upp, patrullerade av otåliga sparvar som väntade på livstecken i trädkronorna där knopparna fortfarande dolde sina hemligheter.
Naturen höll andan. Den långa, snöfattiga, vindpinade vintern hade lämnat jorden törstig och urvriden under duntäcket som blev för tunt för att vila i. Allt väntade på åskregnet. Då, först då, skulle livet börja om, på riktigt, i blomsterprakt och vilt porlande vårironi. Allt, allt skulle återfödas som en ung älskande kvinna med famnen full av sol och nyutslagna syrener.
När regnet kommer kommer också sången: gröna hagar, färgsprakande rabatter, de första doftande äppelblommen, späda blad och bär på grenarna. Fåglar trallar galet bland päronblom och småfåglar pickar undan regndroppar för att lägga sina bon. Livet rullar vidare.
Alva, kom nu, frukosten kallnar! ropade Elin.
Kaffedoften kröp slingrande från köket, blandad med stekt ägg. Det var tungt att resa sig idag. Samtalet igår kväll, Elins gråt, den osovda natten efteråt gjorde kroppen blytung och tankarna kletiga.
Men man måste stiga upp livet väntar inte.
Elin såg också sliten ut, ögonen rödkantade, mörka skuggor under dem. Hon vände sin kind för en kyss, skrattade tunt.
God morgon, min käre. Åskar det? Åh, vad jag längtar efter regnet! När blir det vår på riktigt? Hör du, älskling, jag har fått en dikt på hjärnan:
Jag väntar på våren som frihet
från frostnätter och hemlöshet.
Våren väntar jag som förklaring
gredelnystan av livets lingerhet.
Det känns som om, när den bara kom
så klarnar allting till slut.
Det känns som om det bara är den
som kan göra allt rakt:
ärligt,
enkelt,
tryggt,
sant.
Vart är du, vår? Kom nu!
Alva drog armen om Elins axlar, kysste hennes blonda huvud där det lutade sig hopkrupet mot hans bröstkorg. Det doftade vind, klöver och svensk sommar. Hans hjärta knöt sig i medlidande. Stackars lilla tös, varför måste vi bära det här? Hoppet hade funnits bara hoppet, och på det hade de levt år efter år.
Igår hade professor Sandström deras berömda sista hopp satt stopp, dragit ett rött streck.
Jag är så ledsen, men ni kommer inte kunna få egna barn. Alvas tid i Forsmarks reaktor satte sina spår. Tyvärr är sjukvården maktlös. Jag beklagar att vi inte kan göra mer.
Elin torkade tårarna med handryggen och slog med håret.
Jag har tänkt, Alva. Vi ska adoptera. Hur många ledsna barn sitter inte på barnhem? Vi hämtar hem en pojke, gör honom till vår son. Är du med? Tårarna föll igen. Alva höll henne hårt mot sig och hans egna ögon fylldes.
Klart jag är med, älskling. Gråt inte nu.
Och då skälvde huset till av ett öronbedövande åskmuller. Regnet kom, som om någon högg upp himlen och hällde hela Vänern genom taket. Halleluja! Gud hade äntligen hört deras bön.
Regnet slog som trumstockar på rutan, allt blev mörkt som natt. Åskan smällde, blixtarna rev mitt över torget som om de ville öppna ett hål mellan världar. Elin och Alva stod tillsammans vid fönstret, regndofterna fräscha och kalla mot kinden.
Det var som om det första åskregnet bröt isen runt deras hjärtan, allt gammalt mörker rann med regnvattnet och försvann i Göta älv. Nu ville de bara en sak att regnet skulle bli kvar. Liv, fortsatt liv, det var vad regndropparna betydde.
Några dagar senare stod de vid barnhemmets dörrar. De hade bokat tid, skulle äntligen hitta sin son länge väntad, älskad redan innan han fanns. Hjärtat var uppe i halsgropen när Alva tryckte på ringklockan. Dörren gled upp.
De hade redan pratat med Barnhemsföreståndarinnan, men nu leddes de runt för att bekanta sig med barnen som kunde bli deras. Första rummet: en flicka i genomvåta sparkbyxor satt på blöt plast, med sällsynt stora blå ögon och smutsig skjorta hängde hon ensamt över kanten på mattan. Ensamhet, inte behövd det lös om barnet så starkt att Alvas hjärta gjorde ont. Här var barnhemmet verkligen ett hem för bortglömda.
Nästa rum var fullt av spjälsängar, små huvuden, armar. Barnsköterskan visade barn, berättade korta livsberättelser, lyfte dem ur sängarna, vände och vred, som om det vore kött på torget. Alva tänkte sorgset, vi är ju som kunder… Vad är kilopriset här?
Alva, ska vi inte gå tillbaka till den lilla flickan? viskade Elin. Han nickade.
Får vi se flickan i första rummet, den blåögda?
Men ni ville ju ha en pojke! Den flickan har vi inte… förberett för visning.
Nej, men vi vill träffa henne, snälla.
Sköterskan tvekade, men nickade och förde dem tillbaka.
Jag hämtar fru Andersson, vänta här sa hon och försvann. Elin kurade ihop mot Alva.
Snälla, ta hennes handduksblonda hår och de där sorgsna ögonen. Hon känns som vår dotter.
Ja. Och hon liknar dig till och med! Samma ögon, samma lock.
Barnhemsföreståndarinnan kom. Hon såg ut att bära hela vikten av huset i sina axlar.
Det där är inte rätt barn för er. Hon är för problembelastad.
Men varför inte? Hon är precis som Elin, titta det är hennes spegelbild! utbrast Alva och klev rakt in till sängen.
Barnet var nu tvättat och ombytt, kinderna rosiga och ögonen glittrade till när de stannade hos henne. Hon log och försökte, vingligt, ställa sig upp i samma ögonblick såg Alva att flickans små fötter pekade bakåt. Utan att tänka tog han henne i famnen, hon lutade sitt ansikte mot hans med en blöt nos och blev stilla.
Elins tårar rann, hon gömde sig mot Alvas jacka och snorade tyst. Fru Andersson vände sig bort och snöt sig i ett broderat näsduk.
Kom in till mitt kontor. Sköterskan, ta lilla Freja och så gick de, hand i hand och med tusen känslor som skavde i bröstet.
Fru Andersson berättade att flickan, Freja, var född i en isolerad norrländsk gård, som sista och icke-välkomna barnet i en redan stor syskonskara. Hennes föräldrar ville först inte ha henne, därtill var hon född med svåra benfel underbenen krokiga och fötterna felvända.
När hon visades för pappa vägrade han ta hem barnet, operation fanns inte på kartan, och någon “krympling” ville han inte ha bland sina redan många barn.
Så Freja hamnade på barnhem.
Nu får ni bestämma själva. Hon kan bli helt frisk med tid, operationer och kärlek men det krävs mer än ni anar. Jag ger er adressen till läkaren som träffat henne, han kan berätta mer. Ta en månad och fundera ni får inte komma innan dess. Våra barn vänjer sig fort, och om ni skulle ångra er…
Månaden gick. Redan första dagen efter mötet var både Elin och Alva övertygade, de skulle adoptera Freja. Läkarbesöken bekräftade: operationerna skulle reparera naturens misstag Freja skulle till slut kunna springa och hoppa som alla andra barn. Det skulle räcka om de sålde bilen och huset som ännu bara var ett påbörjat bygge. En liten etta fick duga tills vidare.
Så kom dagen då de åter knäppte på barnhemmets dörr. Alva bar en knippe rosa pioner, Elin en stor kasse presenter. Fru Andersson torkade ögonen:
Så gott att ett barn till får föräldrar…
Alla följdes åt in i barnrummet. Freja hade vuxit, locklätta hårtestar, rosiga kinder och ystra små tänder. Hon pladdrade lyckligt. Alva lyfte upp henne, hon kramade hans hals. Sedan kröp hon omedvetet över till Elins famn.
Hela dagen stannade de, lyssnade på läkare, fick råd om mat och vård. Än återstod bara pappersarbete. För att adoptionen skulle vara oåterkallelig beslutade de snabbt gå via tingsrätten för att föräldrarättigheterna skulle försvinna. Nu kunde de biologiska föräldrarna aldrig återta henne.
Så fick Freja äntligen komma hem. Elin sade upp sig från jobbet och ägnade sig helt åt henne. Snart förbereddes första operationen i Stockholm.
En månad på kliniken sedan kunde Freja visa hur hon själv åt gröt, jamade som katten, och härmade fårens bräkande skratt. Benen kunde man ännu inte se utan att gråta. Utomhus rullades hon bara ut i långbyxor. Andra barn pekade, men Freja var orädd, pratglad, visste alla vid namn och log mot varje människa hon träffade.
Allra mest älskade hon sin Alva. Nu kallade alla honom Pappa ja, till och med Elin började säga så. Och Pappan avgudade sin dotter.
Ett år senare startade nästa runda operationer. Tålamod. Saknad. Kärlek. Så oändligt många sömnlösa nätter på trängda sjukhusrumssoffor. Men till sist triumf: benen blev som alla andras. Freja kunde springa, hoppa.
Vid femårsåldern började hon förskola och hennes begåvning i teckning fångade genast pedagogernas blick. Vid sex år började hon på konstskola, hennes färgstarka landskap och glada motiv hängdes snart på barnutställningar. Alla undrade över den unga åldern och hennes ovanliga förmåga.
Vid sju sattes Freja i skolan. Hon blev snabbt klassens glada ledare, duktigaste elev, alltid i centrum bland kompisarna. I konstsalen, på danslektionerna, överallt omgiven av skratt och värme. Föräldrarna var stolta över varje utvecklingssamtal om Freja sades bara det bästa. Ingen anade hennes och deras väg hit; inte biologin, utan kärleken hade gjort henne till den hon var.
Och Gud glömde inte Elin och Alva heller. Efter att Freja kommit in i deras liv, vände lyckan Alvas lilla byggfirma blomstrade sakta. Till slut kunde de förverkliga sin längtan de flyttade till Stockholm och köpte en ljus och rymlig lägenhet. Freja sattes i en omtyckt skola och fortsatte på konstskolan.
Nu gick Freja i sjätte klass, ögonen fortfarande klarblå, håret i svenskt guld på fläta, vänlig och älskad av alla. En verklig glädjespridare Guds gåva, som en saga i piltrafiken utanför fönstret.
