Lilla Griselda
Det var en gång en far med tre döttrar. Två var slående vackra riktiga ögonfröjder så pass att byborna nästan svimmade av förtjusning när de gick förbi. Den tredje, Griselda, var liten, smal som en sticka och med en rygg som inte riktigt ville räta på sig. Men ögonen hennes, de gnistrade så att det glimmade om dem. Både slåttern och diskningen var en kamp för Griselda, hon hann liksom aldrig riktigt med.
De äldsta systrarna, Annika och Daga, hade så många friare att farstutrappan sviktade. Friarna trampade där så ofta att till slut såg det ut som ett systembolagskö på lönehelg. Griselda däremot tja, ingen verkade vilja ge henne ens ett litet blickkast. Då sa systrarna, halvt på skämt, halvt på allvar:
Inte förrän vi gift bort Griselda gifter vi oss själva!
Tiden gick och ingen gjorde ens ett halvhjärtat frieri till Griselda. Systrarna försökte sminka upp henne, klä henne i sina snyggaste klänningar, men det var liksom ingen som slukade betet. Till slut började väninnorna skratta:
Med det tempot blir ni gamla ungmör båda två medan ni väntar på Griseldas frieri!
Griselda hörde gliringarna och tyckte synd om systrarna. En kväll bestämde hon sig:
Jag kan inte hänga i hasorna hemma och fördröja deras lycka. Bäst jag drar min kos! Jag går till stan. Kanske går det att bli piga någonstans.
När hela huset sov knöt Griselda ihop sin lilla knyte, smög som en rödräv ut och gav sig iväg i månskenet.
Hela natten traskade lilla Griselda. Månen lyste över gärdena och vägen låg blek, men när hon kom fram till skogsbrynet började hon allt känna sig lite nervös. Tänk om en björn inte gått i ide än? Men Griselda studsade till, drog åt schalen och gick vidare.
När morgonen nalkades blev Griselda matt i benen. Hon hade långt kvar till Linköping så hon beslöt sig för att vila bakom en hasselbuske. Knyten under huvudet, schalen över sig och snark så sov hon djupt.
Plötsligt väcks hon av att någon hugger ved så flisan flyger. Just som hon sätter sig upp och kollar runt kommer ett träd brakande i backen hon blir så skrämd att hon håller på att snubbla omkull! Fram kommer en gammal, bastant gubbe med vitt skägg och yxa i näven.
Bli inte rädd, lilla stumpan, säger han vänligt. Jag menar dig inget illa.
Men vem är du då, farbror? Nära att du högg av mig lilltån!
Jag är skogvaktare här i trakten, förklarar han. Vad gör du ensam i skogen så här dags?
Griselda berättar allt. Skogvaktaren kliar sig i skägget, ler snett och säger:
Du verkar vara en hygglig flicka, hör du. Stanna hos mig i min lilla stuga och håll mig sällskap. Får du nog så följer jag dig till stan.
Griselda blev glad och tackade genast ja. Så bodde de där, hon och skogvaktaren. Han gick i skogen om dagarna, hon höll ordning på stugan lagom med sysslor och rätt lugnt.
Gubben var snäll och road, kunde berätta så tokroliga historier från förr att man aldrig lessnade. Efter hand visade han Griselda alla möjliga örter i marken, lärde henne när bären var som bäst att plocka och hur man kokade vältäckta mediciner. Griselda sög i sig varje ord och blev lika vass på läkeväxter som han själv.
Så småningom blev gubben skrupplig. När han kände döden närma sig tog Griselda till lipen, men han sade:
Nu är det din tur att hjälpa folk, lilla vän. Tack för att du hållit mig sällskap. Begrav mig i skogskanten, gå sedan hem till din by. Du kan mer än de flesta nu.
Gubben dog, Griselda grät, men gjorde som han sagt. Sen traskade hon hemåt mot byn.
Hem kom hon och fann Annika och Daga numera gifta med två bröder de bodde i byns största villa, granne med ICA. Oj, vad systrarna blev glada över hennes återkomst! De ordnade ett eget litet rum åt Griselda och hon hjälpte till hemma igen. Hur man bäst gödslar morötterna, vad man gör när kalven får lösa magen, hur man håller sniglar borta Griselda kunde allt! Skörden blev fantastisk, korna friskare än nånsin och ingen låg längre sjuk till och med grannarna började höra sig för.
Efter en tid viskades det om att den där Griselda kan hela och hjälpa alla! och folk kom för att fråga om råd. Hon tog aldrig betalt, förstås ibland fick hon några ägg eller en hemstickad vante, men ofta ingenting.
I samma by bodde även Maja Krumelur, byns gamla kloka gumma. Hon kunde mycket, men människor var lite skrämda för henne tungan var vassare än riven pepparrot. Förr kom alla till Maja med sina bekymmer, men sedan Griselda slagit sig ned gick de allra flesta till henne istället. Maja blev naturligtvis ilsken som en ilsken tjäder.
Efter mycket muttrande smög Maja till Griselda med en påhittad krämpa:
Ack och ve, kära Griselda, min arm är illa, aj aj aj
Sitt ner, snälla du, så ska vi se, svarade Griselda milt. Men se här har du verkligen ont, Maja? Du kanske blandar ihop med den andra armen?
Maja höll på och jämrade sig tills Griselda med ett leende sade:
Här är då inget fel. Men prata av dig, det hjälper ofta bäst ändå!
Maja tvärvände, muttrade att hon minsann mådde bättre nu efter samtalet, och räckte sedan över en liten spegel:
Så vacker du är klart du ska spegla dig ibland!
Griselda tackade och sa:
Tack, Maja! Ett vänligt ord biter bättre än en tagg!
Men vad ingen visste var att Maja mumlat och laddat spegeln med lite, ja, trollkraft
Men veckorna gick och folk såg att Griselda började räta på sig. Ryggen blev rakare och hon haltade nästan inte alls längre. Hon såg sig i spegeln och log nöjt.
När Maja såg att inget hände blev hon sur och kom tillbaka, klagade denna gång på ryggen. Men nu började hon på riktigt se vissen ut! Hon hade trollat mot sig själv.
Griselda gav henne en bunt örter mot ryggskottet och Maja tjatade till sig ännu en pryl, denna gång en fin kam:
En flickas hår ska man pyssla om! Du som är så näpen.
Tusen tack, Maja, sa Griselda. Ditt goda ord ska blomstra!
Tiden gick och Griselda blev både rosig om kinden, stark och livfull medan Maja blev svagare för var dag, som en övermogen kålrabbi i spenaten. Till slut låg hon bara och jämrade sig i stugan.
Då ville Daga och Annika hindra Griselda från att gå dit:
Gå för all del inte dit huset är fullt av mörker och vassa blickar!
Oroa er inte! sa Griselda. Sömnen ger rådrum, morgonen har guld i mund!
Hon tvättade sig i friskt vatten, tog på sig sin bästa klänning och plockade en korg med godbitar: honung, äpplen från trädgården och fina örter.
När Griselda kom fram till Majas stuga slog grinden igen mitt framför henne. Hon ropade:
Maja! Jag har presenter till dig!
Men inne i huset var det fullt av oväsen spadar, kastruller, och något som morrade, ylade och råmade på samma gång.
Utanför samlades byborna och stirrade ingen hade sett ett hus hoppa av ilska förut! Griselda knackade igen:
Maja, lilla! Hur mår du? Jag kom med gåvor!
Ingen svarade, men ur skorstenen kom en svart rökpelare och svarta kråkor flög ut genom rutorna. Plötsligt blev hela stugan kolsvart, grundmurarna likaså.
Människorna i byn rusade efter vatten men när solen bröt igenom molnen försvann röken, och kvar på tomten där Majas stuga stått fanns bara några gulnade kolbitar.
Majas onda vilja brände upp henne själv! suckade byfolket. Hon försökte trolla bort Griselda, men mot en god själ biter inte elakhet det slår bara tillbaka.
Och från den dagen blev Griselda bara vackrare och gladare. Snart dök det upp en riktig hederlig dräng från byn som friade, och de fick ett lyckligt äktenskap, så harmoniskt att till och med Annika och Daga var gröna av glädje.
Där Majas stuga stått växte snart den största hallonsnår någon skådat stora bär, söta och röda, och hela byn började plocka där. Folk slutade vara rädda för platsen och kallade snart byn för Hallonstugan.
Och sedan levde de lyckliga, och folk kom långväga för att smaka på bären och fråga Griselda om livets alla bestyr och ingen behövde längre vara rädd för varken ont öga eller rsd ryggont, så länge de höll sig till goda gärningar och hallonpaj.
