Dagbok, november
Jag minns hur det var hemma hos oss. Pappa hade tre döttrar. Två av dem Ingeborg och Majken var riktiga skönheter; folk i bygden förundrades över hur rara och fina de var. Men den tredje, lilla Hulda, var bara en spinkig, krokig flicka med puckel på ryggen. Hennes stora, glimmande blå ögon tycktes vara det enda som lyste upp hennes ansikte. Arbetet på åkern var för tungt för henne, och hemma hann hon aldrig ikapp mina systrar allt gick alltid för fort, och kroppen orkade knappt.
Runt Ingeborg och Majken flockades det friare. Det var alltid unga män i farstun, presenter och blommor på trappen, men åt Hulda kastade ingen ens en blick. Till slut sa systrarna:
Vi gifter oss aldrig förrän vi fått Hulda bortgift!
Men tiden gick och ingen friade till Hulda, hur mycket de än klädde ut henne och sminkade hennes kinder. Till slut började vännerna småskratta åt oss:
Fortsätter ni så, blir ni nog ogifta allesammans!
Hulda hörde så klart. Det gjorde henne ledsen, men mest tyckte hon synd om sina kära systrar. En natt bestämde hon sig:
Jag kan inte leva på någon annans bekostnad längre! Bättre jag ger mig av så att systrarna kan gifta sig och bli lyckliga. Jag drar till Stockholm och försöker hitta tjänst där.
Hon väntade tills alla i huset hade somnat, knöt ihop sina få saker i en sjal och smög ut genom dörren.
Det var månsken och frost när jag gav mig av. Tystnaden var mjuk, vägen silvrig. Oron kittlade bara när jag kom till skogsbrynet; vad om en björn fortfarande var vaken? Men rädslan skingrades, jag gick vidare på den lilla stigen.
När gryningen började rodna över trädtopparna var Hulda trött. Stockholm låg fortfarande mil bort. Hon la sig under en hasselbuske, använde sitt bylte som kudde, drog sjalen över axeln och sov.
När hon vaknade dunkade någon i närheten med yxa. Precis när hon satte sig, hördes ett torrt träd krascha till marken. Hulda blev först rädd, reste sig snabbt upp och skulle springa men där stod en liten gubbe. Inte lång, men stadig. Hans gråa skägg glänste och i handen höll han yxan.
Hulda darrade. Då log gubben vänligt:
Ingen fara, lilla vännen, jag gör dig inget ont.
Vem är du, farbror? Nära att du slog ner mig!
Jag är skogvaktare här, bor i stugan där borta. Fäller gammalt virke. Men du, varför är du ensam i skogen?
Hulda berättade sin sorg. Gubben kliade sig i skägget och sa:
Du verkar snäll, ömsint och godhjärtad. Stanna här hos mig, var mitt barnbarn. Om du ångrar dig, följer jag dig in till stan själv.
Det kändes som en sten lättade från hjärtat. Så Hulda tackade ja och blev kvar i skogsvaktarens lilla torp. Gubben arbetade i skogen, Hulda pysslade hemma det var inte många sysslor, och hon klarade dem galant.
Skogvaktaren var vänlig och klok. Han hade sett mycket i livet, berättade historier så fantastiskt att man nästan höll andan. Successivt undervisade han Hulda om vilda örter, rötter och bär; när och hur man skulle plocka dem, hur de skulle torkas, och hur man kokade läkande brygder. Hon lärde sig massor och gubben höll inget hemligt.
Men till slut kom dagen då gubben kände döden nalkas. Hulda grät, men han sade:
Sörj inte, lilla vän! Allting har sin tid. När jag är borta, begrav mig, och gå hem igen. Du kan nu allt jag vet. Jag hjälpte skog och djur; du ska hjälpa människor.
Så dog han. Hulda grät länge, begravde honom under björken vid stugan och vände slutligen hemåt.
När hon kom tillbaka till byn en liten socken utanför Örebro hade systrarna redan gift sig med två bröder och bodde i ett stort hus tillsammans. De blev överlyckliga av att se henne tillbaka, och hon fick en kammare på vinden. Där blev hon kvar, hjälpte systrarna och byborna. Hon visste nu precis hur jorden skulle gödslas, hur sjukdomar botades, hur man fick ogräs att ge med sig allt det skogvaktaren hade lärt. Skörden blev alltid riklig, djuren friska och glada, ingen i huset var mer sjuk. Alla var nöjda och lyckliga.
Rykten om Huldas kunskaper spred sig. Människor kom och bad om råd, och Hulda hjälpte alla. Hon tog aldrig betalt, men fick då och då några ägg, en duk eller ett tack. Var det någon riktigt fattig eller sjuk fick hon ingenting, och det gjorde inget.
Men i byn bodde också gamla gumman Märta, som kunde trolldom. Hon var skicklig, men människor var rädda för henne, för hon hade något mörkt i sig. När Hulda började hjälpa folk, gick alla till henne istället, och Märtas stuga blev snart en plats folk undvek. Märta blev bitter, och beslöt sig för att försöka komma åt Hulda.
En dag kom Märta till Huldas stuga:
Goddag, kära Huldamaja!
Goddag själv, farmor.
Jag kommer för att be om hjälp, lille vän. Min arm gör så ont, jag knappt kan använda den.
Kom och sätt dig, farmor, så ska jag ta en titt.
Hulda undersökte vänligt hennes arm.
Är du säker på att det är den här armen, farmor? Eller blandar du ihop det, trött som du måste vara i din ålder? Låt mig se på andra armen
Jojo, visst är det denna, sån värk, du kan inte ana! Jag kan varken äta eller dricka!
Men Hulda tittade allvarligt på Märta och sa:
Farmor, du har ingen värk i armen.
Men titta bara, hur krumma mina fingrar är! ropade Märta.
Men Hulda stod på sig.
Tro vad du vill, farmor, men någon värk ser jag inte till!
Ja, ja, då. Efter att ha pratat med dig känns det redan bättre tack, Huldamaja, min vän. Här får du en liten spegel jag hade över. En sån ung tös behöver spegla sig!
Tack, farmor. Må det alltid gå dig väl! Ett gott ord är alltid starkare än ett ont!
Men Märta hade förhäxat spegeln
Med tiden började folk lägga märke till att Huldas puckel försvann och att hennes gång blev rakare. Hon såg sig i spegeln och log. Märta märkte också det och blev rasande. Hon låtsades nu ha ont i ryggen och kom för att få bot, men hennes ondska började vändas mot henne själv: hon blev svag och skröplig. Hulda gav henne örter och tips på avkok, men Märta envisades med att ge henne presenter nu en benkam.
Du är så vacker nuförtiden; det gör gott att pyssla om sig lite, sade Märta.
Tack, farmor, du ger mig bara godhet må dina ord gro där de landar!
Snart märkte byborna att Hulda lyste upp hela huset. Hennes hår blev tjockt och gyllene, kinderna rosiga, hållningen stolt. Märta, däremot, vissnade helt. Hennes händer blev som torra grenar, ryggen allt krokigare, benen bar henne inte, och till slut låg hon bara och klagade. Hon skickade bud på Hulda.
Ingeborg och Majken försökte avstyra:
Gå inte, syster! Märta är en häxa, det sägs att ondska vilar över hennes hem!
Men Hulda svarade lugnt:
Oroa er inte. Morgonrodnaden är alltid klokare än skymningen.
Hon steg upp tidigt, tvättade sig med daggfriskt vatten, tog på sig sin finaste klänning och packade en korg med gåvor: vildhonung, svenska äpplen, doftande ängsörter, läkeblad.
När Ingeborg och Majken fick se henne blev de häpna.
Syster, vad vacker du har blivit! Det är som om du är någon annan!
Framme vid Märtas stuga försökte Hulda öppna grinden, men den slog igen framför hennes händer. Hon ropade:
Farmor, lås upp! Jag kommer inte in!
Inifrån hördes det dova ljud av spring och oljud från kastrullerna, och röster skrek:
Släpp inte in henne! Hon bär inget ont, och ingen förbannelse biter på henne. Allt ont vänder till gott mot henne!
Hulda ropade igen:
Farmor, hur mår du? Jag kommer med gåvor: svensk honung, äpplen, vilda örter!
Hon lade korgen vid grinden. Samtidigt vällde svart rök ur skorstenen, korpar flög ur de sotiga fönstren ut över skogen och huset blev så förkolnat att det liknade en enda hög av kol.
Byborna rusade till, hämtade vatten och försökte rädda huset. Men när de första solstrålarna bröt fram, skingrades all rök, och allt som var kvar av Märtas hus var en handfull kolbitar. Och hela platsen där Hulda lämnat sin korg överväxte snart av hallonbuskar, fulla av de största och sötaste bären. Ingen var mer rädd för platsen, och hela byn plockade bär där varje år.
Så blev byn så småningom kallad för Hallonhult.
Och Hulda? Hon blev vackrare och gladare för varje dag, och till sist hittade även hon kärleken en bondpojke från trakten. De levde alltid i samstämda, inga bråk, bara värme och glädje. Ingeborg och Majken var lyckliga för hennes skull, och byn minns henne än idag för hennes godhet.
Själv undrar jag ibland kanske är allting verkligen möjligt bara man ger gott till världen, och möter det svåra med vänlighet.
