18 februari
Just nu har jag redan två söner. De är båda otroligt energiska, springer runt och får hela lägenheten att gunga, men hjärtat är på rätta stället. De kan bråka, slå sig, gråta och sedan slänga sig om halsen på varandra som om ingenting har hänt. Andra vuxna, när de ser mina pojkars vilda framfart, brukar bara påpeka allt som är fel och komma med goda råd om hur jag borde uppfostra dem. Men jag anser att pojkar i den här åldern behöver frihet för att kunna uttrycka sig själva och förstå sin plats i världen när de blir äldre.
Det är många som säger att min Erik är lugn och väldigt artig, medan Algot är alldeles för klumpig och sprallig och att han säkert bara kommer ställa till problem för sin storebror när de vuxit upp. Jag brukar bara le lite trött åt sådana kommentarer. Kanske ligger det något i det, men en sak är säker: de älskar varandra och de hör ihop. De klarar sig inte utan varandra.
De har tjatat om att få en hund, men jag har faktiskt lite fobi för hundar. Om jag någonsin ska köpa ett djur till dem så får det bli en sköldpadda de är lugna, långsamma och klarar sig rätt bra själva om det skulle behövas.
Jag och min fru, Elin, vi trodde aldrig att livet skulle förändras så mycket efter att vår andra son, Algot, föddes. När vi fick beskedet om att något inte stod rätt till med honom, kände jag först hur allting tappade färg. Det hade ju inte funnits några tecken graviditeten hade gått enligt plan, och barnmorskan hade sagt att allt såg perfekt ut.
Efter den där ödesdigra ultraljudsundersökningen övervägde jag faktiskt att avbryta graviditeten, men bara för ett kort ögonblick. Jag tog mig samman och bestämde mig för att vi skulle kämpa tillsammans. Ingen utom Elin stöttade verkligen beslutet, inte ens mina egna föräldrar. Egentligen visste nog min fru inte heller vad vi borde göra, men hon stod där vid min sida.
Jag fick stå ut med att bli kallad naiv, torka bort egna tårar i smyg och säga högt för mig själv: Barn är livets blomma. Tack och lov samlade Elin sitt mod och sa: Vi gör det här. Punkt slut! Sakta började även min familj acceptera beslutet. Och när Algot väl föddes, blev vi lika förvånade som lättade över hur snabbt han lärde sig allting. Erik räckte fram saker till honom, och Algot gav varje sak sitt eget namn. Då kände jag verklig hopp, och allt visade sig bli bra till slut.
Idag vet jag att det viktigaste är att stå fast vid sina beslut och våga tro på sina barn, oavsett vad andra säger. Livet blir sällan som man tänkt, men det blir ändå precis som det ska.
