Just nu har jag redan två söner. De är fulla av energi, rusar runt överallt och råkar ha sönder saker ibland, men de är otroligt fina. De kan slå sig, gråta, och sedan krama om varandra som om inget har hänt. Folk omkring oss brukar bara lyfta fram deras vilda beteende och vill ge mig råd om hur man egentligen borde uppfostra barn. Men jag tror att pojkar i denna ålder behöver frihet, så de kan utvecklas och uttrycka sig själva på rätt sätt i framtiden.
Många säger att min Vilgot är snäll och lugn, medan Algot är en riktig virvelvind klumpig och oändligt livlig, och att han bara kommer ställa till det för sin bror när de blir vuxna. Jag bara ler och lyssnar. Det kan vara deras syn på saken, men sanningen är att de älskar och kompletterar varandra. De klarar sig inte utan varandras sällskap. De har länge önskat sig en hund, men jag har alltid varit rädd för hundar. Om vi någon gång ska skaffa husdjur blir det hellre en sköldpadda de är stillsamma, långsamma, och kan skydda sig själva om det behövs.
Jag och min man kunde aldrig föreställa oss hur annorlunda livet skulle bli när vår andre son, Algot, föddes. När vi fick höra att han hade hälsoproblem förlorade världen färg för ett ögonblick. Allt hade sett så bra ut under graviditeten, allt verkade helt perfekt.
Efter den där avgörande ultraljudsundersökningen fanns tanken på abort i mitt huvud, men det varade bara en sekund sedan samlade jag mig och kände att jag självklart skulle föda mitt barn. Utom min man var ingen på min sida, inte ens mina föräldrar. Egentligen visste inte min man heller vad som var rätt att göra, men han stod ändå vid min sida. Jag stod ut med kallprat, svalt gråten och sa bara att barn är livets blommor. Till slut samlade min man modet, slog näven i bordet och sa: “Hon ska föda, punkt slut!” Där och då började min familj småningom acceptera mitt beslut.
När Algot äntligen föddes blev vi alla förvånade över hur snabbt han lärde sig allting. Hans storebror Vilgot gav honom saker, och Algot gav dem genast egna namn. Då fylldes jag av hopp; det kändes verkligen som att allt skulle ordna sig och så blev det.
Livet lär oss att kärleken och modet att stå kvar i sina beslut, trots oro och andras tvivel, ger oss styrka vi aldrig trodde vi hade. I slutändan är det våra band till varandra och det stöd vi ger som får oss att blomstra tillsammans.
