Nu minns jag tillbaka på tiden då jag redan hade två söner. De var fulla av energi, bröt ofta sönder saker i sitt vilda spring, men hjärtat deras var alltid gott. Det kunde slåss och gråta ena stunden för att i nästa ögonblick krama om varandra som om inget hänt. Andra människor, när de såg pojkarna mina, påpekade ständigt det stökiga och gav mig råd om hur barn borde fostras. Jag tänkte mest att pojkar i den åldern måste få sitt utrymme för att i framtiden kunna blomstra. Många människor brukade säga att min Gustav var väluppfostrad och lugn, men att min andra son, Olof, var alltför busig, klumpig och energisk en sådan som bara skulle störa sin bror när de blev vuxna.
Jag bara log och nickade åt sådana ord. Kanske låg det något i det, men det jag såg var hur pojkarna älskade varandra och hörde tätt samman de kunde inte vara ifrån varandra. De hade tjatat om att få köpa en hund, men jag var rädd för hundar. Om de skulle få ett djur, så skulle det hellre bli en sköldpadda lugn och sävlig och dessutom ganska självständig när det behövdes. Tidigare, innan vårt andra barn Olof kom till världen, kunde varken jag eller min man förutse hur dramatiskt vårt liv skulle förändras. När vi fick veta att barnet föddes sjuk, bleknade tillvaron för ett ögonblick och allt hopp kändes borta. Inga tecken hade funnits, allt hade sett bra ut under graviditeten och undersökningarna.
Efter den avgörande ultraljudsundersökningen fanns det en sekund där tanken på abort passerade i mitt huvud, men snart samlade jag mig igen och bestämde mig för att föda barnet. Bortsett från min man fick jag inget stöd, inte ens från mina egna föräldrar. Min man visste inte heller vad som borde göras, men han stod där vid min sida, fastän folk kallade mig dum. Jag svalde mina tårar och sade att barnen är livets blommor. Tack och lov tog min man till all sin kraft och sade: “Hon ska föda, så är det bara!” Sakta började även min familj acceptera beslutet.
När pojken till slut föddes blev vi alla överrumplade över hur snabbt han lärde sig allting. Storebror Gustav gav honom olika saker, och han satte namn på dem. I det ögonblicket föddes hoppet igen om att allt ändå skulle gå väl och det gjorde det.
