Mitt namn är Ebba Andersson, och jag bor i Sigtuna, där de vackra kyrktornen och stilla gatorna bevarar Sveriges historia. När jag befann mig i min kollega Johans famn sjöng mitt hjärta av glädje. Jag drömde om att bli hans enda, hans älskade. Drömmen slog in men med en bitter eftersmak – jag var tvungen att dela honom med hans fru, Malin.
Jag hade precis börjat på vårt företag och blev genast skickad på en tjänsteresa till Stockholm med Johan. Vi skulle slutföra en viktig affär. Vi lyckades med bravur, och efteråt föreslog Johan: “Ska vi ta ett glas? Sådana här kontrakt får man inte varje dag.” Jag gick med på det med glädje. Vi satt i hotellbaren, beställde whisky, och alkoholen fick orden att flöda fritt. Plötsligt kysste han mig. Jag blev ställd men inte avståndstagande. I hissens trånga utrymme drog han mig till sig med sådan passion att jag inte kunde motstå – hans andedräkt var mer berusande än whiskyn. Natten i hans rum blev magisk, oförglömlig, full av eld.
När jag återvände till Sigtuna kunde jag inte bära det själv och delade med mig till kollegan Saga – jag litade på henne som en syster. “Bli inte kär i honom!” avbröt hon skarpt. “Varför?” frågade jag förvånat. “Han är gift.” De orden slog mig som åska. Johan var bara 27, och jag kunde inte tro att han redan hade en familj – nuförtiden gifter sig män sällan så tidigt. Jag frågade honom rakt ut, och han slingrade sig inte: “Ja, jag har varit gift i ett år.” Men det stoppade oss inte. Vi blev älskare. Våra möten i lägenheten han ärvt förvandlades till en hemlig ritual. För varje dag sjönk jag djupare in i honom.
En söndagsmorgon när jag låg bredvid honom tog jag mod till mig: “Johan, skilj dig. Du får det bättre med mig än med henne.” Han såg på mig med sorg: “Jag älskar dig, men jag kan inte.” “Varför?” fick jag fram. “Hon är svårt sjuk.” Jag stelnade till. “Vad är det? Varför har du inte sagt något?” – min röst darrade. “Hon har bröstcancer, vi fick nyss veta. Jag kan inte lämna henne nu.” Hans ord skar i mig, men jag förstod: i en sådan stund behövde hon honom mest. Jag kände medlidande för Malin. När han sa att hon skulle opereras på torsdagen, bad jag för henne under hela dagen, uppriktigt, till tårar. Efter sjukhusbesöket slutade vi träffas – jag visste att hans plats var vid hustruns sida.
Fyra månader gick. Johan föreslog aldrig att vi skulle ses. Jag frågade vad som pågick. “Malin mår fortfarande dåligt, och kanske behöver hon en till operation,” svarade han trött. “Jag förstår din smärta, men tänk på mig också,” vädjade jag. Han nickade: “Du har rätt, vi hittar på något till helgen.” På lördagen träffades vi i samma lägenhet. Natten var het och passionerad. Men innan jag gick tog jag återigen upp skilsmässan. Hans ansikte mörknade: “Jag kommer aldrig göra det. Hon är min chefs syster.” Jag blev chockad. “Så det är alltså så? Och cancern – var det påhittat?” Han sa inget och gick ut, smällde dörren för att undvika mer bråk.
Några dagar senare dök en stilig brunett upp på kontoret. Hon frågade efter Johan. Saga visade henne till hans rum. “Vem är hon?” viskade jag senare till Saga. “Hans fru,” svarade hon. Jag hittade på en ursäkt för att gå in till dem – jag behövde tydligen papper – för att se henne. Malin såg inte bara frisk ut – hon strålade av skönhet, självsäkerhet, elegans. Jag kände mig som en grå mus bredvid henne. När jag kom tillbaka frågade jag Saga: “Har du hört att hon skulle ha cancer?” – “Nej, det är dumheter, alla skulle veta,” svarade hon bestämt. Då insåg jag att han hade ljugit för mig hela tiden.
Snart började jag känna mig svag och illamående. Jag klagade för Saga, och hon föreslog: “Kanske är du gravid?” Jag viftade bort det men tog ändå ett test – två streck. Gynekologen bekräftade: andra månaden. Jag var i chock. Jag mindes den natten – vi hade inte skyddat oss. Tankarna snurrade: behålla barnet eller inte? Jag ringde Johan. “Gör abort!” sa han kallt. “Nej, jag tänker inte,” svarade jag bestämt. “Då ser jag till att du blir uppsagd,” hotade han. “Du skrämmer mig inte!” svarade jag tillbaka. Trots honom bestämde jag mig för att föda. Jag trodde han bluffade. Men nej – jag fick sparken. En vän ordnade jobb åt mig som bokhandelsassistent åt sin bror. Han ville inte anställa en gravid kvinna, men han hade medlidande.
Dottern föddes i sjunde månaden – svag, men levande. Jag döpte henne till Freja, efter hennes far – Johan. Jag talade inte om det för honom. Och jag kommer nog aldrig göra det. Han svek mig och övergav mig när jag stod ensam med ett barn och utan arbete. Jag ser hans ansikte i mina drömmar – vackert, lögnaktigt – och hjärtat värker av smärta. Han valde frun, karriären, och strök mig som en oönskad sida. Men jag bröt inte ihop. Jag uppfostrar min dotter, kämpar för henne, även om varje dag är en kamp med ödet. Låt han leva med sin lögn, medan jag lever för Freja – mitt ljus i mörkret.
