Josefin vaknade av att hennes egen mage kändes som ett cementblock. Klockan visade tre på natten. Det enda som hördes i lägenheten var Rickards rossliga andning och det envisa tickandet från den gamla väggklockan i hallen.
Hon försökte vända sig om, men den trasiga bäddsoffan protesterade högt. Rickard, som låg klistrad mot väggen, ryckte till i sömnen och mumlade surt:
Josefin, hur länge ska du hålla på? Jag ska upp om fyra timmar. Visa lite respekt.
Hon låg helt stilla och knappt andades. De senaste sex månaderna hade det blivit hans favoritfras. Han verkade ha glömt att tvillingar inte var något infall, utan en ganska rejäl pärs. Rickard hade blivit som en främling. Han granskade varje krona, kollade kvitton och vred på munnen om hon bad om frukt.
Har du sett priserna? väste han och stirrade på ett kvitto. Ta svenska äpplen, de är billiga. Persikor? Slöseri. Det är jag som drar hela lasset här, och du bara sitter hemma.
Josefin gled sakta ur sängen och stapplade till köket, tog sig för ryggen. Fötterna hade svullnat så att tofflorna knappt gick på. Hon satte sig vid det mörka fönstret och blickade ut över den tomma gatan. Allt kändes oroligt. Hur skulle det bli med två små bebisar i det här hemmet av evig kyla?
På morgonen for Rickard runt som en illbatting när han skulle till jobbet. Kläder flög, han letade efter en strumpa, smällde garderobsdörrar.
Har du strukit skjortan? frågade han utan att ens se på henne.
Den hänger över stolen, Rickard.
Kunde ha sytt i knappen också, den håller ju knappt. Äh, jag måste sticka. Blir sent vi har möte med VD. Ring inte, han är stenhård, mobiler samlas in.
Han drog iväg utan ens ett hej då. Ytterdörren smällde igen, och Josefin hörde överlåset snäppa till. Det där överlåset som kärvade något fruktansvärt det gick bara att öppna med båda händerna och en del våldsamhet.
Senare bestämde sig Josefin för att röja i hallen och hämta lådan med barnkläder från systerdottern. Hon släpade fram pallen.
Jag ska bara nå hörnet, sa hon till sig själv.
Hon klättrade upp, men när hon sträckte sig svartnade det till för ögonen. Fotens grepp gled på den slitna lacken.
KRASCH.
Josefin landade snett på heltäckningsmattan och skrapade låret rejält. Hon skrek till. Samtidigt knep någonting till i magen så hårt att hon nästan tappade andan.
Nej, nej, inte nu viskade hon och försökte komma upp.
En ny våg av smärta vek kroppen dubbel. Nu var det dags. Telefonen låg en meter bort på nattduksbordet. Hon började åla sig dit lämnade ett blött spår efter sig på golvet. Varje centimeter gjorde ont.
Hon greppade telefonen. Fingrarna darrade, synen flimrade av färgade prickar. I kontaktlistan stod först namn på A.
“Rickard”.
Och direkt under “Richard Svensson (VD)”. Hennes man hade fått byta namn till Svensson när hon sparade chefens nummer inför föräldraledigheten, eftersom Rickard ändå aldrig kunde svara när man behövde.
Josefin klickade på “Rickard”. Kopplingstoner. Oändligt länge, ingen svarade. Upptaget.
Hon försökte igen.
“Abonnenten kan inte nås för tillfället.”
Nu blev hon rent ut sagt panikslagen. Hon var ensam. Ytterdörren var låst med det där sabla överlåset, som ingen kunde öppna liggandes. Tänk om hjälpen kom, men måste stå utanför låst dörr.
Tiden gick i ultrarapid. Halvt medvetslös pillade hon upp sin meddelandeapp. Allt dubbelt i synfältet. Hon trodde att hon skrev till Rickard.
Dags att åka in, dörren är låst! Det började, jag ramlade, kommer inte upp. Snälla, kom nu!
Klick, skicka. Sedan tappade hon telefonen. Skärmen blev svart.
Richard Svensson, VD för byggbolaget Nordhus AB, höll just på med morgonens möte. Han var känd för att vara rak, inte tålmodig. De anställda fruktade honom nästan lika mycket som att glömma arbetskläderna hemma.
Telefonen pingade till på bordet. Svensson kisade. Josefin det där var ju Rickards fru, alltid trevlig och artig på kontoret när hon skrev under något papper.
Han läste sms:et. Det allvarliga ansiktet mjuknade.
Mötet är slut! röt Svensson och reste sig hastigt.
Men Richard, vi hann ju inte började ekonomichefen.
UT!
Han kastade sig ut ur rummet, ringde samtidigt Rickard kom ej fram.
Jäkla klant, muttrade Svensson.
Han ringde säkerhetschefen.
Spåra Rickards mobil. Fem minuter. Och sätt igång bilen, jag kör själv.
Pling. Rickards position syntes i mobilen. Han var verkligen långt ifrån någon byggarbetsplats istället låg mobilen vid Slottssjön Spa & Wellness.
Svensson pressade ihop käkarna så det knakade.
Han slirade iväg i sin Volvo XC90 genom morgontrafiken. Bara femton minuter till Josefins gata. Hans egen fru dog för fem år sedan, hjärtat bara la av. Han visste precis hur hjälplös man känner sig när vården inte kommer i tid.
Svensson rusade upp för trapporna, slet i handtaget låst. Ett svagt, nästan ohörbart rop hördes därinne.
Han ringde inte efter räddningstjänsten. Tog sats mot väggen, och dängde axeln i dörren. Låset höll. En gång till med full kraft då vek sig metallen, dörren slog upp.
Josefin låg hopkrupen i hallen.
Josefin!
Hon öppnade ögonen, såg suddigt på honom.
Richard Svensson? Var var är Rickard?
Jag är här. Håll ut!
Han lyfte upp henne utan att tveka.
I bilen körde han så fort att folk slängde sig åt sidan. Josefin kämpade för varje andetag i baksätet.
Lite till nu! ropade Svensson och kastade en blick bakåt. Snart framme!
På akutmottagningen stod personalen redo. Svensson hade redan ringt chefläkaren.
Är du pappan? vrålade en sköterska.
Jag är närmsta anhörig, svarade Svensson och blängde. Om något händer henne eller barnen står ni ansvariga!
Han stannade kvar på sjukhuskorridoren, gick runt, trampade av och an. Tre timmar senare kom läkaren ut, avmaskad.
Andas ut. Två pojkar! Vi fick agera snabbt, men nu är läget under kontroll. Små, behöver övervakning, men båda andas själva. Mamman är väldigt trött, men det blir bra.
Svensson lutade pannan mot fönstrets kalla glas.
Tack.
Han ringde Rickard igen. Denna gång svarade han. I bakgrunden högljutt snack och skratt, och Rickards sliriga röst:
Hallå, chefen? Dålig mottagning, är ute på jobb, du vet
På jobb, säger du? Lossar ni betong i spa-anläggningen nuförtiden?
Tystnad.
Richard, jag
Du är sparkad, Rickard. Inga rekommendationer. Se till så du är borta från stan imorgon. Hoppas Josefin förlåter dig jag skulle då inte ha överseende.
Josefin vaknade först dagen därpå. Rummet var försiktigt tyst. På nattduksbordet stod källvatten och juice.
Dörren öppnades. Richard Svensson steg in, kostym men ingen slips, såg trött ut.
Hur mår du?
Richard Josefin försökte sätta sig men kände hur det värkte efter operationen. Tack. Jag råkade välja fel kontakt
Tacka lyckan för det, mumlade han och satte sig på stolen. Josefin, vi måste prata.
Han berättade allt. Om samtalet, spa-besöket, och att Rickard fått kicken. Ingen nåd där, inte.
Han kommer ringa och böna om förlåtelse. Lägenheten, är det hans?
Nej, hans föräldrars, viskade Josefin, tårarna kom nu. Jag har bara en moster kvar långt på landet.
Svensson satt tyst och trummade på benet.
Okej, lyssna. Jag har ett stort hus, två våningar. Jag sover där ibland. Det finns gästrum. Stanna du och barnen där tills du hittar något. Jag behöver någon som hjälper till hemma främlingar litar jag inte på ändå. Se det som ett jobb.
Men två spädbarn, jag är ju inget vidare hushållerska
Det fixar vi. Jag anställer extra hjälpinna. Det här är inget välgörenhetsprojekt jag mår helt enkelt bättre när det finns liv i huset.
Utskrivningen gick smidigt. Rickard hängde utanför sjukhuset en natt, rödmosig och ropade, men vakterna släppte honom inte in. Josefin lyssnade och kände inget! Allt var utbränt nu. Bara likgiltighet kvar.
Svensson hämtade henne själv. Bar ut grejerna, ordnade spädbarnsstolarna i bilen.
Kom, vi åker hem, sa han bara.
Livet i Svenssons hus var förvånansvärt harmoniskt. Stora villan fylldes av barnskrik, doft av tvättade lakan och nappflaskor.
Richard Svensson var inte så farlig. På kvällarna försökte han ha ett barn i famnen i taget och gungade dem tafatt men varligt.
Och hur mår vi, små krigare? mullrade han kärvt. Ni växer så det knakar?
Sven och Linus, så hette pojkarna, betraktade honom allvarligt.
Exet försvann ur deras liv. När han fick höra att Svensson stängt dörren til alla företag i Göteborg, packade han väskan och for till sin mor. Några ynka hundralappar då och då dök ändå upp, men det gjorde varken till eller från. Josefin, för första gången på evigheter, kände sig faktiskt trygg.
Två år gick.
Josefin dukade i bersån. Söndag, sensommarvärme. Richard stod vid grillen, militär som alltid, och slog på några laxfiléer.
Pojkarna jagade humlor på gräsmattan och skrek.
Pappa, kolla vilken stor humla! ropade Linus.
Josefin stelnade, tallriken i hand. Svensson tappade grilltången. Linus hade kallat honom pappa. För första gången.
Svensson gick bort, torkade sig om händerna, lyfte Linus högt i skyn.
Det där är ingen humla det där är en blomfluga. Nyttiga grejer!
Sedan såg han på Josefin. Något varmt, mjukt i blicken som ingen i branschen visste fanns där.
Josefin, kom och sätt dig.
Hon satte sig på bänken.
Jag är kass på romantik, det vet du. Och jag har inga vackra ord. Men pojkarna de är som mina egna. Du också.
Han drog fram en enkel liten ask ur fickan.
Vi har varit en familj i två år, mer eller mindre. Ska vi göra det ordentligt? Jag adopterar pojkarna, ger dem mitt namn. Så ingen jävel kan snacka skit. Vad säger du?
Josefin satt bara där och grät av lättnad den här gången. Äntligen fick hon luta sig mot någon stadig.
Ja, Richard. Gärna!
Då så. Och sluta kalla mig Richard hela tiden, det bad jag om för länge sen.
Senare på kvällen, när barnen låg och snusade, satt de ute på verandan. Teet kallnade i kopparna. Någonstans långt där borta satt exmaken säkert och gnällde med sin folköl. Men här hemma, där vinden doftade björk och nyslaget gräs, sov två snoriga killar tryggt under sitt nya efternamn.
Ibland räcker det med en enda feltryckning i kontaktlistan för att livet ska ta en vändning. Bara man inte missar rätt människa.
