29sep2025
Idag fyller jag sjuttio. Trots att jag har uppfostrat tre barn har livet fört mig in i ensamhet sedan min kära fru, Märta, gick bort för trettio år sedan. Jag har aldrig gift mig igen man söker, men lyckan har aldrig kommit i min väg. Två söner, Erik och Gustav, var hela sin barndom bråkiga och ovilliga att sluta i skolan. Jag skickade dem från en skola till en annan tills en framstående fysiklärare såg deras talang och plötsligt försvann alla slags bråk.
Min dotter, Alva, hade svårigheter att umgås med jämnåriga. Skolpsykologen föreslog en psykiatriker, men en ny litteraturlärare startade en skrivarverkstad. Alva slukade pennan från morgon till kväll, och hennes berättelser hamnade först i skoltidningen och sedan i lokala författarklubbar. Så gick det till: sönerna fick stipendier till tekniska högskolor, medan Alva började på en litteraturutbildning.
När de alla gått vidare blev huset tyst som en grav. Jag kastade mig åt fiske, trädgårdsskötsel och grisuppfödning på vår stora tomt vid Dalälven. Jordbruket gav en anständig inkomst, men jag märkte att en ingenjör på en fabrik i Luleå tjänade betydligt mindre än jag. Detta gav mig möjlighet att köpa bilar åt barnen enkla men pålitliga samt att hjälpa till med kläder och fickpengar. Tiden rann iväg i arbete på gården och i försäljning av grönsaker, men jag trivdes.
Tio år flög förbi och nu närmar jag mig min sjuttioårsdag. Jag tänker fira ensam. Sönerna lever med ett topphemligt försvarsprojekt och kan inte ta ledigt. Alva reser runt på författarsymposier. Jag vill inte störa dem med en inbjudan. Så tänker jag gå omkring på gården, avsluta dagen med ett glas whisky och minnas Märta, berätta för henne hur våra barn har vuxit.
Morgonen samma dag vaknade jag tidigt för att sköta om grisarna de behövde extra foder. När jag gick ut på den ännu stjärnbeströdda ängen framför huset, stötte jag på något märkligt: en lång, inlindad paket i presenning.
Vad i hela friden är det? muttrade jag, precis då tändes flera strålkastare. Ljuset blottlade mina söner med sina fruar och barn, släkt och vänner, samt Alva med en lång man i tjocka glasögon. Alla höll ballonger, visslade i visselpipor och tryckte på knappar till skrällande luftpistoler. De ropade i kör:
Grattis på födelsedagen, pappa!
Jag glömde helt den där presenningen. De blockerade min väg tillbaka in i huset där fruarna redan stod och dukade bordet. Alva tog tag i mig.
Stanna, pappa, låt mig binda för dina ögon, säger hon.
Jag gick med på det. Hon svepte en tjock duk runt min bakhuvud och snurrade mig runt. Jag frågade vad de hade planerat.
En present, säger Erik.
Hoppas den inte är dyr, svarade jag. Jag behöver inget.
Oroa dig inte, pappa, säger Gustav. Det är bara en liten gest, ett tecken på tacksamhet.
De ledsagade mig till den inlindade saken och Alva tog av duken. Musiken från högtalarna rusade in, trummor dundrade. Tillsammans ryckte barnen bort presenningen och avslöjade
En skinande Volvo 240! Jag tappade nästan andan, föll nästan omkull och fick stöd av någon som hjälpte mig att sätta mig på en pall. Jag kunde bara säga:
Herregud, herregud
Alva sprutade vatten i mitt ansikte för att lugna mig.
Du har alltid drömt om den här bilen, pappa, sa hon.
Men den är ju så dyr, mumlade jag.
Inte dyrare än livet, svarade Erik.
Alva fortsatte:
Sätt dig i bilen, vi vill ta bilder.
Jag öppnade dörren och försökte sätta mig, men där stod en kartong.
Vad är det här? frågade jag.
Öppna den, sade Alva.
Jag slitade upp lådan och två ögon stirrade upp på mig från dess botten. Jag tog upp en liten, fluffig kattunge och kramade den:
En riktig svensk katt, lik den vi hade med er mamma. Kommer du ihåg Bamse? När ni var små älskade ni honom
Självklart, pappa, svarade barnen.
Jag fick inte sitta i bilen. Istället gick jag upp på andra våningsrummet med min kamera och visade bild på Märta, medan tårar rann nerför kinderna.
Ser du, Märta? Ser du? viskade jag till bilden. Jag lyckades. De har inte glömt dig.
Barnen hindrade mig från att vara ensam för länge. Bordet nedanför var dukat och skålarna klingade. Alva berättade tyst för mig i örat att hon är i sjunde graviditeten och att hennes fästman, som är svensk-amerikan, ska resa till New England för att träffa sina föräldrar innan deras bröllop i vår kyrka om två veckor.
Är du okej med det, pappa? frågade hon.
Det känns som en dröm, svarade jag och kysste henne på pannan.
Dagen gick i samtal, skratt, mat och dryck. På kvällen gick jag till Märtas grav och satt länge och pratade med henne. Livet började få ny mening, särskilt med den där Volvon. Jag funderade på att köpa kläder i rätt stil, ta en tur till Uppsala och njuta av vägen.
På min säng låg den lilla katten, som jag döpte till Misse.
Misse, sa jag och upprepade hans namn. Misse spann och sträckte sig.
Jag somnade med hans varma päls mot mitt ansikte.
Morgonen kom tidigt igen. Grisarna skulle matas, trädgården behövde omsorg och fisken ropade. På övervåningen sov Alva och hennes fästman. När pojkarna och deras familjer åkte iväg blev huset tyst. Misse följde mig, föll i grisfoderbehållaren och fastnade i nätet på båten, sedan försökte han äta fiskmat. Jag skrattade och klappade hans rygg.
Det är som att återfå ungdomen, sade jag till den lilla rackaren och klappade hans rygg.
Misse mjauade, bet i min hand och jag ropade:
Såna bus, din lilla rackare!
Det här är ingen stor saga. Det är bara en påminnelse till alla som ännu kan resa hem till sina föräldrar:
Vänta inte på morgondagen. Res hem nu.
Lärdomen är enkel: inget är viktigare än att vara nära dem du älskar, även när åren samlar sina löv.
