Det var som en dröm, en underlig och surrealt vag vision.
“Urban, Urban? Hur går det på jobbet? Allt bra?”
“Bra nog. Som vanligt.”
“Urban, älskling, kom och ät! Jag har lagat köttbullar, precis som du gillar. Kom nu, va?”
“Jag är inte hungrig.”
“Urban, snälla, jag har väntat på dig. Jag har inte satt mig ensam.”
“Hörru, Majken, vad är det med dig? Du klistrar dig fast som en igelkott, för fan! Du kväver mig! Har du ingen egen vilja? Kan du inte äta ensam? Måste jag vara med för att du ska få mat i dig?”
“Urban, Urban, var inte arg nu.”
“Urban! Usch! Jag orkar inte höra på dig längre! Tröttnar du inte själv, Majken? Varför smeker du mig så här? Förstår du inte? Du kväver mig med din omtanke, fattar du? Jag kan knappt andas. Du är så påträngande, så… Jag orkar inte mer, Majken, jag har inga krafter kvar. Jag lever inte med dig, jag bara existerar. Det där eviga *Urban, Urban*! Hur många gånger måste jag säga att jag hör dig?”
“Urban, älskling. Ta dig en snaps, det kanske lättar. Du behöver vila, du är trött.” Majken såg skyldigt på sin man och vred ängsligt i händerna på förklädet.
“Är du dum i huvudet eller låtsas du? Varför har du på dig det där förklädet? Det finns en annan, förstår du, en annan! Jag älskar henne, bara henne! Jag lämnar dig, Majken.”
“Du går? Har du tänkt igenom det här? Tro inte att jag är så svag, det finns ingen återvändo. Du känner mig. Om du går, så går du, men kom inte tillbaka. Tror du verkligen den andra vill ha dig? Tror du det är lätt för mig att se när inget händer? Tror du det är lätt att sitta vid samma bord och veta att du har en annan? Tänk efter, Urban, är din kärlek verkligen stark nog att förstöra ett helt liv på en gång?”
“Jag kommer inte tillbaka, dröm inte om det.”
Urban, utan att ta av sig skorna, gick in i sovrummet. På de rena, hemslöjdsvävda matterna syntes smutsiga avtryck från hans kängor. Han tog fram en ryggsäck och började stoppa in sina få ägodelar. Efter en sista blick runt rummet lämnade han huset utan att se Majken i ögonen. Medan han gick genom byn virvlade tankarna i hans huvud.
Varför gjorde han så här? Var det rätt att lämna sin fru? De hade levt tillsammans i över tjugo år, deras son var en bra kille, soldat. Han bodde långt borta, de pratade mest i telefon. Det var svårt att besöka honom. Undrar hur sonen skulle ta skilsmässan? Men han var vuxen nu, han borde förstå. Allt hade brunnit ut inom Urban, inget fanns kvar, inte ens respekt för sin fru. Just det där eviga *Urban, Urban*! Hon visste allt, men teg, stirrade på honom med sina anklagande ögon. En annan kvinna hade rivit honom i ansiktet, skrikit, klöst, men hon? Hon bara tittade tyst. Kunde man respektera någon som inte ens respekterade sig själv? Och sen den där gamla stilen hon envisades med. Hon hade blivit knäpp. En vanlig kvinna förut, men nu? Nu var det som om hon trodde att en kök i gammal stil, med en mässingskanna och hemslöjdsmattor, skulle lösa allt. Hon hade sprungit runt i hela byn och samlat på sig de där matterna, rivit upp golvet för att lägga träplankor.
Nej, Klara var helt annorlunda. Hennes namn sa allt. En kvinna med stålfiber i kroppen. Och ändå så ung. Bara några år äldre än deras son. Hon kunde ha blivit hans svärdotter, men istället blev hon hans nya fru. Med henne kände Urban sig ung igen, som om han lärde sig att andas på nytt. Inga bullar, ingen ärtsoppa, inga hemslöjdsmattor eller mässingskannor. Hon talade inte ens som Majken. Den där gamla stilen hade förstört henne, inte bara i huset, utan i huvudet också. Klara hade allt modernt. Skrikigt färgade skåp, trendiga kläder. Och hennes figur var inte som Majkens. Majken hade glömt bort sig själv, spädd ut, som en pråm. Hon smög sig på honom, försökte behaga. Bra att han gick. Det var dags att ta det här steget. Nu skulle allt bli annorlunda.
***
Majken satt mitt i köket och stirrade på de smutsiga fläckarna på matterna. Hon grät tyst. För han hade aldrig förstått. Förstått varför allt det här, mattorna, mässingskannan. Hon hade hoppats, idiot som hon var! Och nu syntes fläckarna, som mörka märken direkt på hennes själ, trampade in av hans smutsiga stövlar.
Hon reste sig och började rycka upp matterna från golvet. Vem behövde dem? Han mindes ingenting, inget heligt fanns kvar i honom! Klara var ju bara en barnunge, knappt äldre än deras son. Hon hade kommit tillbaka till byn, snygg, ung, vacker. Och på något sätt lyckats smyga sig in på kontoret. Plötsligt fanns det en plats åt henne, som om hon var expert. På två år hade hon klättrat till ekonomiansvarig. Ordföranden i byalaget var kär i henne, de hängde ofta ihop. Men han lämnade inte sin familj det var en sak att hångla med en ung tjej, en annan att förstöra ett liv. Men Urban? Han gick som en lammunge hon lockade, och han följde. Men ville hon verkligen ha honom? En veterinärs lön räckte inte långt. Men det var hans val, ingen återvändo.
***
Majken mindes det år de gifte sig. Unga, passionerade, inget brydde dem. Inga pengar? Det gjorde inget, de hade en hel källare full med potatis. Och vad spelade det för roll om den var liten? På kvällarna tände de en eld utomhus och satt tätt ihop. När elden brunnit ner lade de potatisen i den varma askan. De åt den med skalet, ansikten svarta, men det var gott och roligt. De fick bo i ett litet hus där en gammal tant bott. Tantens barn hade tagit henne, och huset tillhörde byalaget. I det huset hittade Majken en skatt. Hemslöjdsmattor, nästan nya, på vinden. En mässingskanna, möblerna kvar. Majken tvättade hela huset, skrubbade mattorna i badbaljan ute, for ner till ån med Urban för att skölja dem. Hon skapade en hemtrevnad, ren och vacker. När de kom hem från jobbet drack de te ur mässingskannan.
Majken mindes hur de drömde om ett stort hus, med kök i trä, mattor, mässingskanna. Skåp med sniderier, gamla. Så att de, när de blev gamla, kunde sitta i köket och minnas sin ungdom, hur de varit, hur de levt.
När Majken fick veta att Urban
