Hon gråter inte, väntar inte, saknar inte.
Majas man har alltid varit lugn, tyst, stillsam och artig. Sven var precis likadan för tjugotre år sedan när han friade till henne.
En sommarkväll, som vanligt, promenerade de utanför byn vid ån. Plötsligt stannade han, tog hennes händer och sa stillsamt:
“Lilla Majsan, jag vill att vi ska dela våra liv. Vi hör ihop – det är ödet.”
Sven såg på henne med lugn tillit, kände att hon älskade honom, visste att hon inte skulle säga nej. Flickan strålade av lycka, hennes hjärta bultade:
“Ja-ja, Sven lilla, ja. Jag vill gifta mig med dig.”
Båda var glada och lyckliga.
“Jag ska bygga ett nytt hus åt oss, pappa hjälper mig. Jag har redan valt plats – kom, jag ska visa dig.” Hand i hand gick de och stannade under ett stort häggträd.
“Här. Men häggen får vi nog ta bort, den är gammal och kan rasa ner på huset någon dag. Vi kan plantera en ny om det händer.”
“Underbart, Sven lilla, från fönstren ser vi ån.”
Efter bröllopet bodde de hos Svens föräldrar tills huset stod klart. Sven byggde snart en andra halva med separat ingång.
“Det här är till våra barn. Tänk om någon av dem vill bo kvar här i byn. Då har de egen dörr.”
“Du är så förutseende,” log Maj och höll med sin man.
De fick inte många barn, bara en dotter. De uppfostrade henne, och sedan kom hon in på universitetet och överraskade dem:
“Mamma, pappa, räkna inte med att jag stannar här. Jag vill bo i stan – och jag har träffat en kille där.”
Så den andra halvan av huset stod tom. Maj städade där, tvättade fönster, men Sven gick aldrig in. Deras egen del var rymlig, ren och mysig. Maj och Sven levde ensamma, dottern pluggade. Under alla tjugotre år tog Sven aldrig illa upp, höjde aldrig rösten. Byn respekterade dem.
Men så, för två dagar sedan, kom den lugne, tysta Sven hem från jobbet och sa:
“Maj, det är svårt att säga det här, men vårt äktenskap har nått sitt slut. Så är livet nu, efter ungefär tjugo år försvinner kärleken ofta. Jag har träffat en annan kvinna, men jag är tacksam för alla år. Jag lämnar inte Vera mitt i studierna, oroa dig inte för pengar, huset blir kvar till dig och henne.”
Sven sa mer, men Maj sjönk ner på soffan och hörde knappt hans ord. Hennes tinningar bultade. Till slut hörde hon:
“Förlåt.”
Sedan gick han ut med en resväska – uppenbarligen packad i förväg – och stängde dörren stilla efter sig.
Maj grät.
“Varför mig? Jag visste att sånt händer, men inte oss. Var gjorde jag fel? Jag vill blunda och tro att det är en mardröm. När jag öppnar ögonen igen är allt som vanligt. Men min man, min lugne, stillsame man, är borta för gott,” tänkte hon de första dagarna.
Den första veckan, kanske längre, hoppades hon att han skulle ångra sig. Men nej. Maj visste inte vart han gått, och frågade inte. Tiden gick, hon lugnade sig, men ibland undrade hon:
“Så livet är. Först gav det mig en man, sedan tog det honom. Nu får jag vänja mig vid att vara ensam. Alla våra år är suddade. Kanske har Sven glömt mig, men jag klarar det inte riktigt än. Men jag har släppt taget.”
Maj grät inte längre, tårarna var utgråtna, men tankarna på sin före detta man – som hon skilde sig från direkt – kom tillbaka ibland. När hon tittade ut genom fönstret tänkte hon:
“Sven finns någonstans, har hittat ny kärlek. Som en blixt från klar himmel. Han var aldrig livsglad eller kvicktänkt, jag såg det inte komma. Men så var det ändå.”
Sex år gick. Vreden hade lagt sig, även om hon inte trodde på att tiden läker sår. Smärtan blev vag. Nu var hon femtio, och fortfarande vacker. Vera gift sig med en stadsgrabb och bodde i stan med barn. Maj hade till och med fått ett barnbarn, men han hälsade på sällan.
Maj kom hem från jobbet, drickande te i trädgården. Sommarens värme gjorde att hon inte ville sitta inne. Grannen Klara, en sköterska, kom in på gården och försökte muntra upp henne – Maj satt djupt i tankar.
“Hej, varför ser du så sur ut?”
“Jag vet inte, bara lite nere,” svarade Maj.
“Jag har nyheter,” sa Klara och såg hemlighetsfull ut.
“Och?”
Klara log men väntade, sedan:
“Jag tittar på din trädgård – så vacker, rosorna blommar. Hur gör du? Blommor överallt, dock ser nästan ingen dem.”
“Klara, kom till saken. Blommor är blommor. Du kom väl inte för att prata om rosor?” log Maj.
“Nej, inte rosor… Men hörde du att doktor Andersson gick i pension? Och vi fick en ny, Oskar heter han. Han skulle få bostad, men det dröjer kanske en månad. Så han behöver någonstans att bo. Jag föreslog att han kan bo hos dig.”
“Va? Varför hos mig?”
“Du har ju fyra rum och en separat ingång, där bor ju ingen. Om Vera inte ville stanna, så kan väl någon annan bo där.”
“Jag vill inte ha några inneboende.”
“För sent, Maj. Han kommer om en timme,” flinade Klara.
Med en suck reste sig Maj och följde Klara. Innan timmen gått kom en lång, ståtlig man in på gården.
“God kväll, jag är Oskar. Oskar Andersson, men säg Oskar,” sa han och sträckte fram en varm hand.
“Maj,” svarade hon och tog den.
Inneboenden gillade hon. Oskar var fem år yngre, och en tanke for genom hennes huvud:
“Om jag bara vore yngre… Men jag är femtio nu.” Tanken försvann lika fort.
Snart satt de i trädgården och drack te. Ibland kom Klara, men stannade inte länge – hon hade egen familj. Maj såg hur Oskar beundrade henne.
“Nej, omöjligt,” tänkte hon. “Han är snygg, jag inbillar mig nog. Men vi är lika, märker det – samma tankar, samma intressen.”
Oskar parkerade sin bil på gården (med Mays tillåtelse). En helgdag frågade han:
“Ska vi åka in till stan? Bio, café? Vi är ju fria och ogifta,” log han.
“Visst,” sa Maj. Hon visste att Oskar var skild.
Dagen blev perfekt, de åkte fler gånger. Snart pratade byn om dem:
“Maj lyckades bra där – fin hyresgäst, fast hon är äldre. Han hittar väl någon ung sjuksköterska snart. Varför skulle han vilja ha Maj? Hon är femtio.”
De pratade om livet, familj, och Maj frågadeOch så, en vacker dag, när vinden viskade genom häggen och solen lyste över deras trädgård, förstod Maj att livet gett henne en andra chans – och den här gången skulle hon inte släppa taget.
