Gränser för tålamod
Fredag kväll, och Gamla stan badar i regn. Jag sitter på vårt stammiscafé vid Kornhamnstorg och stirrar ut genom fönstret. Kaffe. Duggregn. Stan är grå och jag känner mig lika färglös inombords. Kanske märkte Erik det också, för han slog sig ner mitt emot mig, borstade av sin svarta jacka och blinkade snett:
Du ser ut som sju svåra år, Johan. Har det hänt nåt med Märta, eller? Äh, oroa dig inte! Kvinnfolk ibland storm, ibland sol! Imorgon tar hon tillbaka dig med hela sitt hjärta!
Jag suckade och undvek hans blick. Egentligen hade jag inte kraft att ens svara.
Vi har gjort slut, Erik. Det är över. Och jag vill inte prata om det, okej?
Erik blev först helt tyst. Tittade på mig som om han hört fel. Jag vet att han följt allt mellan mig och Märta från början. Vi blev liksom ett skämt bland vännerna jag som levde för fiske och fotboll, plötsligt på vernissage och balkongkonsert. Oändliga kvällar på dyra restauranger på Djurgården, varje fredag nya smycken eller blommor. Och Märta min sol. Jag gav allt. T.o.m. började bygga hus ute vid Dalarö. Allt för oss.
Nu satt Erik där, fortfarande lika förvånad, och jag kände hans medkänsla men också hans skeptiska undran.
Du var som förbytt, ju… sa han slutligen. Och nu bara… över?
Jag ryckte på axlarna och öppnade datorn bara för att slippa hans blick.
Inombords stormade det. Jag visste att han menade väl, men allt jag ville var att bli lämnad ifred. Det gjorde för ont att prata om Märta. Jag älskade henne ju. På riktigt. Men nu var det alltså slut.
~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag minns precis hur vi träffades. Det skulle bara vara en vanlig torsdag, några snabba ärenden på Coop innan bussen hem till Skärmarbrink. Jag gick där och samlade på mig allt som behövdes inför veckan morötter, kaffe, fil och bröd. Plötsligt överdrev jag som vanligt och kassen blev tre tunga papperspåsar. När jag kom till kassan gnällde mina armar, och när appen visade “inga bilar lediga,” pustade jag högt och såg mig omkring.
Då såg jag henne. Hon stod två rader bort, försökte bärga två bagar och höll på att tappa mobilen. Hon sneglade på mig, log ursäktande.
Behöver du skjuts? frågade jag. Det bara kom. Vanligtvis erbjuder man väl inte hjälp så där, men något med hennes närvaro gjorde att allt kändes naturligt.
Det är väl egentligen lite pinsamt att tacka ja, men… Tack! Fast inget kaffe hemma hos mig eller nåt, alltså.
Jag skrattade till, ärligt varm i magen. Märta. Energin var där.
Bilarna stod ute på parkeringen och jag hjälpte henne med påsarna. Under tiden till hennes port på Söder gick samtalet lätt, som om vi redan var vänner. Hennes skratt smittade, hennes sätt att se på världen var så otypiskt. Hon tackade, gav mig sitt nummer sådär hastigt och lite rodnande.
Redan nästa dag hörde jag av mig. Vi sågs på en restaurang med livejazz vid Medborgarplatsen, och vår dejt gled över i veckor av ritualer och små äventyr. Middagar, promenader på Djurgården, spontana museum, långa nattliga samtal om livet. Jag föll pladask och jag tror hon gjorde detsamma, fast försiktigare.
Redan efter några månaders helkvällar började jag fundera varför inte ta nästa steg? Lägenheten kändes stor och tom ensam. Kanske vill Märta och hennes son bo med mig? Tänkte jag. Jo, hennes barn.
En kväll, när vi satt på samma restaurang där vi haft vår första dejt, blev hon plötsligt tyst. Pillade i sin kladdkaka med skeden, rynkade på näsan.
Jag måste berätta något. Visste aldrig om du och jag skulle bli på riktigt, så… Men… jag har en son. Erik. Han är sju. Han är min allt.
En sten släppte i min bröstkorg jag hade oroat mig för mycket värre saker. En son! Faktiskt, jag hade alltid velat ha barn. Fylld av plötslig entusiasm, frågade jag rakt ut:
Vill ni flytta in hos mig? Det vore så fint att få vakna tillsammans, allihop!
Märta log stilla men såg orolig ut.
Det måste gå långsamt, Johan. Erik behöver vänja sig. Hans pappa bara stack. Sedan dess är det bara vi och min mamma. Han blev ledsen, slöt sig. Tänk om han får ännu en besvikelse som han inte orkar bära?
Jag satte min hand ovanpå hennes, utlovade varsamhet och tålamod. Hon log, men i hennes ögon låg en oro som inte ville släppa.
Vi började så smått. Jag sov ibland över hemma hos dem. Hennes mamma, Kerstin, var aldrig i vägen tvärtom. Hon bjöd på kanelbullar, log milt och gav oss utrymme. Men Erik… där tog det emot.
Han var tyst som en liten skugga, undvek mig. Pratade inte. Han stod i dörrposten med armarna i kors, som om han vaktade världen. Snart började små tjuvnyp: han färgade mina skor med vattenfärg, slet i min skjorta, spillde saft över min dator. Varje gång var Märta där och skyddade honom.
Han är rädd för förändring, sa hon bara. Tänk på vad han gått igenom.
Jag försökte förstå. Men ibland blev det för mycket.
En kväll brast allt. Jag stod och borstade tänderna när Erik plötsligt dök upp med en flaska klorin, sprutade ut det över min säng. Han sa ingenting. Bara såg på mig och sa:
Här kan ingen sova! Mamma ska sova med mig. Du kan försvinna.
Jag såg på hans lilla ansikte, kände hur ilskan bubblade. Jag tog mitt bälte, bara för att visa min gräns, inte för att använda det. Men Erik skrek, sprang till sin mamma:
Mamma! Han är dum, han vill slå mig!
Märta omfamnade honom och gav mig en blick fylld av ilska och oro.
Rör inte mitt barn! Du har inget rätt! Han är bara ett barn med trasigt hjärta!
Jag blixtrade till ville försvara mig. Ville ropa att det inte bara är bus, att mina saker faktiskt blev förstörda, kväll efter kväll. Men när jag såg dem ihop, mor och son, förstod jag: här räcker jag inte till. Hon skyddade honom till varje pris, även när han gick för långt.
Jag packade min väska. Märta såg på mig genom tårar.
Men Johan… vart ska du? Vad händer nu med oss?
Jag drog djupt efter andan.
Vad är vi ens? Om din son får göra vad han vill och du bara ursäktar honom? Jag orkar inte försöka längre. Gränsen är nådd.
Jag skyndade ut i hallen och där stod Kerstin tyst med armarna i kors.
Du har gjort ditt, Johan, sa hon lågt. Det blev för svårt. Men jag förstår dig. Nu får Märta klara sig själv.
Jag gick ut i regnet. Nattstockholms tystnad sved i bröstet. I fönstret några våningar upp såg jag Märta röra sig bakom gardinen. Hörde kanske Eriks ledset gråtande.
Jag gick planlöst genom stan över Slussen, förbi Drakenbergsparken, in bland ekarna där bara gatulyktorna lyste. Tänkte på allt vi haft, på framtiden som krossats.
Sanningen är: ibland spelar det ingen roll hur mycket du försöker. Om viljan till förändring inte finns på båda håll, blir alla kompromisser till slut meningslösa. Märta kommer alltid vara lojal mot Erik, såklart. Men någonstans måste alla sätta en gräns även jag.
Kanske skulle någon annan klara det bättre. Kanske hittar jag en dag någon som vill bygga något stadigt tillsammans med ömsesidighet, och där ens värme faktiskt räcker till.
Men just nu… nu gör det bara ont.
Jag ringer Erik, säger vi måste ta en öl imorgon. Livet måste fortsätta, även om det är svårt att förstå just nu. Det kommer att ta tid att läka, men sånt är livet på Söder. Och även när hjärtat fortfarande hoppas ibland måste man bara gå vidare.
