Jag anländer till den lilla byn Lilltorp i Dalarna i slutet av augusti. Efter skilsmässan flyr jag från stan, långt bort från gemensamma vänner och de medkännande blickarna. Jag lämnar lägenheten där varje hörn påminner om mitt gamla liv.
Jag köper ett litet radhus som jag hittat på en annons på nätet, utan att ens ha sett på det i förväg. Det spelar ingen roll hur, bara att det är långt bort. Jag vill bara att ingen ska veta.
Den första veckan gråter jag i kudden varje natt. På dagen vandrar jag omkring i det tomma huset och försöker arbeta jag är inredningsdesigner och tar beställningar via internet men händerna lyder mig inte och tankarna flyger åt alla håll.
I gården står en gammal brunn med en träsnurra. Jag tittar på den som på ett rymdskepp; här i staden rinner kranvattnet fritt, men här måste man dra upp vatten i en hink. Jag provar en gång och nästan tappar hinken i brunnen.
Jag får hjälp av grannen mitt emot, en hög, kraftig man omkring sextio år, med solbrända händer och ett väderbittigt men vänligt ansikte.
Får jag hjälpa dig? säger han. Du är väl den nya grannen? Jag heter Erik Lundberg.
Erik visar mig hur man får upp vatten, fyller en hel tunna. Jag tackar honom, nästan gråtande av min egen hjälplöshet. Han rodnar lite, skyndar sig iväg, och jag står i mitten av gården med en full hink och undrar:Hur har jag hamnat här?Hur ska jag klara mig?
En vecka senare blir internetuppkopplingen avstängd. För mig är det som att kvävas; hela mitt arbete går via nätet, och kontakten med omvärlden försvinner. Jag ringer leverantören, de säger att de kan komma och kolla om tre dagar. Jag springer panikslaget runt i huset och tänker på Erik, kanske han kan hjälpa.
På kvällen knackar jag på deras dörr. En trött men vacker kvinna öppnar; hon presenterar sig som Anna Lundberg, Eriks fru. Anna kallar på sin man, han kommer, lyssnar och nickar:
Jag ska se vad som är fel.
Anna rycker iväg och ropar:
Kom igen, Erik, hjälp den här personen.
Erik jobbar länge, men till slut fungerar internet igen. Jag blir så glad att jag nästan kastar mig om hans hals. Jag bjuder på te och kex som jag tagit med från staden, en hel låda.
Det är vackert här, säger Erik och tittar på min laptop med öppna projekt. Som i en tidning.
Jag börjar berätta om mitt arbete, hur jag väljer färger och organiserar rum. Erik lyssnar med sådan intresse och uppmärksamhet, ingen har gjort så tidigare. Min före detta make var likgiltig, men Erik ställer frågor, blir förvånad och beundrar.
Efter lite mer än en timme går han hem, jag följer honom till grindarna, tackar igen och återvänder till huset, där jag för första gången på en månad inte gråter hela kvällen.
Tre dagar senare slutar skrivaren fungera. Jag sliter hela dagen, och går åter till grannarna. Anna öppnar igen.
Till Erik? Jag ropar honom.Erik, kom, Eira är här!
Han dyker upp, trixar med skrivaren, jag bjuder på te och en nybakad paj, och vi pratar igen. Jag berättar om mitt stadsliv, om skilsmässan, om hur min man gick till någon annan och hur våra gemensamma vänner tog hans sida. Erik, som är så social, lyssnar och säger att man inte ska klandra sig själv, att allt händer i livet och att detta bara är början på ett nytt kapitel. Jag tänker på hur jag önskar att min egen far, som dog när jag var tio, hade kunnat vara så.
Erik börjar komma förbi ofta. Antingen är datorn krånglig, ett nytt program behövs, eller någon annan grej. Jag hittar på ursäkter för att kunna träffas, för jag är ensam i huset, sitter hela dagarna framför datorn och får bara några meningar med butiksbiträdet. Nu har jag en människa som lyssnar, förstår och är intresserad.
Han kallar mig ibland för “Eira”, och jag känner mig plötsligt mjukare, som om han vore en far.
Efter några veckor märker jag att Erik lägger extra omsorg på sitt utseende inför sina besök. Skjortorna är prydligt pressade, han rakar sig sladdigt och doftar av en gammaldags aftershave. Jag blir orolig har den gamle mannen blir förälskad? Jag ser bara honom som en far, men hans blick blir längre, han sitter kvar sent på kvällarna. Förr gick han hem vid tio, nu är han kvar till midnatt, medan jag redan börjar gäspa.
En kväll sitter vi och jag berättar om ett nytt inredningsuppdrag, när plötsligt dörren slås upp. Anna står i dörrkarmen, blek och med darrande läppar.
Så där är du! säger hon. Jag sitter hemma och väntar på att du ska komma tillbaka!Och du spenderar tiden med den unga grannen!
Jag blir chockad, Erik hoppar upp.
Anna, vad?
Det är hela byn som pratar, svarar hon. De säger att Erik har börjat umgås med den unga grannen varje kväll!Och jag är bara en gammal änka som får stå och se på!
Jag inser hur det ser ut från utsidan. En man som varje kväll går till grannens hus och sitter där till sent. Det är naturligt att folk pratar, och att frun blir svartsjuk.
Jag svarar med darrande röst:
Anna, du har missförstått. Erik är som en far för mig. Han hjälper mig, pratar med mig. Jag är ensam här
Ensam! ropar Anna, nästan utan ande. Tror du att jag är ensam? Jag har levt med Erik i trettiofem år, och nu springer han till dig!Du förstör mitt liv!
Jag bryter ihop och gråter.
Förlåt mig, väser jag och tårarna rinner. Jag ville bara ha någon att prata med. Jag har ingen här, ingen. Erik är så snäll, han har blivit som en far jag aldrig haft. Jag ber er, låt mig gå om jag måste. Jag kan flytta, jag kan lämna allt.
Anna ser på mig, först sorgsen, sedan rödnar hon.
Du behöver inte gå, svarar hon. Visa mig ditt internet. Vad är det som så fascinerar dig att Erik varje kväll kommer till dig?
Jag torkar tårarna. Vi sätter oss vid datorn och jag visar henne mitt arbete. Anna tittar, frågar om programmen, om färgvalen, om stilen. Hennes ögon lyser, ansiktet får ungdomens glöd. Det visar sig att hon tidigare var lärare, nu pensionär, men hennes nyfikenhet är fortfarande stark. Hon ställer många frågor, men har knappast använt internet förrän nu.
Erik sitter bredvid och ser på sin fru med förvåning:
Anna, jag visste inte att du var intresserad.
Visste du det? muttrar hon och ler.
Tystnaden fyller rummet, men den är full av smärta, av förtroende och av förståelse.
Anna, om du vill, kan jag hjälpa dig att lära dig datorn, säger jag försiktigt. Det är egentligen inte så svårt.
Jag vill, nickar hon. Jag vill lära mig allt. På gården har jag lagat mat i åratal, men jag vet inte vad som händer i världen.
Sedan den kvällen förändras allt. De kommer båda till mitt hus, Anna lär sig snabbt att skicka epost, hitta recept och titta på filmer. Hon anmäler sig till ett socialt nätverk och börjar skriva till gamla klasskamrater. Jag blir ofta hemma hos dem också.
Anna visar mig hur man lagar köttbullssoppa och bakar kanelbullar, hur man bearbetar trädgården och när man sår vete. Jag står med en spade och inser att trädgårdsarbete är en hel vetenskap.
Tillsammans pratar vi om allt och ingenting på en gång. Smärtan från skilsmässan börjar dulna. Det blir inte lika skrämmande när man har någon att dela livet med, någon som förstår och stöttar.
En dag säger Anna:
Vet du, Eira, jag trodde först att du tog min man. Men du har faktiskt gett mig tillbaka något vår samtalstid. Vi har börjat prata igen som förr, bara över en kopp te.
Anna skrattar ofta nu:
Så här har vi en stadstjej fastnat hos oss gamla gubbar!Ska vi leta efter någon ung kille?Du är vacker och ung ändå!
