Grannen snodde min gödsel natt efter natt i stora säckar, till och med. I går tömde jag generöst i jäst.
Har du vart här och snott ur min hög med hinkar igen? Det var inget jag undrade, det var bara ett konstaterande av fakta.
Lisen, grannen över häcken, ryckte inte en min. Hon stod där mitt i sitt land, lutad mot sin räfsa, och glodde på mig som om det var hon som blivit oskyldigt anklagad.
Men Gunilla, du måste släppa loss lite! Du har ju sånt överskott, det räcker till hela kommunen. Kan du verkligen inte undvara lite till en gammal vän och barndomskompis?
Det där är inte bara överskott, Lisen. Fem tusen spänn för lastbilen plus utkörning, jag nickade åt den sorgligt minskade högen på min baksida. Och det är faktiskt min egendom.
Men lägg av, Gunilla! hon svängde dramatiskt med ögonen. Snälla nån, det var bara ett par hinkar, jag skulle göda gurkorna. Vet du vad garantipensionen ligger på nuförtiden? Jag har inte råd att bära hem lassvis, som vissa andra.
Hon visste precis vilka strängar hon skulle spela på. Lisen hade varit mästare på att utmåla sig som offer så länge jag kan minnas: alltid nån annan som är skyldig regeringen, vädret, solfläckar, och så förstås jag när mina tomater mognade före hennes.
Jag gick in med ilskan som ett metallklot i halsen. Det var inte pengar eller ett par hinkar. Det var fräckheten känslan att nån tar dig för en idiot.
Nätterna rullade på likadant, alltid vid tvåtiden på natten: rassel-rassel, inte några småbyttor direkt. Lisen jobbade på riktigt fyllde tunga svarta sopsäckar och släpade bort dem, som om Norrköping skulle belägras och hon måste lagra förnödenheter.
Tobbe satt i köket, mumsade på ostsmörgås och löste korsord.
Hon var där och nallade igen? sa han utan att titta upp.
Japp. Och påstod att jag är snål.
Sätt upp råttfällor då.
Visst ja, och så får man förklara varför grannen haltar för resten av livet. Nej, här krävs finess, inte våld.
Jag kikade ut genom fönstret på hennes växthus, hela byns avund. Lisen älskar att berätta att hennes särskilda sort och gröna fingrar gör jobbet. Jovisst, gröna fingrar på andras gödselhög.
Den natten var jag vaken länge. Hörde en hund skälla, syrsor spela och så, naturligtvis, rassel igen. Spaden gick rakt genom min noggrant omhuldade hög. Jag täckte alltid över med presenning, höll efter, men så snart man vände ryggen till kom hon och tog för sig.
På morgonen stod Lisen där redan och vattnade sina rabatter, ovanligt pigg.
God morgon, Gunilla! Dina squash ser lite gula ut, eller?
Hon strålade som solen fotspåren avslöjade att ännu tre nya säckar lämnat perrongen i natt.
God morgon, Lisen. Ge dig inte till tåls, va?
I förrådet fastnade blicken på hyllan med trädgårdskemi: fröer, näringspulver och en stor gul påse torrjäst, egentligen tänkt för jordgubbarna. Där, i ett slag, föddes en plan.
Lisen brukade trycka ner sitt byte i täta byggsäckar och gömma dem i växthuset där det var varmt och fuktigt paradis för all möjlig jäsning.
Jag fyllde en hink ljummet vatten, blandade i allt socker som gömde sig i skafferiet, och hela påsen jäst. Det bubblade upp, luktade hemmaframställd sprit och rättvisa.
När skymningen föll innan Lisen hann ut på sitt nattskift smög jag runt tomten och slängde ut blandningen där hon alltid smet in under nätet. För säkerhets skull blandade jag runt i översta lagret. Gillar du att ta andras grejer? Varsågod, en liten present direkt från hjärtat.
Väl inne tvättade jag händerna, drog täcket över mig och la mig med ett sällsynt tillfredsställt flin.
Vad ler du åt? mumlade Tobbe sömnigt.
Har på känn att det blir fina drömmar, sa jag och somnade tvärt.
Natten var ovanligt tyst. Jag vaknade aldrig av det vanliga rasslandet Lisen hade visst ansträngt sig för att vara tyst.
Men morgonen herregud. Ingen kaffe- eller fågelsångidyll: närmaste gården väcktes av ett skrik som lät som en älg i nätfångst.
Tobbe och jag flög upp samtidigt. Han, i kalsongerna, rivstartade till fönstret.
Vad i hela friden har hänt?! brölade han och gnuggade ögonen.
Jag kastade på mig morgonrocken och gick ut i den friska morgonluften, där en lite syrlig doft anade stor dramatik. Lisen stod vid sitt nybyggda växthus av plast, dörrarna på vid gavel.
Grannen såg ja, originell ut, kan man säga. Helt prickig av bruna fläckar, som om någon varit frikostig med penseln. Jag gick till staketet så oskyldigt jag kunde.
Men Lisen, vad har hänt? Har rören brustit?
Hon vred på sig långsamt med panik och gödsel i ögonen.
Det det small! kraxade hon. Gunilla! Den lever!
Jag kikade in genom nätet och hejdade med nöd och näppe ett visslande skratt. I växthuset hade någon sorts lokal naturkatastrof inträffat. De prydliga säckarna hade exploderat som granater.
Jäst i en varm, fuktig miljö + tätt knutna säckar = tryckkokare. Och så plötsligt: pang! Plast brast, gödsel flög, hela växthuset blev bruntapetserat. Favoritpaprikabädden liknade ett kalhygge efter ett sävsjösläpp. Mitt i satt Lisen dagens jordbruksskräckis.
Vad var det som small då? frågade jag, så lugnt jag kunde.
Säckarna! tjöt hon. Jag skulle bara kolla till dem, då *pang!* och sen, *pang!* igen! Har du blandat i något, Gunilla?
Jag? sa jag med mitt ärligaste ansiktsuttryck. Lisen, det där var ju min gödsel på min gård. Det enda där i är vad kon levererar.
Hur den sen, liksom av en slump, hamnat i din växthusgömma, i prydliga säckar det är verkligen ett mysterium.
Lisen stelnade. Man såg kugghjulen mala. Erkänner hon, är det stöld. Säger hon att det är hennes, får hon själv ta explosionerna. Hon såg långsamt ut som om hon både bildligt och bokstavligt ran av sig.
Det här är sabotage! kraxade hon till slut. Du ville förgifta mig!
Med ekologiskt gödsel? höjde jag på axlarna. Kanske det är fel på auran i ditt växthus? Eller så är det nån som har ögat på dig? Du skryter ju med lätta händer.
Tobbe smög ut, sneglade på sceneriet, fnös in i vanten och flydde in igen en skrattattack var på gång. Lisen tog vattenslangen och började desperat skölja av sig. Vattnet rann, men lukten satt kvar. Det där var ingen vanlig gödseldoft. Det var lukten av nederlag.
Hela dagen surrade kvarteret om konstiga explosioner hos Lisen. Allt från hembränning till rymdskrot diskuterades den skyldiga själv höll tyst och skrubbade växthus till långt inpå kvällen.
Hon fick byta ut all jord och slänga rubbet. Själv kom hon inte ut på eftermiddagsfika på hela veckan unikt.
Några dagar senare kom min nya gödselhög på samma gamla hedersplats. Natten gick och det var kusligt stilla. Ingen viskande spade, inget rassel mot staketet, allt var orört i månljuset.
När jag mötte Lisen på grusvägen nästa morgon, vände hon demonstrativt bort huvudet. Nu köpte hon ekologiskt från butik och betalade gladeligen överpris ur egen plånbok.
Godmorgon, grannen! ropade jag. Hur går det med paprikorna?
Hon stannade, slängde en blick som varken bad om ursäkt eller var särskilt vänlig men nogg för att avslöja viss rädsla för okontrollerad kemi.
De växer, muttrade hon. Klarar mig själv, behöver inget från dig.
Strålande. Men du vet ju redan mitt speciella recept.
Hon fnös, snodde på klacken och rusade hemåt. Jag gick in och kokade mig en rykande kopp riktigt starkt svart te.
Allt kändes rätt inget skadeglädje, bara välplacerad ordning. Mitt är mitt, andras får de husla själva med.
Och uppe på hyllan ligger numera alltid en extra påse jäst. Man vet aldrig när nästa koloradobagge försöker utmana mina gränser. Vissa lektioner bör levereras med eftertryck i äkta svensk anda.
