Min granne brukade i smyg stjäla min gödsel i säckar om nätterna. Igår blandade jag generöst i en hel påse jäst.
Var det du som tog dig till min kompost med hinkarna igen? Det var ingen fråga, det var en självklarhet.
Birgitta, min granne på andra sidan staketet, rörde inte en min. Där stod hon mitt bland sina potatisland, lutad mot en gammal hacka, och såg på mig med ett uttryck av oskyldig förvåning, som om någon just bestulit henne.
Åh, Anneli, varför hetsar du upp dig? Du har ju ett helt berg! Kan du inte unna barndomsvännen och grannen lite?
Det där är inte nån allmosa, Birgitta. Fem tusen kronor per lass kostade den där komposten, plus utkörning, sa jag och nickade mot den synbart krympande högen på gården. Det är min, ägodel och allt.
Men snälla nån! Hon rullade med ögonen. Vad är det för världen? Två hinkar för att rädda mina gurkor. Jag får knappt ut något på min pension, så nog har jag inte råd med hela lass, som vissa.
Birgitta visste exakt hur man trycker på rätt knappar. Hon kunde alltid framställa sig som ett offer oavsett om det var myndigheterna, vädret, solstormar eller jag själv som var skyldig till hennes olycka. Mina tomater brukade ju dessutom mogna före hennes.
Jag gick tillbaks in i huset, ilskan som en klump i halsen. Det var inte pengarna och inte hinkarna det var hennes skamlöshet, den där känslan av att bli tagen för dum.
Varje natt, vid tvåtiden, hörde jag det typiska rasslet. Det var inte någon liten hink Birgitta jobbade på bred front, packade stora sopsäckar, fyllde dem till bristningsgränsen och släpade hem strategiska förråd, som om det var krig på gång.
Tore satt i köket, tuggade på en macka och löste korsord.
Hon har snott mer? frågade han utan att lyfta blicken.
Igen. Och nu kallar hon mig snål också.
Sätt upp en fälla, då.
Och försöka förklara varför tanten plötsligt saknar en fot? Nej du, här ska det tänkas ut med list.
Jag gick till fönstret och såg över till hennes växthus, grannskapets samtalsämne. Birgitta älskade att skryta om det särskilda släktet och sin egna gröna fingrar. Gröna är de minsann, särskilt när hon rafsar i andras gödselstackar.
Den natten sov jag oroligt. Jag hörde hundarna skälla, syrsorna spela, och sedanrassel, rassel. Spaden tycktes nästan sjunga i den fuktiga myllan. Jag hade pysslat om den där högen, täckt den noga mot regnet, men hon kom, natt efter natt.
Morgonen efter stod Birgitta redan bland bäddarna.
God morgon, Anneli lilla! kvittrade hon. Endivesallaten mår inte bra, har du sett det?
Hon såg ovanligt nöjd ut. Flera tunga steg syntes i marken mellan våra gårdar, och jag anade att minst tre stora säckar försvunnit.
Morgon, Birgitta. Dröm vidare, sa jag torrt.
Jag stannade till i boden och fick syn på hyllan med trädgårdskemikalier: fröer, gödsel och en stor gul påse torkad jäst för jordgubbarna. Plötsligt såg jag klart hur allt skulle gå till.
Birgitta packade gödseln i byggsäckar och gömde dem i sitt växthus, där allting jäste i värmen och fukten de perfekta förhållandena.
Jag värmde vatten i en hink, tömde i det sista sockret ur skafferiet och hällde hela påsen jäst däri. Blandningen bubblade och doftade av något sött och vilt, rättmätig tillfredsställelse.
När skymningen föll och Birgitta ännu inte smög över, gick jag ut på baksidan. Jag visste var hon brukar klämma sig in vid stängslet. Där hällde jag försiktigt ut jästblandningen, rörde ned det översta lagret. Vill du snylta? Varsågod extra skjuts med kärlek.
Väl tillbaka tvättade jag händerna noga och kröp till sängs, ovanligt lätt om hjärtat.
Vad ler du åt? mumlade Tore sömnigt.
Det blir goda drömmar i natt, svarade jag och svepte täcket om mig.
Natten var ovanligt tyst. Jag hörde inte ett rassel, inget prassel Birgitta måste ha arbetat tystare än vanligt.
Men morgonen blev allt annat än fridfull. Det skar genom byn som ett skrik, som när en älg gått i en björnsnara.
Vi flög upp. Tore, fortfarande i kalsongerna, sprang till fönstret.
Vad är det som händer?!
Jag tog på mig morgonrocken och gick ut, andades in den svala luften, nu med en besk, jäst doft. Birgitta stod vid sitt glänsande växthus av plast, dörrarna fladdrande vidöppna.
Hon såg minst sagt originell ut. Hela personen täckt av bruna stänk, som om någon attackerat henne med en färgburk. Jag närmade mig staketet, ansträngde mig att se bekymrad ut.
Birgitta, har du fått vattenläcka därinne?
Hon vände sig långsamt. Ansiktet var en skräckslagen mask i samma bruna sörja.
Det Det small! kraxade hon. Anneli! Det lever eget liv!
Jag kikade genom stängslet och höll tillbaka ett leende. Där inne hade ett mindre slag utspelat sig. Säck efter säck hade exploderat.
Jästen, kombinerad med värmen i hennes växthus och de väl knutna påsarna, hade skapat en veritabel tryckkokare. När fysikens lagar gick i kapp dem exploderade de gödsel och sörja for genom hela växthuset till och med taket var täckt. Hennes prydliga odlingar liknade marken efter ett artillerianfall. Birgitta själv var krönet på verket.
Vad var det som exploderade, då? undrade jag oberört.
Säckarna! skrek hon. Jag skulle kika till dem, och så pang! Och nästa Anneli, vad har du blandat i?!
Jag? sa jag uppriktigt förvånat. Birgitta, det där är min kompost från mitt stall. Det enda extra där är vad kon producerade.
Hur den hamnade hos dig, räknat i påsar och allt Ja, det är en fråga.
Birgitta snörpte på munnen. Jag såg tankekedjan i hennes blick. Erkänner hon att det är min gödsel så erkänner hon stölden; hävdar hon sitt eget, måste hon förklara explosionen. Hon stod där, kringränd av sin dynga.
Det är sabotage! kved hon till slut. Du försökte förgifta mig!
Med ren gödsel? ryckte jag på axlarna. Kanske är det bara dålig karma? Eller så har du gröna fingrar på fel plats.
Tore dök upp på trappan, såg över spektaklet, fnittrade till och skyndade in igen för att inte brista ut i skratt. Birgitta tog tag i trädgårdsslangen och började tvätta av sig sina egna spår av företagsamhet.
Vattnet rann längs morgonrocken, men lukten satt fast. Det var inte gödsel längre det var förnedringens doft.
Under dagen gick byn varm av prat om de märkliga smällarna vid Birgittas växthus. En del talade om hemlig brännvinsbränning, någon om meteoriter. Själv låg Birgitta lågt och skrubbade plastväxthuset in på småtimmarna.
Hon tvingades gräva ut allting och byta jord styrkan blev för mycket även för de mest härdiga växterna. Den kvällen uteblev hon från vårt vanliga kafferep på trappen mycket ovanligt.
En vecka senare beställde jag ett nytt lass kompost. Högen låg där, orörd i månskenet. Inte ett ljud om natten, inte en skugga vid staketet.
Det gick några dagar. Birgitta gick förbi staketet och vände demonstrativt bort blicken. Nu köpte hon konstgödsel i påse, med egen plånbok och kvitto.
Hallå där, granne! ropade jag. Och hur mår dina paprikor idag?
Hon stannade, mötte min blick. Inget spår av ånger, men en tydlig rädsla för oförutsägbara kemiska processer.
De växer, muttrade hon. Klarar mig fint utan dina gratissaker.
Härligt. Du vet ju receptet på specialgödsel nu.
Hon fräste något ohörbart och traskade hem. Jag kokade mitt svarta te.
Känslan var lugn. Varken triumf eller skadeglädje, bara stilla ro allting på sin plats. Min gödsel var min igen, ingen tog vad som inte tillhörde dem längre.
Staketet sätter inte gränsen, men erfarenheten gör det. Man rör inte andras högar om man inte är beredd på konsekvenserna.
Och numera har jag alltid ett paket torrjäst på hyllan, utifall någon annan coloradoskalbagge får för sig att pröva min givmildhet på gammalt svenskt vis.
