Men kom igen nu, grannen, snåla inte med gurkorna! Du har ju så det räcker och blir över, de blir bara gula ändå om du inte skördar dem i tid. Barnbarnen är här och de behöver lite vitaminer. Vi är väl som folk emellan, det är ju bara ett staket mellan oss!
Birgitta lutade sig över det låga nätstaketet som delade våra kolonilotter, och det breda ansiktet klövs av ett överdrivet sockersött leende. I ena handen höll hon en emaljerad bunke, redan till hälften fylld med jordgubbar från min rabatt, med den andra handen sträckte hon sig efter den svarta vinbärsbusken som växte på min sida.
Jag, Anna, stod på knä i morotslandet och försökte rensa bort de minsta ogräsen. Ryggen protesterade med ett knak när jag reste mig. Med svarta jordfläckar på handen torkade jag svetten ur pannan och såg på Birgitta tung, trött blick. Det här vi är som folk emellan hade jag hört varje sommar i tre år, sedan jag och min man köpte vårt lilla torp utanför Strängnäs och förvandlade mossen av brännässlor till ett prunkande grönsaksland.
Birgitta, sa jag lugnt men bestämt, du har ju också jordgubbar på din lott. Jag har sett dem.
Men vad då, mina jordgubbar är små, sura och fulla med larver. Jag kan inte sånt här med gödsel och specialsorter som du. Hos dig är bären stora som tennisbollar! Synd att låta sådana gå till spillo. Och så är ni bara två vad ska ni med allt till? Ni kan ju ändå inte äta upp allt.
Jag suckade djupt. Hennes logik var omöjlig att rubba. Birgitta verkade på riktigt tycka att om någon har mycket av något, är det bara rätt att dela med sig till den som inte har oavsett varför den inte har. Och att anstränga sig själv föll henne aldrig in.
Hennes lott såg sorglig ut: krokiga äppelträd, överväxta och mosstäckta, ogräs som aldrig hade sett ett redskap, och en fyr av maskrosbollar redo att blåsa in på min grönsaksbädd. Birgitta själv kom dit för att vila själen: ligga i hängmattan, steka falukorv på grillen och spela dansbandsmusik på högsta volym.
Jag däremot älskade verkligen trädgårdsarbete. Jag kunde namnet på varje planta, beställde sällsynta tomatfrön på nätet och steg upp vid fem för att öppna växthuset. Varje tomat och gurka var resultatet av min slitiga rygg och många sömnlösa nätter då sen frost skrämde slag på mig.
Birgitta, lägg ner bunken. Jag behöver jordgubbarna till sylt, varenda bär är räknad.
Ja, ja, snåljåp, utbrast Birgitta och himlade med ögonen. Jag tog ju bara lite, bara till barnen. Vad ska du göra, ta bären ur munnen på min lilla pojke?
Snabbt stoppade hon en stor jordgubbe i munnen, tuggade demonstrativt, och gick iväg mot sitt hus med sin skörd innan jag hann fram.
Jag stod kvar i grönsakslandet och ilskan puttrade inom mig. Min man, Erik, kom ut från redskapsboden med en hammare i handen. Han hade sett hela scenen, men blandade sig inte i han avskydde skvaller och grannfejder.
Var det Birgitta här och snodde igen? frågade han.
Javisst, svarade jag. Nu har hon börjat med jordgubbarna också. Förra helgen tog hon mina squash medan vi var och handlade sa att hon trodde vi hade glömt dem och att de höll på att bli övermogna.
Bygg ett högt plank, sa Erik. Två meter korrugerad plåt.
Får inte. Koloniföreningen tillåter bara låga staket eller ribbstaket för att inte stjäla solljus från grannen. Dessutom har vi precis lagt alla besparingarna på nytt växthus.
Situationen blev allt värre. Det var en ovanligt varm juli, rejäla skördar. Ju mer grönsaker på min lott, desto oftare dök Birgitta upp vid staketet.
En lördag hade Birgitta plötsligt fullt hus tio högljudda gäster, musik, ölbackar. Mot kvällen, när jag vattnade rabatterna, släntrade en halvberusad Birgitta fram till staketet.
Anna! Rädda mig, grannvän! Vi har ingen sallad kvar till gästerna. Kan inte du ge några av dina stora, fina tomater sådana där Oxhjärta och lite persilja? Vi orkar inte åka till butiken, och du har ju ändå så mycket?
Jag stannade med vattenslangen i handen. Vattnet rann kring rosbuskarna.
Birgitta, mina tomater är inte färdiga, och de som är det tar jag med till min dotter imorgon.
Snicksnack! Där hänger de, röda och fina. Det är väl inte farligt att dela med sig till goda grannar? Jag köper dig en choklad sen.
Nej, sa jag med eftertryck. Nej.
Birgittas min förvandlades. Leendet slocknade.
Sitt du med dina tomater, så hoppas jag de spricker allihop! Sådana grannar… Snåla stockholmare, man får inte ens lite sallad här!
Hon gick därifrån med dunder och brak. Hela kvällen hördes högljutt babbel och skratt från hennes grillhörna, varvat med gliringar om ekologisk giftmadam och snåla norrlänningar.
Nästa morgon, när jag gick ut på trappan, såg jag att dörren till mitt nya växthus stod öppen. Hjärtat slog dubbla slag jag sprang dit.
Naturligtvis. De största tomatklasarna längst ner var brutalt avbrutna. Några grenar låg brutna på marken, tillsammans med gröna, bortslängda tomater. Gurkorna var färre, och i örtlandet gapade ett stort hål hela tuvor av dill och persilja var uppryckta med rot.
Jag stirrade på förödelsen. Det handlade inte om stöld det var att trampa på mitt slit, min tid och min person.
Erik! ropade jag med darrande röst.
Min man kom omedelbart, såg skadan och rynkade ögonbrynen.
Det här är inte längre roligt. Det är faktiskt brottsligt.
Tror du polisen bryr sig om några gurkor? Vi har inga kameror hon skulle bara neka. Och du vet hur Birgitta kan vara omöjlig att rubba.
Jag gick till staketet. På Birgittas veranda låg en skål sallad där jag igenkände bitar av mina Oxhjärtan och tuvor av min egen persilja.
Nu räcker det, sa jag. Jag har försökt vara hygglig. Nu kör vi den hårda vägen. Men smart.
Du inte något olagligt? bad Erik. Jag vill inte bråka med polisen för några tomater.
Oroa dig inte, svarade jag med ett snett leende. Bara psykologi. Och lite kemi.
Jag satte igång min plan på direkten. Tog bilen in till Eskilstuna och köpte skyddsoverall, ansiktsmask, blå hushållsfärg, den billigaste och mest illaluktande geggan av såpa jag kunde hitta och en liten trädgårdsspruta.
Samma kväll, när Birgitta och hennes gäster satt och drack te på verandan, drog showen igång på min lott.
Jag tog på mig den gula overallen, mask och tjocka handskar. Erik tog på sig sin regnjacka. Högt och tydligt sade jag medan jag blandade blåvätskan med såpa i hinken:
Erik, gå undan det här medlet är starkt! Bruksanvisningen säger att man behöver skyddsutrustning.
Jag började spreja mina tomater, paprika och kål. Den blå sörjan täckte allt i växthuset och det såg ut som om ett kärnkraftsläckage inträffat mellan perennrabatten och salladen.
Birgitta närmade sig staketet.
Vad gör ni egentligen?, ropade hon. Det luktar otäckt! Är det skadeinsekter eller vad?
Jag ställde mig med masken mot henne:
Det är värre än så. Jag hittade en muterad virusmögel på nätet. Hela skörden kan ruttna över en natt. Det enda som hjälper är ett experimentellt preparat AgroTox-3. Väldigt giftigt. Får inte ätas på tre veckor, annars kan man bli allvarligt sjuk, till och med hamna på intensiven. Men sen bryts det ner och är ofarligt.
Tre veckor? Och om man bara rör växterna?
Skölj omedelbart med sprit eller syra. Blir det på händerna är det mindre bra, jag måste faktiskt elda overallen sen.
Jag gick tillbaka till sprutan och fortsatte hiva blåvätska över odlingen.
Birgitta stod still en stund, sedan svor hon tyst och smög hem till sitt. En halvtimme senare hörde jag henne ropa till gästerna:
Ät inte av salladen! Jag får konstig smak i munnen. Ni blir väl sjuka allihop…
Jag log för mig själv bakom masken. Operation Sniken Granne hade börjat bra.
Följande vecka gick Birgitta knappast i närheten av staketet. Hon kikade med misstro och skräck på mina blå tomater. När hennes barnbarn sprang mot staketet, skrek hon:
Gå därifrån! Där finns bara gift!
Jag skötte mitt, och om kvällarna sköljde jag och Erik av gurkorna (som ändå växer snabbt) noggrant med vattenslangen och njöt. Tomaterna fick hänga kvar, blåare än blåbär, lagom för att skrämma både kråkor och nyfikna grannar.
Men Birgittas misstro gick snabbt över till misstänksamhet. Nästa gång hon såg mig knaprandes på en gurka ute på verandan en morgon, ställde hon sig och blängde.
Jaså, du äter egna gurkor fast du sa att de var giftiga?
Nä, dessa är köpta, svarade jag lugnt och höll upp Ica-påsen. Mina får vi ju inte röra än titta på färgen!
Birgitta muttrade något om kemister och förstört miljön, men lät bli mina bäddar.
Men till sist kom slutet ändå. Sensommar, dags för årets viktigaste skörd. Solen hade torkat bort nästan all blå färg, det mesta var bara en svag hinna kvar. Då såg jag spåren någon hade försökt ta sig in. Men jag hade varit förberedd: satt ett stort hänglås på grinden, och på staketet satt en laminerad skylt:
**OBS! Kameraövervakning. Lotten behandlas med experimentell agro-kemikalie klass 3. Konsumtion utan neutralisering kan ge irreversibla skador på magtarmkanal. Föreningen är informerad. Vid intrång tillkallas polis.**
Det fanns förstås inga kameror, men skylten var tillräcklig.
När jag återvände efter helgen, stod Birgitta där och grälade med föreningens ordförande, Per-Erik, en noggrann pensionär med cykelhjälm.
Per-Erik, kolla skyltarna! Hon håller på att förgifta oss! Mitt barnbarn fick ont i magen igår jag kräver att du gör något!
Han såg lättad ut när jag klev ur bilen.
Anna, här är det klagomål om kemikalier och kameror…
Ingen förbjuden kemikalie, Per-Erik. Skylten är mest varning mot grönsaksplockande tvåbenta skadedjur. Och gällande barnbarnets mage: hade de hållit sig på sin egen lott hade det nog varit lugnt.
Jag? På hennes lott?, utbrast Birgitta. Och bevisa, då!
Jag har kamera, svarade jag lugnt och stirrade henne rakt i ögonen. Riktiga kameror, inte attrapper. Vill du se filmen från senaste tisdag? Eller när era gäster plockade min dill i lördags? Jag tänkte ändå skicka in anmälan.
Bluffen gick hem. Birgitta blev röd i ansiktet och tyst.
Inte vill jag ha dina förgiftade grönsaker ändå! skrek hon och stampade hem.
Per-Erik blinkade mot skylten och mina ljusblå tomater.
Anna, är den där kemin verkligen så farlig?
Hushållsfärg och såpa mot bladlöss, Per-Erik. Och mot snikna grannar bästa skyddet.
Jag förstår, log han. Du kan låta skylten sitta kvar brottsförebyggande.
Efter det var relationen mellan mig och Birgitta frostig. Hon hälsade inte, vände ryggen demonstrativt, och berättade för alla att grannen var en häxa som förgiftade och filmade folk. Det bekymrade mig inte min skörd fick vara ifred.
Det mest oväntade hände nästa vår. När säsongen började såg jag Birgitta för första gången på år gräva om sina egna land. Ogräsigt, snett, men hon slet. Där stod flera lådor skranglig egenodlad planta, på extrapris förstås.
Jag gick till staketet.
Behöver du hjälp, Birgitta?, sa jag vänligt.
Klarar mig själv! svarade hon tvärt. Nu ska jag ha mina egna gurkor naturliga, utan experimentella gifter.
Det blir godast så hemmaodlat, log jag.
Redan till midsommar hade Birgitta sina första gurkor, små men egna. Nu såg jag henne stå och mota bort koloniungarna som sparkade sina bollar mot hennes lott:
Ut härifrån! Ni trampar ner hela min skörd! Tror ni det här är fotbollsplan? Här har jag slitit!
Jag log mot Erik vid grillen:
Ser du, sa jag. Det är jobbet själv som lär oss respekt bättre än höga plank.
När hösten kom och vi sågs inför stängningen, kom Birgitta staplande till staketet med en burk inlagda gurkor:
Smaka, sa hon och räckte över. Egna i år. Nytt recept.
Jag tog emot som den finaste vas.
Tack, Birgitta. Då får du frön av mig nästa vår riktiga tomater, Oxhjärta. Fast man ska så dem i februari, det kan jag visa.
Ja, okej då, svarade hon och dolde ett leende. Om du inte snålar.
Till den som jobbar själv, är det inget svårt att dela, sa jag.
Vi stod en stund tysta och såg ut över de höstfärgade trädgårdarna. Skylten om farliga kemikalier hade regnat bort, men det fanns en osynlig gräns kvar respekt. Och den skyddade min odling bättre än något plank.
Tomatskörden slog alla rekord det året. Inte ett enda bär gick till spillo.
Jag lärde mig: Det mest effektiva staketet byggs inte med trä eller järn, utan med gensidig respekt och i vissa fall, lite blå hushållsfärg.
