Grannen ovanför
Lena, var har du ställt min gryta? Den stora som jag kokar ärtsoppa i?
Gunilla, den stod mitt i gången. Jag satte den där, på nedersta hyllan.
På nedersta hyllan! Men jag kan ju inte böja mig dit, min rygg håller inte! Tänker du alls när du flyttar andras saker?
Jag stod vid diskbänken och tittade ut genom köksfönstret. Utanför var oktober regnig och grå. Inombords öste det också någon sorts tyst regn. Inte ilska. Mer den där känslan man får när man vet det här är bara början.
***
Gunilla anlände sent en fredagkväll. Viktor mötte henne vid hissen, bar upp två tunga väskor och en stor rutmönstrad kasse, en sådan man ser på busstationer och som brukar kallas “drömmen för flyttgubbar. Jag log. Jag log på riktigt, för jag förstod kvinnan är sjuttioåtta, hennes lägenhet skulle renoveras akut efter en vattenläcka från grannen ovanför, och det tog nästan ett halvår innan bostadsrättsföreningen agerade. Allt där är nu blottat ner till betongen. Hon har ingenstans att ta vägen. Det är inte en invasion, sa jag till mig själv, det är bara tillfälligt.
Ordet tillfälligt skulle jag snart återkomma till, med särskild känsla.
Jag är femtiosex. Inte gammal, inte ung, någonstans mitt emellan där man känner sitt eget värde och fortfarande är flexibel nog att inte knäckas av vinden. Jag jobbar hemifrån: får beställningar på konstbroderi, gör jobb för privata samlare och små gallerier. Det är inget hobby det är min inkomst och den är inte dålig. Dessutom driver jag en onlinekurs för dem som vill lära sig yllebroderi och guldtråd. Mitt arbetsbord med fönster mot norr, trådrullar och tyger, mina stickor, ritningar och mönster, det är inte bara där jag sitter. Det är min verkstad. Min försörjning.
Vi har en välplanerad tvåa. Vi flyttade in här när barnen hade flyttat hemifrån för åtta år sedan, och jag rensade ut allt som inte tjänade oss. Inga tårar, inget velande gav bort, sålde, slängde. Bara det vi behövde och det som var fint fick vara kvar. Vita väggar, minimalistiska möbler, inga mattor på väggarna, inga vitrinskåp fulla med glas, inga torkade blommor som minne. Levande krukväxter på fönsterbrädet, tre stycken: ett fönsterfikus, en svärmorstunga och en liten rosmarin på köksbordet. Varje hylla har sin plats, varje låda stängs lätt för den är aldrig överfull.
Viktor gnällde i början. Kände han bodde på hotell. Men vande sig, och blev själv arg om någon lade nåt på fel plats. Vi hittade vår rytm, vårt sätt att andas i det här gemensamma hemmet.
Och in i denna rytm klev så Gunilla.
***
De första dagarna gick ändå förvånansvärt bra. Hon gjorde i ordning gästrummet vi hastigt hade ordnat bäddsoffa, halva garderoben tömd. Jag ställde dit en extra lampa, ett vattenglas och en bok på nattduksbordet. Jag tyckte det var omtänksamt.
Men redan tredje dagen upptäckte jag en virkad duk på fönsterbrädan i hallen. Rund, ljusgul, med små hål i kanten. Gunillas telefon stod på den, som om den alltid hade gjort det. Som om fönsterbrädan var hennes.
Jag tog bort duken, vek ihop den noggrant och lade den på hennes nattduksbord.
Nästa morgon låg duken där ute igen.
Jag förstod att det inte var av illvilja. Det var just det som gjorde det svårt. Gunilla krigade inte med mig hon bara levde. För henne var en virkad duk under telefonen ordning. Hemtrevnad. Rätt. Hon kom från en värld där ju fler saker, desto bättre. Där ett tomt fönsterbräde stod för fattigdom eller nonchalans. Där fem burkar ris betydde att man var duktig husmor, inte en samlare av skräp.
Jag är uppväxt i samma värld men jag valde att lämna den.
***
Mot slutet av första veckan var köket oigenkännligt. Tre emaljerade grytor av olika storlek stod på bänken, för stora för skåpen. Där dök också upp ett plastställ för lock formad som ett träd, knallgult med virvlar. I kylskåpet rådde nu experimentfält: burkar med egeninlagda gurkor från barnbarnens landställe, en plastbunke med ister i vitlöksmarinad, en påse med blötlagda vita bönor och en låda med något inslaget i oändliga lager plastfolie, vars innehåll jag inte ens ville veta. Mina yoghurts hade puttats ner på dörrfacket, undanträngda av pepparrot och hemkörd svagdricka.
Jag flyttade tillbaka mina yoghurts. Gunilla flyttade dem igen.
På kvällarna doftade köket av stuvad vitkål, stekt lök och något mer. Matigt, tungt, gammaldags. Jag säger inte att det är fel. Det var bara inte min doft, inte min kväll, inte mitt hem.
Viktor kom hem, drog in dofterna och sa:
Mamma har lagat mat, det luktar gott.
Jag var tyst.
***
Mot slutet av andra veckan hade det smugit sig in en liten matta vid soffan. Syntetisk, med rosor i kanten, av den sort som säljs på Clas Ohlson för 50 kronor. Gunilla förklarade att hon alltid haft matta där hon reser sig så hon inte fryser om fötterna på morgonen. Vad skulle jag säga? Att jag ogillade mattan? Det hade låtit patetiskt.
Jag teg.
Snart hängde hennes flanellkofta i vår gemensamma hall, istället för i garderoben där jag gjort plats åt henne. En stor, beige-blårutig sak som sakta gled över Viktors kappa.
Jag flyttade den till kroken vid badrummet.
Gunilla fann den där och flyttade tillbaka den:
Där är det krångligt att nå, sa hon.
Jag nickade.
På kvällen frågade Viktor:
Hur är det? Du är lite tyst.
Det är okej, sa jag.
Det var lögn, och vi båda visste det. Men vi valde att inte märka det.
***
Jag borde prata om sovrummet för där hände allt som rörde mitt jobb och mina pengar. Det är inget om smaken, det här handlar om min försörjning.
Vid norrfönstret har jag mitt arbetsbord. Långt, ljust, specialsnickrat i björkplywood, med hyllor för mönster och lådor för trådrullar. Över bordet en dagsljuslampa på flexibel arm med färgneutral ljuston viktigt för exakt trådfärg i broderiet. Bredvid står min hylla: garnerna och silket ligger i färgskala från kallt till varmt, från topp till botten, som en regnbåge. Det är inget pynt det är mitt arbetssystem.
Just nu låg där på broderibågen ett påbörjat arbete till en privat beställare i Stockholm: kopia av en gammal kyrkbaner, mindre format, handsydd med japanskt silke och förgyllt tråd. Färdig senast i slutet av november. Förskott redan mottaget. Prislapp: fyratusen kronor.
Jag hade jobbat med det i tre månader.
Ingen fick röra bågen. Jag hade sagt ifrån rör någon tyget tappar det spänningen, och då får jag börja om. Viktor visste det. Vi har ingen katt. Barnen bor långt bort. Allt var under kontroll.
Tills Gunilla flyttade in.
***
En torsdag vid lunchtid var jag iväg till garnbutiken, skulle ha exakt rätt nyans: terracotta med guldskimmer, som inte gick att beställa på nätet. Besökte apoteket, dröjde knappt över en timme.
När jag kom hem och gick in i sovrummet såg jag det.
Gunilla stod vid hyllan och sorterade mina garner i lådor. Hon plockade, la om efter eget huvud. På bordet låg en rulle japanskt silke, nystanets ände hade trasslat ihop sig. Det var en rosa-guldig nyans och jag hade ingen extra. Värst var ändå att tyget på bågen hade en svag buckla i hörnet, som om någon lutat sig på det eller snubblat förbi.
Jag stod stum i dörren.
Gunilla vände sig om och sa helt lugnt:
Lena, du hade sånt stök här. Jag hjälpte till och la efter färg så det blev fint.
Gunilla, sa jag försiktigt, kan du vara snäll och gå ut härifrån?
Va? Jag ville ju bara hjälpa
Jag förstår det. Men gå gärna nu.
Hon gick, mycket sårad, med hopknipen mun.
Jag satte mig på golvet och kontrollerade broderiet. Tråden hade inte fastnat i hörnet, tack och lov. Spänningen på tyget gick att lösa. Men rullen med silket en tredjedel gick inte att använda för trasslet. Den tunna tråden går bara inte att reda ut.
Det var ingen katastrof. Men det var droppen.
***
På kvällen frågade Viktor varför hans mamma var så tyst vid middagen.
Jag berättade.
Han satt tyst, trilskade med underläppen och sa till slut:
Hon menade ju väl. Hon vill hjälpa till.
Jag vet det.
Kan du inte hålla ut lite till? Hon har det svårt nu. Hon är ovan här.
Viktor, det här är mitt arbetsrum. Det är min inkomst.
Jag vet. Men mamma är ju bara här ett litet tag.
Det där ett litet tag hade jag fått höra i två veckor nu. Jag frågade rakt:
Hur länge till?
Byggarna säger att i december är det klart.
December. Alltså en och en halv månad till. Jag såg på min man han älskade oss båda och ville inte välja. Han var en sådan som tror att om man bara ber alla hålla ut så löser sig allt till sist.
Men jag insåg. Jag måste hitta min egen lösning.
***
Den natten kunde jag inte sova. Låg och vred på tankarna. Skulle jag prata öppet med svärmor? Då skulle hon bli sårad, gråta, säga till Viktor att jag vill kasta ut henne. Ett bråk? Bara värre. Ultimatum till maken? Han skulle hamna mitt emellan, orättvist. Bara stå ut? Nej och det bevisade garnhärvan.
Det fanns en fjärde väg. Försiktig, diplomatisk, diskret.
Jag behövde sysselsätta Gunilla och samtidigt få igång renoveringen i hennes lägenhet. Så hon både kunde och ville flytta hem igen.
Det var ingen revanschplan. Det var min överlevnadsplan. Jag ville inte henne illa. Bara få tillbaka mitt hem.
***
Först ordnade jag sysselsättning.
Jag visste att Gunilla alltid varit en med människa. Hemma gick hon på biblioteket, ibland i kyrkan och på somrarna hos dottern på landet. Här hos oss hade hon inget. Och då börjar äldre människor organisera sitt närmaste, det vill säga vårt hem.
Jag ringde min väninna Irene som jobbar på stadens träffpunkt för seniorer. Frågade om det finns något för äldre:
Hur mycket som helst! Vi har promenader på torsdagar, körövning onsdag och fredag, en kurs i tovning, föreläsningar om hälsa på tisdagar. Allt gratis bara att komma.
Jag gick inte till Gunilla och sa rakt: gå dit! Det hade varit för genomskinligt.
Istället sa jag vid middagen, som i förbifarten:
Gunilla, du sjöng ju i kör när du var yngre? Viktor har berättat.
Hon sken upp det var sant.
Jag hörde att det finns en kör för vuxna här i området. Kollegan sa att den är bra, duktig körledare. Gratis och vänlig stämning. Det kanske vore något? Så du har något eget här, så länge.
Hon viftade bort det. Kanske sen, vågar knappt gå ensam första gången.
Jag tjatade inte. Bara sådde fröet.
Tre dagar senare nämnde jag att kören brukar sjunga på stadsfesten och bli fotograferade till Mitt i-tidningen. Då såg Gunilla genast intresserad ut. Något hade klickat.
Nästa vecka bad hon mig rita en karta till träffpunkten.
Jag ritade. Med stora bokstäver och enkla vägbeskrivningar.
På onsdag gick hon klockan tio och kom hem kl tre. Glad, rosig.
Jättefina damer där, sa hon vid teet senare. Och en ung körledare, Andreas, rätt sträng men bra. De sjunger gamla visor och folkvisor. Han sa att jag får gärna komma tillbaka, min stämma är vacker.
Vad kul! sa jag, och menade det.
Från då gick hon dit två gånger i veckan. Sedan började hon med promenadgruppen på tisdagar, dit hon blev bjuden av en ny väninna, Britt-Marie, grannen i nästa hus.
Det blev tystare hemma. Inte ödsligt. Men lugnt.
***
Andra delen av min plan var knepigare.
Jag ringde Gunillas dotter, Ingela. Vi är varken vänner eller ovänner bara artiga släktingar. Jag sa rätt ut:
Ingela, det är bra att din mamma får bo här, men ju fortare hon kommer hem desto bättre. Hon hör hemma hos sig, med sina grannar. En segdragen renovering blir för jobbig för en äldre.
Ingela höll med men sa att byggarna drar ut på tiden, hela tiden skjuts allt upp.
Jag frågade:
Vem sköter kontakten?
Det var en kompis till maken, via ombud med andra ord ingen riktig koll.
Jag föreslog:
Jag känner en gammal arbetsledare i huset. Han kan ta en titt, bedöma arbetet och tala om vad som faktiskt behövs och vad byggarna förhalar.
Ingela blev lättad och tackade ja.
Arbetsledaren vår granne Ingemar var duktig. Tre veckor, sa han, borde hela jobbet ta med full fart. Han besökte lägenheten, pratade med byggledaren och förde på hederligt svenskt vis en rak diskussion. Han utlovade också att komma och kika minst var tredje dag.
Efter det blev renoverarna märkbart snabbare.
Jag pratade inte med Viktor om detta. Inte för att dölja, men för att han inte skulle hamna i kläm. Det här var mitt ansvar.
***
De tre veckorna blev knöliga. Vissa dagar var riktigt fina Gunilla kom hem glad efter kören, berättade om promenadgruppen, om Britt-Marie, om Andreas som berömde henne under övningen. Då var hon lätt och rolig, och vi satt alla tre vid köksbordet, hon berättade om sin barndom och det var äkta varmt.
Men vissa dagar En morgon hade hon flyttat min kära fikus från fönsterbrädan till golvet och istället ställt sin pelargon prunkande och rosa i fönstret. Förklaringen: Fikusen skymde ljuset, och pelargonen älskar solen.
Fikusen började hänga med bladen redan samma kväll.
Jag satte tyst tillbaka fikusen, och flyttade pelargonen till hennes rum. Vi möttes i blicken.
Du kunde frågat, sa hon.
Detsamma, svarade jag.
Det var enda gången vi verkligen såg varandra. Ingen skrik, inga tårar. Bara vi förstod.
Hon gick till sitt. Jag till köket. Vid middagen talade vi om något annat.
Viktor såg det hela, sa inget. Ibland retade hans tystnad mig mer än Gunillas pelargoner. Han låtsades som om alla sprickor kan försvinna om man inte bryr sig om dem.
De försvinner aldrig av sig själva.
***
En kväll när Gunilla lagt sig och jag broderade i tystnaden, gled Viktor in, satte sig vid sängkanten.
Du är arg på mig, sa han inte som en fråga.
Lite, sa jag. Inte på dig, mest på situationen.
Jag fattar att det är jobbigt för dig.
Det är skillnad på att förstå och delta, svarade jag utan att sluta arbeta.
Han var tyst länge.
Vad vill du att jag ska göra?
Ingenting, Viktor. Jag tar itu med det själv.
Han frågade inte hur. Kanske ville han inte veta. Kanske vågade han inte ta ställning. Jag jobbade vidare, hörde tysta andetag från rummet intill en gammal kvinna som kommit utan ont uppsåt, ändå full av sina gamla vanor som krockade så med mina.
Jag tänkte: I familjekonflikter är det värsta inte hat. Hat är i alla fall uppriktigt. Det farligaste är när alla är goda människor, och ändå har alla det outhärdligt.
***
Renoveringen blev färdig fortare än till och med Ingemar förutspått.
Ingela ringde till mig, inte Viktor på lördag morgon. Sa: alla byggjobbare är klara nu, bara att vädra ut och städa.
Jag tackade. Vi pratade en stund, och det var som att vår relation hade förändrats. Nu såg hon mig som en som fixar saker.
Nu gällde det bara att säga det till Gunilla utan att hon kände sig bortmotad.
Jag funderade hela lördagen på hur.
På kvällen, efter middagen medan Gunilla pratade om körens planerade julkonsert, log jag och sa:
Gunilla, jag har en glad nyhet! Du får inte bli rädd, det är bara positivt.
Hon tystnade.
Jag bad en byggkunnig i huset hjälpa mig, så de kollade och pratade med byggarna. Ingela berättade att nu är allt klart. Ditt hem väntar på dig!
Gunilla såg först på mig, sedan på Viktor, så tillbaka på mig.
Det var du som ordnade?
Med lite hjälp av grannen, ja. Jag ville bara att du skulle slippa vara gäst längre än nödvändigt. Hemma är ju ändå bäst.
Viktor såg på mig som om han mött mig för första gången.
Gunilla var tyst, sedan reste hon sig och höll mina händer, varma och torra av alla år.
Lena, du är snäll.
Jag visste inte vad jag skulle svara, bara kramade om henne.
***
Flytten gick på söndagen. Viktor hjälpte till. Jag stannade hemma, sa att jag ville förbereda maten men egentligen ville jag bara njuta av ensamheten i mitt eget hem.
Jag gick runt i alla rum. Nuddade vid väggarna. Satte mig vid mitt bord och såg på min broderibåge.
Jag tog bort mattan med rosor ur gästrummet. Den låg där onaturligt, utan sin ägare. Tog av den sista virkade duken från fönsterbrädan. Vädret var rått men friskt. Jag öppnade fönstret.
I kylskåpet, på andra hyllan, låg en inplastad matlåda. Jag öppnade. Där var vår och Viktors favoriträtt hemkokt ärtsoppa på tre sorters kött, precis som Gunilla lagade den. Hon hade lämnat mat för två dagar.
Jag lutade mig mot kylskåpet och log snett.
Visst är det märkligt med människor. Vi kan gå varandra på nerverna i tre veckor och ändå lämna ärtsoppa i kylen.
***
På kvällen kom Viktor hem. Vi åt. Tysta, men i harmoni. Han diskade. Jag torkade som vanligt.
I sängen sa han:
Alltså, du höll på och ordnade med renoveringen hela tiden?
Ja.
Varför berättade du inte?
Jag tänkte efter.
Du sa att jag skulle stå ut. Men jag valde att handla. Jag trodde inte du ville vara inblandad mer än du redan var.
Du kunde ha litat på mig.
Det gör jag, Viktor. Men du hade bara känt krav och skuld gentemot din mamma om du behövt välja.
Han var tyst länge.
Det var klokt. Fast lite sårande.
Förlåt, sa jag enkelt.
Vi låg där i mörkret. Ingen hade sagt allt den tänkte. Ingen varit helt rak. Allt löstes ändå, utan bråk. Med ansträngning som knappt syntes.
Är det bra? Jag vet inte riktigt.
***
Gunilla ringde en vecka senare, glad. Berättade att lägenheten var ljus, ren, väggarna mjukt beige som hon ville ha. Skåpen var på plats, och hon hade hälsat på Britt-Marie som varit sjuk men blev glad att se henne.
Jag ska fortsätta i kören. Andreas sa att vi får vara med i distriktsfinalen i februari. Britt-Marie och jag går dit tillsammans.
Vad roligt, sa jag.
Lena, jag vet att jag kanske störde dig när jag bodde där hos er.
Jag sa inte det gjorde du inte. Det hade varit lögn, och vi visste det.
Vi är bara olika, Gunilla. Det är okej. Huvudsaken är att du har det bra nu.
Hon var tyst.
Ja, sa hon till slut. Det är det viktigaste.
***
Jag tänker ibland på de sju veckorna. På mattan med rosor. Grytorna på bänken. Pelargonerna på min fönsterbräda. Matlådan med ärtsoppa i kylen. Hur Gunilla höll min hand, varm och torr. Hur Viktor sa lite sårande och menade det.
Jag vann ingen kamp. Det fanns ingen. Det fanns bara ett hem att hålla fast vid, utan att höja rösten, utan förnedring.
Det är ingen bedrift. Det är bara så man ibland gör: håller fast vid sin livsform när någon annan inte av ondska, bara av sin vana råkar skrynkla den.
Att stå upp för sin gräns behöver varken vara mur eller bråk. Det kan vara att bara veta vad man vill, och tyst, envist gå dit.
Familjen är en märklig varelse. Klarar det mesta. Andas genom sprickor, och lämnar ibland ändå en matlåda ärtsoppa i kylen när den går.
***
I november lämnade jag broderiet till min beställare. Hon blev nöjd. Swishade det sista arvodet. Jag unnade mig ett nytt nystan japanskt silke, varmt guldgult som en sen höstlöv, och lade i min låda. På sin plats.
På fönsterbrädet står tre krukor: fikus, svärmorstunga, rosmarin. Inga virkade dukar.
I lägenheten är tyst. Doftar kaffe och lite stearin från det ljus jag tänder om kvällen. Viktor läser i fåtöljen. Det är nästan vinter utanför.
Allt är på sin plats.
***
Månad senare hälsade vi på Gunilla. Jag hade med en ask gräddkola från konfektaffären hon nämnde att de brukade gå till. Hon välkomnade oss, visningen började direkt rummen ljusa, väggar beiga, precis som hon ville ha. På varje fönsterbräda låg en virkad duk. Mattan med rosorna låg där vid soffan.
Jag kände ingenting särskilt. Ingen irritation, ingen ömkan. Bara det var hennes hem.
Vid teet sa hon:
Ni ska komma i februari på tävlingen. Vi ska sjunga Povel Ramel. Jag vill att ni hör oss.
Viktor sa:
Det gör vi gärna, mamma.
Jag sa:
Självklart.
***
Och efter allt har jag lärt mig: Man behöver inte vinna över sina nära för att kunna bo tillsammans. Men ibland måste man försiktigt försvara sitt utrymme för sig själv, för familjens skull. Och ibland är en burk ärtsoppa på rätt kylskåpshylla det tydligaste beviset på att omsorg finns även när vardagen skaver.
