Det finns ett ordspråk här i Sverige som lyder: Godhet lönar sig men oftast inte i smör. Förut lät det som onödig bitterhet, men livet har envist visat mig vad som faktiskt döljer sig bakom de orden.
Ungefär ett halvår tillbaka fick jag en ny granne tvärs över korridoren, en kvinna i fyrtioårsåldern välklädd, jämt ett leende på läpparna så fort hon såg någon. Vi stötte ihop vid hissen, bytte artiga hälsningar, klassisk svensk grannneutralitet.
Första gången hon knackade på min dörr var drygt två veckor efter inflytt. Klockan var runt nio på kvällen och där stod hon Camilla med en ursäktande min och en tom kaffekopp.
Ursäkta att jag stör såhär sent, kvittrade hon. Hade tänkt steka pannkakor, fixade allt, och så har jag ingen salt hemma! Kan jag få låna en nypa? Jag lämnar tillbaks i morgon, lovar!
Vad säger man? Vem är jag att neka en vänlig granne lite salt, tänkte jag och öste upp nästan halva saltkaret, varpå Camilla tackade glatt och försvann.
Det andra besöket dröjde inte länge. Några dagar senare stod hon där igen, nu behövde hon socker.
Jag blev så sugen på te, klagade hon, svept i morgonrock. Men det regnar och är sent har du ett glas socker jag kan låna? Köper en stor förpackning i morgon och lämnar!
Jag hade knappt hjärta att säga nej, men någon illa dold misstanke började gro. Hon har ju bott här snart en månad har hon verkligen inte hunnit skaffa de mest grundläggande varorna? Salt, socker, olja, tändstickor sådant varje svensk liten hushållsinventarie har hemma.
Veckan därpå var det ägg som saknades. Sedan var det lite rapsolja, en halv gul lök, en skiva citron, en tepåse, en Alvedon och, smått imponerande ett rulle toapapper.
Repetitionen var nästan teatralt exakt varje gång: kväll, en skuldmedveten blick, en ursäkt om att glömde fixa idag, och alltid ett löfte om att lämna tillbaka. Men de där varorna passerade min ytterdörr likt passagerare på Stockholms central och återvände aldrig. Camillas minne var påfallande selektivt: hon minns ständigt att jag oftast är hemma, men skuldlistan verkar hon glömma omgående när dörren slår igen.
En dag när jag själv skulle göra soppa saknade jag morötter. Jag visste att Camilla var hemma. Jag knackade lugnt på, lade fram mitt ärende och hon log sådär änglalikt:
Åh, jag har några, men ska själv laga mat. Räcker precis, kan tyvärr inte undvara.
Och så gled dörren igen. Precis då slog insikten ner som ett blixtnedslag på Ölands slätt: mina varor är gemensamma, men hennes morötter är av riksintresse, typ. Där och då bestämde jag mig nu får det faktiskt vara nog.
Jag plockade fram ett litet anteckningsblock och skrev så noga jag kunde upp allt Camilla hade lånat: socker, ägg, kaffe, olja, lök, Alvedon, citron, tvättmedel Totalt ungefär 950 kronor, enligt Coop-priser.
Så satte jag lappen på skobänken i hallen djupt övertygad om att tiden snart var inne att använda den. Och det dröjde inte länge.
På lördagen, just när jag planerat att baka kanelbullar, ringer det på dörren. Och där står Camilla, med ett litermått i handen.
Jag djupandas, sätter på det svenska småfrostiga leendet och öppnar.
Hej hej! Hallå du, snälla jag skulle precis baka plättar och vips så var mjölet slut! Kan jag låna 300 gram? Självklart ger jag tillbaka det!
Mjöl? Jadå, det har jag, svarar jag.
Åh, underbart! Du vet att jag alltid ordnar det sen!
Självklart, Camilla. Men vet du vad, vi tar ett litet bokslut på vår matkooperation först.
Jag räcker henne min lista. Camilla tittar oförstående hon är nog van att jag mekaniskt hämtar varenda grej utan kommentarer.
Titta här, säger jag. Jag antecknade allt du lånat den senaste tiden. Ska vi stämma av? Ägg, femton stycken kan det stämma?
Eh… jag har inte räknat… mumlade hon, och leendet rullade ut likt en utspilld gräddfil.
Men det har jag, säger jag glatt. Socker fyra muggar. Olja, kaffe, tvättmedel, citron, lök Stämmer det?
Camilla sa inget, och blicken gick från oförståelse till offensiv förvåning. Hur vågar jag? Vi är ju ändå grannar!
Jag räknade på cirkapriser med schysst rabatt till dig. Det blev 950 kronor.
Jag sträckte fram handen.
Så fort du gjort upp, får du gärna låna mjöl. Jag kan till och med sikta det om du vill.
Alltså, är du på riktigt?! Du ger mig en faktura? För lite salt och en tändsticksask? Hur står det till egentligen?
Mer än någonsin, nickade jag. Tar man saker, lämnar man tillbaka annars har man handlat. Och då får man betala.
Du är ju så snål! utbrast hon. Trodde vi var kompisar… men du…
Snål är väl att ha råd med sushi men snika till sig dasspapper från grannen, kontrade jag torrt.
Camilla blev röd som en kräfta.
Sätt i halsen med ditt mjöl, då! skrek hon och smällde igen dörren så det ekade i trapphuset.
Jag stod bara kvar, mer lättad än sur, papperslappen fortfarande i handen.
Det har nu gått två veckor. Camilla hälsar inte längre. I hissen vänder hon sig demonstrativt bort och låtsas prata i mobilen. Jag hörde henne klaga hos vicevärden att folk i huset är så snåla och udda.
Hur hade du gjort i min sitshade du fortsatt vara Sveriges snällaste granne ändå?
