Linnéa stelnade till vid ytterdörren med nyckeln i handen. Inifrån lägenheten hördes viskningar och ljudet av någon som rörde sig. Viktor var på jobbet, och hon hade kommit hem tidigare för att ta en halvdags ledighet efter en lång arbetsvecka. Men nu bultade hennes hjärta. Inbrottstjuvar? Försiktigt öppnade hon dörren på glänt och hörde en välbekant röst:
“Åh, Linnéa och Viktor, så stökiga ni är! Damm på fönsterbrädan, gardinerna hänger snett! Ni borde skaffa en städfirma, annars blir det ingen ordning här.”
I hallen stod tant Agda, deras granne, med en sopkvast i handen. Linnéa blev stel av förvåning.
“Tant Agda? Hur kom ni in här?” rös det i Linnéas röst av en blandning av chock och irritation.
“Åh, jag tänkte bara vara en god granne, kära du!” Tant Agda log brett, som om det vore det mest naturliga i världen att vara i deras lägenhet. “Jag såg att dörren stod på glänt, så jag tänkte kolla så allt var i sin ordning. Men vilken röra! Så jag städade lite.”
“Dörren var låst,” sa Linnéa kallt och kramade väskan hårdare. “Jag vet att den var det.”
“Äsch, låst eller inte,” viftade tant Agda bort det som om det vore en irriterande fluga. “Här bor vi ju alla i samma hus, vad är det att oroa sig för? Viktigt att det var jag och inte någon obehaglig typ!”
Linnéa visste inte vad hon skulle säga. Hennes nya hem, deras första egna lägenhet med Viktor, kändes plötsligt främmande. Hon muttrade fram ett “tack” och fick ut tant Agda, men inombords kokade hon av ilska. Hur kom grannen över deras nyckel? Och varför betedde hon sig som om hon hade rätt att vara där?
Allt började för ett halvår sedan när Linnéa och Viktor, ett ungt par, flyttade in i en charmig men gammal lägenhet i utkanten av Göteborg. Lägenheten var deras stolthet: tre år av sparande, lån från banken, och uppoffringar från kaffe till semester. När de äntligen fick nycklarna grät Linnéa nästan av glädje, och Viktor, annars så lugn, svängde runt henne i det tomma rummet med ett stort leende.
“Det här är vårt hem, Linnéa! Vårt eget!” sa han med glittrande ögon.
De möblerade långsamt: köpte en soffa, hängde ljusa gardiner, och satte en fikus på fönsterbrädan. Men det var de små sakerna som gjorde dem lyckligast morgonkaffet i det tiny köket, kvällsfilmer under filtarna, drömmar om renoveringar.
Redan andra dagen ringde det på dörren. Där stod en kortvuxen kvinna i sextioårsåldern med en korv med bröd i handen.
“Hej på er, unga vänner! Jag är Agda Persson, er granne från tredje våningen. Tant Agda, om ni så vill,” sa hon med ett leende så brett att Linnéa inte kunde låta bli att le tillbaka. “Här, jag tog med lite korv till er. Grannar emellan!”
“Åh, tack så mycket!” sa Linnéa och tog emot korven, lite generad. “Vill ni komma in på en kopp kaffe?”
“Nej tack, jag stannar inte länge,” sa tant Agda och kikade nyfiket in i lägenheten. “Oj, vilken intressant planlösning ni har! Fast väggarna borde ni måla om, tapeterna är lite gamla. Och köket är väl lite trångt, eller?”
Linnéa blev ställd men nickade artigt. Viktor, som höll på med kaffet, la till:
“Vi tänker renovera, men budgeten räcker inte än. Vi tar det i vår takt.”
“Det är klokt, bra tänkt!” klappade tant Agda Linnéa på axeln. “Om ni behöver tips, fråga mig, jag kan tipsa om var ni hittar billiga tapeter.”
Korven var god, och tant Agda pratglad. Hon berättade om grannarna, om hur huset byggdes på hennes tid, och gav dem till och med tips om hur de skulle övertala städaren att skotta tidigare på vintern. Linnéa och Viktor utbytte en blick kanske hade de hittat en allierad i det nya huset.
Men snart började tant Agda dyka upp för ofta. Ibland “bara för att hälsa”, ibland med mer korv, ibland med erbjudanden om att “kolla vattentrycket” för “rören är gamla, de kan läcka när som helst!” Linnéa, uppfostrad att respektera äldre, var artig, men grannens kommentarer började irritera henne.
En dag dök tant Agda upp när de målade vardagsrummet.
“Åh, Linnéa, varför valde ni den där färgen?” fnös hon och tittade på hinken med blå färg. “Det ser så kallt ut! Ni borde ha valt persikofärg. Och ni har fel sorts rulle, det blir streck.”
“Vi gillar blått,” sa Linnéa sammanbitet. “Det är vår stil.”
“Stil-schmil,” fnös tant Agda. “Jag har bott här i fyrtio år, jag vet vad som passar. Lyssna på mig, måla om innan det är för sent.”
Viktor torkade av händerna och la sig i:
“Tant Agda, tack för tipset, men vi bestämmer själva. Ska vi ta en kopp kaffe?”
Tant Agda såg sur ut men stannade. Över kaffet berättade hon att grannen på femte våningen klagat på renoveringsljudet, och att städaren tyckte de sorterade soporna fel. Linnéa kände hur ilskan bubblade inom henne. De försökte ju vara schyssta!
“Gör vi något fel?” viskade hon till Viktor senare. “Jag vill inte bråka med grannarna.”
“Linnéa, vi stör ingen,” sa Viktor och kramade om henne. “Tant Agda gillar bara att lägga näsan i blöt. Vi håller oss lite undan.”
Men tant Agda gav sig inte. Hon fångade Linnéa vid hissen för att fråga om jobb, lön, barnplaner. En dag kom Linnéa hem och såg att deras brevlåda var öppen och räkningarna låg prydligt uppradade på bänken.
“Tant Agda, tog ni våra räkningar?” frågade Linnéa när hon träffade grannen på gården.
“Ja, jag ville ju hjälpa till!” utbrast tant Agda. “Brevlådan var ju full, tänkte jag kunde sortera så ni inte tappar bort något. Förresten, vad betalar ni för elen? Jag kan visa er hur ni sparar.”
Linnéas kinder hettade. Hon muttrade något och gick, men misstankarna växte. Varför var tant Agda så intresserad av deras liv?
Misstankarna bekräftades när en m
