Exakt klockan halv två på natten började taket i mitt sovrum röra sig som en levande våg, nästan som att stormen närmade sig över Norrland. Först hördes ett avlägset muller, sen steg basen så att kristallerna i vitrinskåpet i köket vibrerade i takt med trummorna, och allting blev ohyggligt skevt.
Min granne ovanför hette Lennart. Han var en hängiven beundrare av ett diffust “skapande”: han ägnade sig åt att minutiöst lyssna igenom hela Kent och Imperiet, gärna tillsammans med öl av tveksam kvalitet, oavsett tid på dygnet.
Jag är i grunden en konflikträdd person. Jobbar som ekonom, ensamstående mamma med min sjuåriga dotter Ronja, och min högsta önskan är att få sova. Men när du vaknar med känslan att Jocke Berg står i ditt huvud och skriker Dom andra direkt i örat, då rinner pacifismen av som smält glass.
Första gången gick jag upp till honom vid tvåtiden iklädd pyjamas och raggsockor. Dörren öppnades av en man i trettioårsåldern, rufsig, med röd blick. Röklukt och svensk rock strömmade ut från lägenheten.
Lennart, snälla, visa lite hänsyn, sa jag så lugnt jag kunde. Det är natt, jag ska till jobbet, Ronja till skolan.
Vaddå då? undrade han ärligt förvånat, lutad mot dörrkarmen. Det är väl inte högt, min anläggning är grym, basen är mjuk.
Min taklampa svajar, sa jag.
Jaja, jag drar ner, mumlade han och slog igen dörren.
Tystnaden varade i tio minuter. Sen började allt om.
Nästa dag följde jag reglerna och ringde polisen. De kom efter en och en halv timme, när rockfesten redan var över och Lennart sov. De ryckte på axlarna: Ingen störning nu. Kontakta hyresvärden.
Hyresvärden dök upp först veckan efter.
Jag talade med honom, sa han på telefon. Han lovade tona ner. Men böterna är symboliska, så han bryr sig inte.
Och så fortsatte det. Varje natt pulserade samma rytm i mina nerver: dunk-dunk-dunk. Jag började ta Baldrian, gick till jobbet med ett grått ansikte och hatade denna kåken, Lennart och min egen maktlöshet.
Barnet har talang den måste stimuleras
En lördag morgon satt jag i köket med kaffe och såg de mörka ringarna under Ronjas ögon. Hon sov inte heller.
Mamma, får jag lära mig spela fiol? frågade hon plötsligt och scrollade något på mobilen.
Har du nånsin hört en nybörjare med fiol? Det är inte musik, det är en verklighet som slits sönder i ett gällt, evakuationsvärdigt skrik.
Självklart, älskling, sa jag, och log för första gången på en månad en rovdjursliknande glädje. Vi ska köpa ett riktigt instrument.
Vi gick samma dag till Musikaffären. En äldre, kultiverad herre hjälpte oss välja en kvartfiol.
Har flickan gehör? frågade han.
Hon har fantastisk motivation, sa jag.
Samtidigt läste jag igenom Ordningslagen. På vardagar fick man låta från åtta, på helger lite senare.
Lennart tystnade först vid fyra på morgonen. Åtta brukar han sova som allra djupt.
Måndag, morgon. Jag och Ronja står mitt i rummet.
Kom igen, Ronja, C-dur skala. Högt. Med känsla.
Det som följde var närapå omöjligt att beskriva. Det lät som en katt som får svansen i dörren, blandat med gnisslandet av en spik över fönsterglaset. Fiolen, helt obehindrad, vibrerade perfekt mot betongen och sände sin hälsning rakt upp till grannen.
Efter tio minuter brakade något ovanifrån troligen Lennart själv. Fem minuter senare slog han på elementen. Vi fortsatte lagen var på vår sida.
08:20 ringde det på dörren. Jag öppnade. På tröskeln stod Lennart i linne och kalsonger, med sprängröda ögon och ansikte som var grått av katastrof.
Vad håller ni på med?! kraxade han. Det är åtta på morgonen! Folk sover!
God morgon, Lennart! sa jag glatt. Vi övar. Ronja har talang, hennes lärare sa att vi ska träna varje morgon, minst en timme.
Ni driver med mig? Mitt huvud sprängs!
Konstigt, sa jag. Vi är inte höga. Förresten, vad tyckte du om Dom andra i natt? Tyckte basen sviktade lite.
Han tittade på mig, sen på Ronja som stod i hallen med fiolen som en liten soldat.
Gör ni det här med flit?
Det är konst, Lennart. Konst kräver offer.
Fred genom musik
Vi övade i en vecka. Varje morgon, exakt åtta. På tredje dagen tystnade nattkonserterna Lennart hoppades att om han höll sig lugn så skulle vi sluta. Men lärandet, som bekant, får inte avbrytas.
Fredag kväll kom han ner själv, nykter och klädd i jeans och skjorta.
Hördu, grannen, sa han trött. Kan vi komma överens? Jag klarar inte mer. Det där gnisslet finns kvar i mitt huvud på dagen.
Jag lyssnar, sa jag och bjöd in honom till köket.
Jag lade fram papper och penna.
Reglerna är enkla. Fullständig tystnad efter 22.
Om jag har gäster? försökte han förhandla.
Om Ronja får inspiration klockan sju söndag morgon? replikerade jag lugnt.
Lennart darrade till.
Okej. Tystnad efter tio. Deal. Och fiolen säljer ni den?
Nej, sa jag. Den får ligga kvar som garanti. Laddad och redo.
Vi skrev under vårt improviserade tystnadspakt. Och den har fungerat i ett halvår nu. Ronja har för länge sedan lagt fiolen på hyllan nu är det schack som gäller.
Porten är stilla. Ibland hälsar jag och Lennart vid hissen. Han ser på min dotter med försiktighet och på mig med respekt. Det verkar som han förstått: en tyst kvinnlig ekonom med en välartad flicka kan vara farligare än vilken rockare som helst.
