Grannen älskade att lyssna på rockmusik kl två på natten. Jag köpte en fiol till min son och vi började öva skalor prick kl åtta på morgonen, precis när grannen somnade.
Exakt halv två på natten började taket i min sovrum plötsligt röra sig ovanligt mycket. Först hördes ett dovt muller, som om åskan var på väg i fjärran, sedan kom de riktigt låga frekvenserna och basen vibrerade så att kristallglasen i vitrinskåpet nervöst klirrade i takt med trummorna.
Min granne ovanför hette Lars. Han var passionerad beundrare av konst som bestod av att noggrant och oavbrutet lyssna igenom Rammsteins diskografi och tidig Hammerfall, helst med tveksamt folköl och när som helst på dygnet.
Jag är egentligen ingen bråkmakare. Jag arbetar som ekonom, är ensamstående mamma till sjuåriga sonen Håkan och min största dröm är att få sova ordentligt. Men när man vaknar av att Till Lindemann skriker Du Hast rakt i ens öra, då tappar även den lugnaste sitt tålamod.
Första gången jag gick upp till honom var runt två på natten i morgonrock och tofflor. Dörren öppnades av en man omkring trettio, rufsig och med trött blick. Rokdoften blandades med cigarettrök från lägenheten.
Lars, du får väl visa lite hänsyn, sa jag så lugnt jag kunde. Det är natt, jag ska till jobbet imorgon och barnet till skolan.
Men vad är problemet? svarade han förvånat, lutad mot dörrkarmen. Det är inte så högt, utrustningen är bra, basen är mjuk.
Min taklampa gungar, svarade jag.
Okej, jag sänker, muttrade han och slog igen dörren.
Tystnaden varade i tio minuter. Sedan började det om.
Nästa dag försökte jag följa reglerna. Jag ringde polisen. De kom efter en och en halv timme precis då musiken tystnat och Lars låg och sov. Poliserna ryckte på axlarna: Ingen störning nu. Skriv till hyresvärden, han får prata med honom.
Hyresvärden kom faktiskt, men först en vecka senare.
Jag har talat med Lars, sade han på telefon. Han lovade ta det lugnt, men böter är mest symboliska det spelar honom ingen roll.
Och det fortsatte bara. Varje natt fick mina nerver smaka samma rytm: bang-bang-bang. Jag började ta valeriana, såg ut som ett spöke på jobbet och hatade huset, Lars och min egen hjälplöshet.
Barnets talang måste få utvecklas
Idén kom oväntat, en lördagsmorgon. Jag satt i köket med kaffekoppen och tittade på Håkans mörka ringar under ögonen. Han sov också dåligt.
Mamma, får jag lära mig spela fiol? frågade han, medan han bläddrade i mobilen.
Har du någonsin hört en fiol i händerna på någon som precis börjat? Det är långt ifrån musik. Det låter som om verkligheten själv spricker: ett gällt tjut, nästan öronbedövande.
Självklart, Håkan, sa jag och log för första gången på länge ett riktigt listigt leende. Vi köper den bästa vi hittar.
Vi gick till musikaffären samma dag. Säljaren, en artig äldre man, hjälpte oss att hitta en kvartfiol.
Har pojken gehör? frågade han.
Han har fantastisk motivation, svarade jag.
Samtidigt pluggade jag noga igenom Stockholms Regler för störande ljud. På vardagar fick man störa från åtta på morgonen, helger från nio.
Lars brukade somna vid fyra-tiden. Och vid åtta sov han som djupast.
Måndag morgon. Jag och Håkan står mitt i vardagsrummet.
Spela C-dur skala nu, Håkan. Högt och med känsla.
Det som kom efteråt är svårt att beskriva. Det lät som om en katt fastnat i dörren, blandat med ett gnisslande nagel mot glas. Fiolen vibrerade i betongväggarna och skickade ett direkt hej till grannen ovanför.
Efter tio minuter hördes ett högt duns ovanifrån. Antagligen Lars själv. Fem minuter senare började någon banka i elementet. Vi fortsatte lagen var på vår sida.
Kl 08:20 ringde det på dörren. Jag öppnade. Där stod Lars, i linne och kalsonger, med röda ögon och ansikte som om han överlevt en katastrof.
Vad håller ni på med?! stormade han. Klockan är åtta! Folk vill sova!
God morgon, Lars! svarade jag glatt. Vi övar. Håkan är begåvad, läraren rekommenderar att vi spelar varje morgon. Minst en timme.
Driver ni med mig? Min huvud sprängs!
Det är märkligt, sa jag förvånat. Vi spelar inte högt. Hur tyckte du Du Hast var inatt? Jag tyckte basen lät svag.
Han blickade på mig och på Håkan, som stod i hallen med fiolen och stråken som en liten soldat.
Gör ni detta med mening?
Det är konst, Lars. Och konst kräver offer.
Musikens fred
Vi höll på en vecka. Varje morgon, exakt åtta. På tredje dagen slutade de sena konserterna Lars hoppades att om han var tyst så skulle vi också sluta. Men en fiollektion avbryts inte!
På fredag kväll kom han ner, nykter i jeans och skjorta.
Hör du, grannen, sa han trött. Vi måste komma överens. Jag klarar inte det här längre. Den där gnisslande tonen förföljer mig även på dagtid.
Jag lyssnar, sa jag och bjöd in honom till köket.
Jag lade ett papper och en penna på bordet.
Reglerna är enkla. Total tystnad efter 22:00.
Och om jag har gäster? försökte han argumentera.
Och om Håkan får inspiration kl sju en söndag? svarade jag lugnt.
Lars ryckte till.
Okej. Efter tio är det tyst. Skakar vi hand? Och fiolen… säljer ni den?
Nej, sa jag. Den blir kvar, som garanti. Den ligger på skåpet, laddad och redo.
Vi skrev under vårt improviserade tystnadspakt. Och den har fungerat i ett halvår. Håkan har dock lagt fiolen på hyllan och blivit intresserad av schack.
Nu är det tyst i trapphuset. Ibland hälsar jag och Lars i hissen. Han ser lite rädd ut när han ser min son, men på mig med respekt. Han har nog lärt sig att en tyst ekonom med ett väluppfostrat barn kan vara mycket mer skrämmande än en rockare. Och ibland är den bästa lösningen att mötas halvvägs och respektera varandras behov, för fred börjar hemma.
