Min granne älskade att lyssna på rock klockan två på natten. Jag köpte en fiol till min son, och vi började öva skalor exakt klockan åtta på morgonen, när grannen precis hade somnat.
Vid halv två på natten började taket i mitt sovrum bete sig märkligt. Först hördes ett dovt muller, som om ett oväder nalkades långt borta. Sedan kom de låga frekvenserna, och basen gick som en våg genom lägenheten så att kristallen i vitrinskåpet började vibrera nervöst i takt med trummorna.
Grannen ovanför hette Anders. Han var ett stort fan av “musikkonst”, vilket för honom innebar att ständigt och noggrant lyssna igenom hela discografin av Thåström och tidig Kent, till så tveksamt folköl, och när som helst på dygnet.
Själv är jag egentligen en konfliktundvikande person. Jag jobbar som ekonom, uppfostrar min sjuåriga dotter Ebba på egen hand, och min största önskan i livet är att få sova ordentligt. Men när man plötsligt vaknar och det känns som att Thåström skriker Fanfanfan rakt in i örat, så försvinner all min inre harmoni.
Första gången gick jag upp till honom vid tvåtiden – i morgonrock och tofflor. Dörren öppnades av en man i trettioårsåldern, rufsig och med blanka ögon. Cigarettröken och rockmusik vällde ut ur lägenheten.
Anders, du måste ha lite vett, sa jag och försökte hålla mig lugn. Det är natt, jag ska till jobbet, Ebba ska till skolan.
Vadå då? sa han förvånat och vilade mot dörrposten. Det är ju inte högt, jag har bra högtalare, mjuk bas och allt.
Min taklampa svajar, sa jag.
Jaja, jag sänker, mumlade han och slog igen dörren.
Tystnaden räckte i tio minuter, sedan var allt som vanligt igen.
Nästa dag bestämde jag mig för att följa reglerna. Jag ringde polisen. De kom efter drygt en och en halv timme, när rockfesten redan var slut och Anders låg och snarkade. Poliserna ryckte på axlarna: Ingen musik nu, vi kan inte göra något. Du får kontakta hyresvärden.
Hyresvärden kom faktiskt efter en vecka.
Jag har pratat med honom, sa han på telefon. Han lovade att vara tystare, men du vet, böterna är ju symboliska. Han bryr sig inte.
Så fortsatte allt. Varje natt pulserade samma rytm: bum-bum-bum. Jag började dricka kamomillte, såg ut som en zombie på jobbet och hatade huset, Anders och min egen maktlöshet.
Dottern har talang den måste utvecklas
Idén kom oväntat, en lördagsmorgon. Jag satt i köket med kaffet och såg de mörka ringarna under min dotters ögon. Ebba sov heller aldrig ordentligt.
Mamma, kan jag få lära mig spela fiol? frågade hon plötsligt och bläddrade på mobilen.
Har du någonsin hört fiol i händerna på en nybörjare? Det är inte musik. Det är en högfrekvent gnissling som får verkligheten att kännas som den spricker.
Självklart, älskling, sa jag. Och för första gången på en månad log jag ett riktigt vinnande leende. Vi ska köpa bästa fiolen vi hittar.
Vi gick till musikaffären redan samma dag. Säljaren, en äldre gentleman, hjälpte oss hitta en liten barnfiol.
Har flickan gehör? frågade han.
Hon har stark motivation, svarade jag.
Samtidigt pluggade jag på ordningsreglerna i kommunen; på vardagar fick man börja göra ljud från kl 08, på helger lite senare.
Anders brukade somna runt fyra. Och klockan åtta sov han som djupast.
Måndag morgon. Jag och Ebba stod i vardagsrummet.
Kom igen, Ebba! C-dur skala. Högt, med känsla.
Det som hände sen är svårt att beskriva. Ljudet liknade en katt som får svansen klämd i dörren, blandat med naglar mot glas. Fiolen, utan dämpning, väckte hela huset och vibrerade rakt upp i grannens betonggolv.
Efter tio minuter hördes ett brak ovanifrån. Troligen var det Anders själv. Fem minuter senare bankade någon på elementet. Vi fortsatte vi höll oss till reglerna.
08:20 ringde det på dörren. Jag öppnade. Där stod Anders, i t-shirt och kalsonger, rödögd och med ansiktet hos någon som gått igenom ett katastrofläge.
Vad håller ni på med?! väste han. Klockan är åtta! Folk sover fortfarande!
God morgon, Anders! sa jag glatt. Vi repeterar. Ebba har talang, läraren säger att hon måste träna varje morgon före skolan. Minst en timme.
Ni gör det med flit! Mitt huvud spricker!
Märkligt, sa jag. Vi spelar ju inte högt. Förresten, hur tyckte du Fanfanfan lät i natt? Jag tycker att basen var lite svag.
Han såg på mig, sedan på Ebba som stod redo med fiolen som en liten soldat.
Är det medvetet?
Det är konst, Anders. Konst kräver offer.
Musik kan skapa fred
I en hel vecka höll vi på. Varje morgon prick klockan åtta. Redan på tredje dagen slutade natten ovanför att pulsera Anders hoppades att om han var tyst skulle vi också sluta. Men studier är viktigt och får inte avbrytas.
På fredag kväll kom Anders ner. Nyktar, i jeans och skjorta.
Du, grannen, sa han trött. Kan vi komma överens? Jag står inte ut längre. Det gnisslet ekar i mitt huvud även på dagen.
Jag lyssnar, sa jag och bjöd honom till köket.
Jag lade fram papper och penna.
Reglerna är enkla. Total tystnad efter klockan 22.
Men om jag har gäster? försökte han förhandla.
Och om Ebba får inspiration kl sju på söndagsmorgonen? svarade jag lugnt.
Anders ryckte till.
Okej. Efter tio tystnad. Deal. Och fiolen ska du sälja den?
Nej, sa jag. Den förblir kvar. Som garanti att vi håller oss till avtalet. Den kommer ligga ovanpå garderoben, laddad och redo.
Vi skrev under vårt improviserade tystnadspakt. Det har fungerat i ett halvt år nu. Egentligen har Ebba redan lagt fiolen på hyllan hon har börjat spela schack istället.
Det har blivit lugnt i huset. Då och då möts jag och Anders vid hissen. Han ser på min dotter med försiktighet, på mig med respekt. Han har lärt sig att även en tyst ekonom med ett väluppfostrat barn kan vara betydligt mer skräckinjagande än någon rockare. Ibland måste man hitta kreativa och fredliga lösningar istället för att ge upp och ibland kan till och med en fiol skapa harmoni.
