Grannen (51 år) har bott ensam i tolv år. Igår frågade jag varför letar du inte efter en kvinna? Han förklarade sex skäl. Nu förstår jag varför han har rätt.
Det var igår, jag gick över till min granne Lars för att be om att låna en borrmaskin. Han öppnade dörren iförd mjukisbyxor och en t-shirt:
Kom in du, jag åt just kvällsmat.
Jag kliver in. Lägenheten är prydlig, doften av stekt kyckling ligger kvar i köket. På bordet står en laptop, bredvid ett glas rött vin.
Lars är femtioett år. Skild sedan tolv år tillbaka. Han bor ensam. Han arbetar som ingenjör och tjänar ungefär fyrtiotusen kronor i månaden.
Jag har känt honom i fem år nu sen jag själv flyttade in i huset. Aldrig har jag sett en kvinna hos honom. Inte ens som gäst.
Han räckte över borrmaskinen, hällde upp två glas whisky:
Sätt dig ner när du nu ändå kom. Det var länge sen vi sågs.
Vi satte oss i köket och tog ett glas.
Jag frågade:
Lars, varför bor du ensam? Letar du inte efter någon?
Han log snett:
Letar inte aktivt, Mats. Tolv år har jag bott själv och lärt mig att jag trivs bäst så.
Varför då?
Han fyllde på i glasen och lutade sig tillbaka i stolen:
Jag ska förklara. Sex särskilda skäl. Sånt jag fått erfara själv.
Första skälet risken för ekonomisk ruin vid skilsmässa
Lars började:
Jag skilde mig för tolv år sedan. Var gift i arton år med Anna. Vi har en dotter, hon är tjugoåtta nu och bor för sig själv.
Han tog en klunk:
Skilsmässan kom efter otrohet. Jag tog henne på bar gärning med en kollega. Så jag lämnade in skilsmässopapperen.
Och sen då?
Rätten delade lägenheten hälften var, trots att jag betalade största delen av bolånet. Vi sålde bostaden, delade pengarna, och jag köpte denna lilla etta.
Han såg på mig:
Mats, jag förlorade halva mitt livs slit på grund av hennes svek. Och det är enligt lagen helt rätt. Jag slet och betalade, och ändå fick hon hälften.
Men det är ju så skilsmässor fungerar
Precis. Så varför ska jag chansa igen? Tänk om jag träffar nån, flyttar ihop, vi gifter oss, köper bil eller något, och hon sedan drar. Vem vill ta den risken?
Jag satt tyst. Han fortsatte.
Andra skälet kvinnor saknar stöd för drömmar
Mats, jag har en dröm: att köpa en gammal motorcykel, renovera den och ta turer på helgerna.
Låter kul!
Ja, jag har sparat i ett år, om ett halvår köper jag en Husqvarna från sjuttiotalet. Ska fixa den själv.
Han tog vatten till whiskyn:
När jag var gift hade jag också drömmar. Ville lära mig spela gitarr. Köpte en gitarr, gick på kurs. Anna sa: “Varför det? Du är ju inte Tomas Ledin.” Jag slutade. Ville paddla kanot i Värmland “Är du tokig? Vi har bolån att tänka på.” Jag åkte aldrig.
Han tittade ut genom fönstret:
Kvinnor skrattar åt mäns drömmar. De tycker de är barnsliga. Nu lever jag ensam och gör vad jag vill. Köper en mc ingen säger att jag är dum.
Tredje skälet orimliga krav från kvinnor
Lars fortsatte:
För tre år sen testade jag nätdejting. Fyllde i profilen ärligt: ålder, jobb, lön, intressen.
Vad hände?
Konversation med några stycken. En Elsa, fyrtiosex år, jobbade i butik och tjänade tjugofemtusen. Hon skrev: “Du verkar intressant, men jag söker någon som tjänar över sextiotusen i månaden.”
Han skrattade:
Jag frågade: “Och hur mycket tjänar du själv?” Hon blev sur och blockade mig.
Allvarligt?
Ja, Mats, många kvinnor tror de är prinsessor. De bor i hyresrätt, tjänar lite men kräver att mannen ska ha både pengarna, bilen, bostadsrätt. Själva bjuder de bara på “kvinnlig energi”.
Han tömde sitt glas:
Jag har fyrtiotusen och min egen lägenhet. Bil. För många kvinnor är jag “misslyckad” för jag är inte miljonär. Varför anstränga sig för folk som ändå inte uppskattar en?
Fjärde skälet hushållet är inget problem
Jag frågade:
Saknar du inte sällskap, matlagning, en varm fritid?
Lars skrattade:
Titta omkring, Mats, är det smutsigt? Nej. Städar själv en gång i veckan. Mat? Idag stekt kyckling med grönsaker. Matlagning en halvtimme. Tvättar? Maskinen gör jobbet.
Han reste sig och pekade ut i köket:
Behöver ingen kvinna för hushållets skull. Och många kvinnor idag kan ändå inte laga mat. Hälften köper färdigrätter eller beställer pizza.
Finns ju undantag
Javisst. Men ska man vara “hushållerska” och samtidigt kräva att jag försörjer dem helt? Nej tack, jag lagar hellre maten själv.
Femte skälet rädsla för manipulation och lögner
Lars fyllde på whisky till oss båda.
Efter skilsmässan träffade jag två kvinnor. Båda ljög.
Hur så?
Första, Gunilla, sa att hon var skild. Vi sågs i en månad. Fick höra av en slump att hon var gift bara ute efter någon på sidan eftersom mannen tjänade dåligt.
Han drack ur:
Andra, Malin, sa att hon inte hade barn. Vi träffades två månader. Fick sedan veta att hon hade två barn hon teg för att jag inte skulle bli rädd och dra.
Hemskt
Just det. Jag är trött på lögnerna. För kvinnor verkar det normalt att dölja saker för att få en man. Sedan undrar de varför vi inte litar på dem.
Sjätte skälet straff för initiativ
Lars lutade sig bakåt:
Senaste gången jag försökte lära känna någon var förra året, på Akademibokhandeln. En kvinna på kanske fyrtiofem stod i klassikerhyllan.
Och?
Jag sa vänligt: “Hej, ser du gillar klassiker. Kan tipsa om något bra om du vill.” Hon blängde på mig som om jag vore en galning. Svarade kallt: “Tack, jag klarar mig.” Och gick.
Han log snett:
I dag tolkas minsta initiativ från män som om man vore en närgången typ. Skriver man ett meddelande är man en stalker, bjuder man på kaffe är man en lycksökare.
Fast alla är ju inte så?
Nej då. Men de flesta. Jag är trött på kalla blickar, trött på att bli avvisad. Om någon kvinna vill något, får hon visa det. Jag tänker inte förnedra mig.
Varför jag började fundera
Lars svepte sista dropparna. Såg på mig:
Mats, jag säger inte att alla kvinnor är dåliga. Det finns goda också. Men att hitta en sådan är som att leta efter ett halmstrå i en stack. Priset för misstaget är högt pengar, nerver, tid.
Han reste sig:
Jag är femtioett år. Har bra jobb, eget boende, bil, hobby, vänner. Jag är nöjd med mitt liv ensam. Varför riskera det för en relation som ändå med största sannolikhet slutar i skilsmässa och ekonomiskt haveri?
Jag gick hem. Lade mig. Tänkte på hans ord.
Jag är fyrtionio. Gift i tjugotre år. Det fungerar bra med min fru. Men om jag vore ensam Skulle jag valt som Lars?
Troligen.
Har han rätt som väljer att leva ensam i tolv år, rädd för att förlora allt, eller är han bara rädd för relationer?
Är det sant att en man ruineras även om kvinnan förstört äktenskapet, eller är det överdrivet?
Är det rimligt att säga nej till kärlek när man är femtio plus för att “felet kan kosta för mycket”, eller är det bara egoism och rädsla för livet?
Är det sant att kvinnor inte stödjer mäns drömmar, eller väljer vissa män bara fel sorts kvinnor?
