På en stilla gata i Göteborg, där alla kände varandras ansikter och namn, fanns en gammal man som heter Stig Andersson. Han var en ensamvarg, pratade sällan med någon och höll sig mest inom sin lägenhet. Ingen visste riktigt hur han försörjde sig eller vad han sysslade med där inne.
Men en sak var säker från hans lägenhet ekade ständigt underliga ljud. Ibland ett lågt morrande, som om någon rev i väggarna. Ibland ett skrik, nästan djuriskt men ändå inte helt främmande. Nätterna var värst: gnäll, skall och ett ihållande krasande som fick integet att isa sig. Ibland lät det som om någon eller något kämpade desperat där inne.
Grannarna höll ut så länge de kunde. Till slut började de knacka på hans dörr, bad om tystnad. En granne, Elin Bergström, lämnade till och med en lapp:
*”Snälla, gör något åt oväsendet. Ingen får sova.”*
Men inget hände. Stig öppnade sällan, och när han gjorde det mumlade han bara något obegripligt och drog sig tillbaka in.
Och så blev misstankarna värre. Vissa trodde han höll på att förlora förståndet. Andra misstänkte att det bodde fler där inne. Någon viskade till och med om kriminella aktiviteter. Men sanningen kände ingen.
Senare hände något som förändrade allt.
I nästan en vecka syntes inte Stig till. Hans dörr var låst, gardinerna fördragna som vanligt. Men ljuden det blev bara värre.
Nätterna fylldes av panikslagna skrik, gnisslande tänder, klor som rev i golvet. Som om något försökte slita sig loss.
På den sjunde dagen orkade grannarna inte mer. Två män, Lars och Henrik, gick upp och hamrade på dörren. Ingen svarade. De ringde polisen, som till slut bröt upp låset.
När de steg in frös hjärtat i brået på dem.
Lägenheten var ett kaos. I mitten låg Stig, livlös på sängen. Enligt rättsläkaren hade han varit död i minst en vecka. Men det var inte det värsta.
Överallt kröp hundar utmärglade, halvt förvildade, några knappt vid liv. De gick runt i lägenheten, några låg kvar bredvid hans kropp som om de väntade på att han skulle vakna.
På golvet fanns klospår, avföring, söndertrasade möbler och tecken på slagsmål mellan djuren.
Det visade sig att Stig hade samlat på sig herrelösa hundar gömt dem, matat dem, sovit bland dem. De var hans enda sällskap. Han berättade aldrig för någon, rädd att de skulle tas ifrån honom.
I sju dagar hade dessa hundar varit instängda utan mat, utan vatten.
Grannarna skulle senare berätta historien med darrande röster. Och huset stod kvar, öde som om det vägrade glömma den fasansfulla hemlighet det bar inom sig.
