Bråket
Ingrid, jag förlåter dig! Det där bråket var fullständigt onödigt. Nu räcker det med att vara tjurig! Vi är inte unga längre! mullrar Margareta Andersson och slår numret till sin syster för första gången på sju år. Dags att växa upp, Ingrid! Hur länge ska vi hålla på så här
Ursäkta Vem försöker ni nå? Jag är inte Ingrid
Rösten på andra sidan är ung, lite spröd men vänlig.
Margareta tappar hakan mitt i meningen något som händer ytterst sällan.
Lilla vän, vem är du? Hur har du fått min systers nummer?
Det här är mitt nummer. Har haft det i över ett år nu. Förlåt, men jag känner inte dig. Och Ingrid, som du ringer, känner jag inte heller. Ha en trevlig dag!
Margareta svarar inte genast, fortfarande förvirrad. Medan hon samlar tankarna ekar upptagettoner i örat och hon känner en oväntad kall rädsla.
Hon antar att hon ringt fel, sätter på sig de röda glasögonen och dubbelkollar numret till sin syster i sin nötta lilla anteckningsbok den där med läderomslag som hon fick av Ingrid en gång. Ingrid älskade vackra ting. Hon visste att Margareta också uppskattade sådana, men tyckte det var onödigt slöseri. Så Ingrid brukade skämma bort sin storasyster med små presenter: en väska här, en fin penna där, och ibland en skir sjal. Småsaker, men ack så kära. Margareta själv var alltid mer storslagen tunga, pampiga presenter för att visa sin kärlek på sitt eget sätt.
När hon slår in numret långsamt för hand går det upp för Margareta att olyckan har slagit till där hon minst väntat det. Samma okända, klara men främmande röst som innan.
Jag sa ju att det här har varit mitt nummer länge, svarar den unga kvinnan irriterat. Snälla sluta ringa mig. Jag har lektion nu.
Vänta! ropar Margareta ängsligt, rädd att samtalet nyss det ska slås av igen. Kan du säga när du har paus? Det är väldigt viktigt!
Om trettio minuter har jag rast, svarar rösten och lägger på.
Margareta lägger ifrån sig telefonen med en suck. Varför har Ingrid bytt nummer? Varför har hon inte sagt något? Visst, de har varit osams, men är det verkligen rimligt att göra sig helt otillgänglig för sin egen syster?
Hon börjar ilskna till.
Alltid samma sak, Ingrid! Fortfarande lika tankspridd, muttrar Margareta och torkar köksbordet för hundrade gången med trasan och slänger en blick på klockan.
Aldrig kan hon sitta still. Ända sedan barnsben har hon behövt hålla händer och tankar sysselsatta energisk och bestämd i sitt rättspatos, vilket väckt både irritation och sårade känslor bland familjen. Men hon har aldrig låtit det störa henne. Hon har ju alltid rätt, eller hur?
Ingrid var raka motsatsen lugn, eftertänksam och långsam. Medan Margareta hunnit stryka skoluniformen, fläta bådas hår och packa matsäck, stod Ingrid kvar halvt försjunken med tandborsten i handen framför badrumsspegeln.
Vad gör du, Ingrid?
Jag tänker
Sluta larva dig! Vi kommer för sent! Har du inget vett i kroppen?
Men varför? Är det så illa att tänka lite?
Javisst! Låt andra tänka! Du borstar tänderna och sen går vi och äter frukost!
Så var det alltid: Ingrid släntrar efter, och Margareta har skyndat till toppen av fjället och tillbaka innan Ingrid ens hunnit iväg hemifrån.
Margaretas fuss kunde aldrig rubba Ingrid. Med sitt lugn log hon bara tillbaka åt storasysterns allvarsord.
Margareta, alla är inte lika snabba som du! Du är familjens stolthet, men låt mig vara, jag gör saker i min egen takt.
Men du är alltid så långsam! Ett helt liv passerar medan du tänker!
Ingrid tog aldrig illa vid sig. Hon förstod att Margaretas sprudlande energi behövde ett utlopp. Begrep att ifall kärleken fanns kvar, skulle kanske Margareta lugna ner sig med tiden.
Hur tyglar man en vulkan? Med havet. Så är det med kärlek den släcker elden, lugnar själen, får någonting nytt att gro där askan ligger. Och vips växer en grönskande ö upp där askan låg.
Men Margaretas kärlek var också en eld brännande och förtärande. Allt som kom henne riktigt nära slets sönder eller brann upp.
Fyra äktenskap har hon haft. De tre första slutade innan ett år hade gått.
Vi passade inte ihop! sa hon alltid och drog vidare.
Det fjärde äktenskapet höll i tre år. Men även då gick hon, trots att dottern Anna fortfarande var liten. Det var bara ilska och besvikelse kvar.
Vad är det för karlar nuförtiden? Ingenting duger, ingen vill något! Familj, barn lika viktigt som en gammal handduk! gnällde Margareta när hon hälsade på hos Ingrid. Du då? Klarar du verkligen av att bo med din Erik?
Ingrids man Erik ställde ner teservisen på bordet, tog Anna i famnen och sa lugnt:
Prata ni! Jag lägger Anna.
Anna, sömnig och tyst, slumrar i farbrors famn. Margareta fortsätter sitt klagande:
Alltså. Helt meningslöst! Hur står du ut med honom?! Man dör av tristess!
Men jag har det bra, Margareta, säger Ingrid mjukt och skjuter fram småkakor. Ta lite te, du ser hungrig ut.
Har inget ätit på hela dagen! erkänner Margareta och slänger i sig flera kakor. Det är galet. Jag är ensam igen!
Margareta, kanske borde du bli lite mjukare nu? Vad är det du krigar om? Livet går förbi! Anna blir vuxen och flyttar, och då sitter du ensam kvar.
Men Ingrid, så blåögd du är! Är det det som är problemet?
Vad är det annars?
Att man inte kan lita på någon! Alla ljuger!
Även jag?
Ja! Du säger att du älskar Erik, men du föder inga barn med honom! Det bevisar att det inte finns någon kärlek bara tomma ord! Om en kvinna älskar sin man vill hon ha barn med honom. Annars ingen riktig kärlek!
Ingrid svarar inte genast. Hon reser sig, tystnar, och vänder sig bort i köket. Hon torkar undan en tår och säger så lågmält att Margareta knappt hör:
Ibland är det inte viljan det är fel på, utan möjligheten. Jag vill ha barn, Margareta Jag vill det! Men kan inte. Jag kan aldrig bli mamma
Margareta rusar fram och kramar om henne.
Vilket trams. Läkarna har fel! Jag hittar de bästa till dig! Det ska gå, du ska få ditt barn! Du ska bli lycklig. Jag lovar!
Det hjälpte inte. Viljan och Margaretas envishet räckte inte. Vissa saker bestämmer ödet.
Ingrid blev mamma ändå, men inte på det sätt hon drömt om. Hon fick inga egna barn, men när Eriks avlägsna släkttingar plötsligt blev föräldralösa tog Ingrid och Erik hand om dem som sina egna. Och Gud nåde den som vågade påstå att barnen inte var hennes på riktigt inte ens Margareta fick säga det utan att bråk och osämja utbröt, och systrarna gled ifrån varandra på allvar.
Du behöver inga främmande barn, Ingrid! Egna kommer!
Margareta, jag är snart fyrtio. Om det gick, hade det redan hänt. Ska de där barnen skickas till barnhem?
Varför inte? Erik har massor med släkt låt någon annan ta hand om dem!
Men jag vill! Jag vill!
Ingrid! I vem är du sån här?!
Hur då?
Så stolt och envis! Det är ju en börda!
Det räcker nu, Margareta. Du borde gå hem. Anna väntar på dig.
Anna är på kollo. Kommer hem om en vecka. Men nu får det vara nog! Kom inte och be om hjälp när du ändå bara struntar i mina råd!
Varifrån kommer all din ilska, Margareta? suckar Ingrid tyst när syrran rusar ner för trappan, fortfarande arg över att ingen vill lyssna mer.
Ingrid får inget svar. Margareta blir verkligen sårad, slutar hålla kontakt, ringer inte, bjuder inte hem dem och förbjuder till och med Anna att ha kontakt med tanten. Någon nytta gör det sällan Anna älskar Ingrid, tycker om sina nya kusiner, och smyger hem till tanten ändå. De bor ju trots allt nära.
Sen får Erik nytt jobb i Malmö och hela Ingrids familj flyttar iväg. De lämnar adressen till Anna, med rådet: Ring oss när som helst. Vänta inte på tillåtelse från din mamma.
Man vet aldrig vad som händer i livet, min lilla Anna, kramar Ingrid sin systerdotter på stationen. Kom ihåg att du alltid har oss. Ta hand om din mamma, hon har det inte lätt. Vi har bara varandra du och jag.
Anna försöker verkligen. Så gott det går drar hon sitt strå till stacken, men till slut brister det. Hon blir vuxen. Hon tänker gifta sig. Margareta godkänner inte.
Vem är den där fjanten?! Jag vill inte ha sådana i huset! skriker Margareta när hon ser den smale killen i glasögon som håller Anna i handen. Hittade du ingen bättre?!
Anna svarar inte, ger fästmannen en blick och går. Hon orkar inte lyssna längre.
Fästmannen, Mattias, är inte så obetydlig som Margareta tror. Han är duktig på datorer och programmering, och föreslår att de ska flytta till Malmö där Annas faster bor.
Där finns bättre möjligheter. Vi säljer lägenheten. Köper något där. Vi har inget som håller oss kvar här.
Nej inte längre, snyftar Anna och tänker på mammans förvånade min och hennes upprörda skrik. Ingrid kommer förstå. Hon är snäll.
Mattias älskar Anna så att han är villig att släppa allt för att hon ska få må bra. Han har inga föräldrar i livet, ingen närmare släkt, så allt han har finns nu i den lilla flickvännen med näsan röd av gråt hennes dröm om ett eget hem, en familj, två barn och evig lycka.
Så blir det också.
När Ingrid får höra om Margaretas raseri, försöker hon tala förstånd med systern. Men Margareta vägrar lyssna.
Flyttade till dig, alltså! Bra! Ring mig aldrig igen. Jag vill inte känna er! gråter Margareta.
Nu räcker det, Margareta! fräser Ingrid argt. Nu får du skärpa dig! Du har jagat ut din egen dotter. Tänk om hon inte hade haft mig? Ska hon då gå till främmande? Är det att vara mamma?
Nämen försöker Margareta hinna före, men Ingrid låter henne inte.
Så är det, Margareta. Fattar du det så är du välkommen tillbaka. Men på våra villkor. Vi har fått nog av din hårdhet! Du får själv bestämma om du vill återse oss.
Margareta blir förnärmad. Hon förbjuder sig själv att ens tänka på försoning.
Hon river deras bröllopsinbjudan. Svarar inte på Ingrids samtal. Bilderna de får per post river hon sönder och kastar i soporna. Till och med gamla brev slits ut och kastas. Hennes stolthet är stenhård.
Tiden går, men släkten söker inte tillbaka till henne. De lever vidare, samlar minnen, sprider sin värme. Ingrid fostrar barnen och hjälper Anna med sitt första barn, medan Mattias och Erik bygger hus till unga familjen.
Mattias är inte längre smal, han glänser av hemlagad mat och lycka. Erik kan inte låta bli att beundra honom.
Riktigt bra, Mattias! Hur kom du på det där?
Böcker, internet, Erik. Man kan lära sig allt om man bara vill.
Anna väntar sitt andra barn när alla samlas för inflyttningsfest. Tanten undrar varsamt om det inte är dags att bjuda Margareta. Anna suckar.
Jag har försökt ringa, men hon svarar inte. Eller lägger på direkt.
Gråt inte! Man får inte det nu, säger Ingrid och kramar henne.
Jag ska försöka hålla mig snyftar Anna, ledsen över att mamma inte är med.
Margareta, däremot, vägrar ge vika. Tiden kommer och då får vi se vem som kommer krypande tillbaka, tänker hon. Kanske ska de få vänta lite till, bara för att lära sig.
Men ensam blir kvällen lång. Nyårsafton kommer och går. Till sist kan hon inte längre. Av någon anledning kanske åldern slår hon numret igen, det som nu tillhör någon annan.
Hallå.
Nej, det är jag som lyssnar! svarar Margareta, sin gamla bestämda chefspersonlighet till trots. Hur har du fått detta nummer?
Jag köpte ett nytt sim-kort. Ibland delas gamla nummer ut till nya abonnenter.
Så dumt. Men var är min syster då?
Det vet jag inte, svarar rösten, nu lite hårdare.
Kan jag be dig om en tjänst?
Lång paus. Sedan:
Jag får fundera. Vad gäller det?
Kan du fråga dig runt om du kan hitta henne? Jag ger dig adressen. Jag betalar givetvis för besväret.
Tystnad, sen:
Det behövs inte. Berätta adressen så ser jag vad jag kan göra.
Margareta gör så. Sen väntar hon på svar. När svaret kommer är det inte alls vad hon föreställt sig.
Din syster finns inte längre. Hon gick bort för ett och ett halvt år sen efter lång sjukdom. Hennes man hälsar att du är välkommen att hälsa på om du vill. Och förresten…
Ja? frågar Margareta med gråten i halsen.
Din dotter. Hon väntar också på dig. Och barnbarnen. Två stycken. Hon skickade med några ord från din syster sådant Ingrid ville säga själv men ansåg att det här var bäst:
Margareta, sluta vara dum. Ditt allt finns här. Väx upp. Vi älskar dig fortfarande.
Rösten tystnar. Margareta hulkar, kanske för första gången i livet riktigt klar över hur mycket hon förlorat.
Är det allt?
Ja.
Tack…
Det finns inget att tacka för.
Rösten mildras.
Kom hit. Du har en fin familj och underbara barnbarn.
Återigen slår upptagettonen. Margareta gråter med sådan kraft att det gör ont men det finns inget hon kan göra åt smärtan. Hon straffar sig själv för alla de år hon satt sin egen principfasthet över all kärlek hon kunde fått om hon bara vågat släppa in den.
Efter en sömnlös natt tar hon sig samman. Slår numret hon kan utantill.
Anna
Mamma! Hej! Vi väntar på dig!
Dottern min, jag…
Säg inget! Kom hit! Vi hämtar dig!
Det är först då, medan hon plockar fram resväskan, som Margareta förstår vad som saknats: I Annas röst hör hon både Ingrids vänlighet och sin dotters beslutsamhet och det där varma som hon själv gått miste om alla år.
Kärleken. Villkorslös, utan agg, utan förbehåll. Den som Ingrid alltid förstått, men som Margareta först nu ska lära känna.
Och även om hon är osäker på om hon kommer klara det, så hoppas hon. Hoppas så innerligt att det äntligen ska bli hennes tur.
