Jag minns så väl den tiden, det känns som igår trots att det är många år sedan nu. Jag var redan pensionär, fyllda sextio år och bodde alldeles ensam sedan ett decennium tillbaka. Ingen make, inga vänner, och mina barn hade fullt upp med sina liv och företag på andra håll i landet i Uppsala och Göteborg. Min älskade Olof hade gått bort, och det som fanns kvar för mig var torpet i Smålands granskogar min glädje och trygghet.
Så fort våren visade sig med lite värme, flyttade jag ut till torpet, städade både hus och gård och satte frön i jorden. Det var min plats i världen; där trivdes jag, fri och lugn.
Men vintern nej, då gick det inte. Snön låg ofta tjock, och jag orkade inte skotta längre. Det fanns ingen som hjälpte mig, så jag fick återvända till Linköping och bo i min lilla lägenhet där. Höstarna gick bra, men minnet som fastnat är från september då jag var lite sjuk och stannade en vecka i stan. När jag väl kände mig bättre, var jag förstås snabb att återvända till mitt kära torp.
Jag gick mot min lilla stuga och såg märkligt nog att grinden stod öppen. Märkligt, tänkte jag, någon måste ha varit här. Men allt såg ut att vara på plats. Ändå, låset på dörren var trasigt Och där blev jag rädd: tänk om någon brutit sig in? Varför skulle någon göra det hos en gammal pensionär? Jag gick försiktigt in, men inne var allt sig likt förutom filten som låg slängd på sängen jag hade inte ens använt den, och på köksbordet stod en kopp Märkligt, för jag diskar alltid undan. Något stämde inte.
När den första skräcken lagt sig kom istället en känsla av irritation. Vem har tagit sig friheten att bo här och dricka ur min kopp? Jag kikade ut genom köksfönstret och såg då en pojke sittande vid elden utanför. Han värmde händerna över lågorna En objuden gäst, minsann.
Jag gick ut och harklade mig, ville se en reaktion. Busungen ryckte till, blev rädd, men istället för att springa kom han fram till mig.
Ursäkta, jag har bara varit här en kort stund
Han såg så liten och blyg ut, och mitt hjärta veknade direkt.
Hur länge har du varit här? Har du fått någon mat?
Bara två dagar Inte mycket att äta. Hade lite bröd
Stolt visade han upp ett hemmagjort metspö, med en bit vetebröd som agn.
Hur hamnade du här?
Mamma och min styvpappa kastade ut mig. Jag vill inte bo hos dem längre, så jag stack
Men hela byn måste ju leta efter dig?
Nej, ingen letar. Det är som vanligt. Jag har försvunnit förr, men ingen bryr sig om mig. Jag kommer tillbaka bara när jag är hungrig och ingen är glad när jag kommer
Pojken, som visade sig heta Folke, var inte ens från vårt lilla samhälle. En vanlig historia, men ack så sorglig. Hans mamma gick hemma, och styvpapporna kom och gick som vinden.
Efter att ha hört hans berättelse kände jag att jag bara måste hjälpa honom. Så självklart fick Folke stanna kvar, jag gav honom ordentligt med mat och vi satt länge och pratade. Morgonen därpå kom jag att tänka på min gamla väninna Gunilla hon arbetade på kommunen tror jag och jag ringde upp henne. Hon lovade att dra i några trådar och visa mig hur jag skulle gå tillväga.
Det blev några turer med papper och myndigheter, men inom några veckor hade jag fått bli Folkes officiella vårdnadshavare. Han kunde knappt tro sin lycka, och hans mamma sa inget, noterade bara att han fått ett hem.
Sedan dess har vi levt som mormor och barnbarn vintrarna i lägenheten och resten av året på torpet. Snart börjar Folke skolan i byn, och jag är övertygad om att han kommer att klara sig galant. Han läser, skriver, räknar och framför allt ritar fantastiskt! Han är en riktig konstnär, den lille pojken från ingenstans, som blev min familj.
