Jag är 60 år nu, har varit pensionär ett bra tag och lever för mig själv. Redan i tio år har jag bott ensam ingen make, inga barn, inga väninnor. Barnen har sina egna liv, egna familjer i andra städer, min man gick bort för länge sen och min stora glädje är min lilla sommarstuga. När värmen kommer smiter jag dit på en gång, fixar och donar både inne och ute, rensar i rabatterna och sätter nya blommor. Där ute känner jag ett sånt skönt lugn.
Men på vintern kan jag inte vara där det är för mycket snö och jag fixar inte att skotta själv längre. Ingen finns ju att be om hjälp heller, så då flyttar jag in till stan. Hösten klarar jag, men den här september blev jag lite förkyld och stannade i lägenheten en vecka innan jag skyndade ut igen så fort kylan gav med sig.
När jag kom till stugan såg jag att grinden stod vidöppen. Tänkte direkt att någon smugit sig in i trädgården. Allt såg ut som vanligt, men när jag kikade närmare såg jag att ytterdörren stod på glänt… Jag fick hjärtat i halsgropen har jag blivit bestulen?! Jag smög försiktigt in, men inne i huset var egentligen allt som det brukar, förutom att en filt låg framme jag aldrig brukar använda, och en kopp stod kvar på bordet. Jag plockar ju alltid undan efter mig! Något stämde inte.
Första chocken släppte och istället blev jag mest irriterad vem tror att de kan stövla in här och dricka ur min kopp? Jag tittade ut genom fönstret och där bakom huset satt en pojke såg ut att ha gjort upp en liten eld och höll ena sidan av sig mot värmen. Tja, där var min oväntade gäst…
Jag gick ut på verandan och harklade mig högt för att se vad som skulle hända. Den där lille busen ryckte till och såg rädd ut, men i stället för att sticka kom han fram till mig direkt:
Förlåt, snälla, jag har bara varit här en kort stund
Helt tyst och lågmäld. Det lilla hjärtat smälte direkt.
Hur länge har du varit här då? Har du fått nåt i dig?
Bara två dagar Jag hade bara lite bröd kvar, det är bara smulor nu.
Stolt visade han mig ett metspö med en liten bit vitt bröd fastsatt på kroken.
Vad heter du? Hur hamnade du här ute egentligen?
Jag heter Algot. Mamma och hennes nya gubbe blev arga och skickade ut mig. Jag vill inte bo med dem längre…
Men hela byn letar nog efter dig nu?
Nej, ingen bryr sig. Jag brukar sticka ibland, är borta i veckor faktiskt. Det är ingen som saknar mig. Kommer bara hem när jag är riktigt hungrig, och de blir ändå aldrig glada att se mig…
Snart förstod jag att ungen inte ens var från vår by. Det vanliga men sorgliga mönstret: mamman stod utan jobb, det var ny karl hela tiden, ingen mat men sprit fanns alltid.
Efter att ha hört det där kunde jag inte annat än känna med honom. Klart jag lät honom stanna och fixade något att äta. Hela natten funderade jag på vad jag borde göra. På morgonen mindes jag att en gammal kompis hade någon bra position i kommunen, så jag ringde henne. Tänkte att om hon inte kunde hjälpa, så kunde hon i alla fall peka mig i rätt riktning.
Hon lovade ta hand om saken direkt, och sen var det bara att fixa papper och springa på möten några veckor men till slut blev jag faktiskt Algots gode man. Han själv kunde knappt tro att det var sant, och hans mamma har fortfarande aldrig brytt sig om att höra av sig.
Så nu lever vi ungefär som mormor och barnbarn: på vintern i stan och så fort värmen kommer flyttar vi ut till stugan igen. Snart ska Algot börja skolan, och jag vet att det kommer gå bra för honom han kan redan läsa, skriva, räkna, och dessutom ritar han som en riktig konstnär. Jag säger dig, han är helt fantastisk!
