— Vill du korv eller äggröra? — frågade Elin. Anders satt vid bordet och bläddrade genom nyheterna på telefonen.
— Korv. Men inga av dina konstiga tillbehör den här gången, — muttrade han.
Elin suckade. I famnen snörvlade den lilla Saga, och det var inte lätt att laga mat samtidigt.
— Kan du inte hålla Saga en stund? — frågade hon försiktigt.
— Strax, jag måste bara läsa klart det här, — viftade Anders bort henne.
Saga började gnälla. Elin försökte lugna henne medan hon vände korvarna i pannan. En av dem brändes lite.
— Brände du dem igen? — fnös han irriterat. — Kan du inte vara lite mer försiktig?
— Kan du inte hjälpa till istället? — snäste Elin och vände sig om.
— Nu börjar det igen… Jag jobbar ju, försörjer familjen.
— Och jag då? Jag jobbar dygnet runt. Inga lediga dagar.
Elin ställde tyst tallriken framför honom. Förr hade de varit ett riktigt lag, gjort allt tillsammans. Nu kändes det som om hon drog hela bördan själv.
Dagarna gick, enformiga och tunga. En kväll orkade Elin inte längre:
— Anders, vi måste prata. Du är alltid upptagen — med jobb, spel, telefonen. Men jag? Och Saga?
— Elin, nu börjar du igen. Jag gör ju allt för er.
— Men det räcker inte! En familj är mer än pengar. Det handlar om omtanke, uppmärksamhet, hjälp.
— Det är väl din roll, — ryckte Anders på axlarna.
— Jag vill att du ska vara en del av familjen. Jag är trött på att vara ensam om allt.
— Jag är trött efter jobbet, Elin. Jag behöver tid för mig själv.
— Och jag inte? — Tårarna brände i halsen.
Just då hördes Saga gråta från barnrummet. Anders rörde sig inte ur fläcken.
När Elin började jobba igen startade varje morgon klockan fem. Anders hjälpte aldrig till. En kväll kom hon hem sent. Klockan var nästan nio när hon öppnade dörren. Lägenheten låg i halvmörker, på köksbänken tornade en hög med odiskad upp. Anders låg på soffan.
— Lagar du middag? — sa han istället för hej.
— Allvarligt? Jag är sen, och du har inte ens diskat?
— Jag är trött.
— Var är Saga?
— Hon sover. Jag beställde pizza till henne.
Elin gick tyst in i köket. Händerna darrade. En dag, när hon kollade kontot, märkte hon att Anders hade tagit trettiotusen kronor från hennes sparkonto utan att fråga — till en ny laptop.
— Varför bryr du dig? — undrade han. — Vi delar på ekonomin.
— Delar? Men när jag ber om hjälp, minns du plötsligt vad du bidrar med?
Den sista droppen var Sagas födelsedag. Elin hade förberett allt i veckor. Anders lovade att komma hem tidigt och hjälpa till.
“Förlåt, jag blir sen på jobbet. Du fixar det väl”, skrev han en timme innan.
Elin stirrade på meddelandet. Något inom henne bröts. När hon lade Saga den kvällen, fattade hon sitt beslut.
Anders kom hem senare än vanligt.
— Elin, stryk min skjorta till imorgon. Och varför finns det ingen middag?
Hon vände sig långsamt mot honom.
— Gör din egen mat, städa och tjäna dina egna pengar! Jag är inte din husjungfru.
Hon gick in i sovrummet och tog fram en redan packad väska.
— Vart ska du? — Anders stod plötsligt i dörren.
— Nej, tvärtom — jag har vaknat. Jag orkar inte mer.
— Vad är det som är fel? Vi lever som alla andra…
— Som alla andra? Ensamma fast vi är två? Du har inte varit här på länge, Anders. Du lever ditt liv, och jag… jag är bara servicepersonal.
Hon gick in i barnrummet, lyfte försiktigt den sömniga Saga.
— Vänta! — Anders blockerade dörren. — Vi är en familj, vi har ett barn…
— Familj? Det slutade vi vara för länge sedan.
— Nej. Jag har bestämt mig.
Den lilla hyrda ettan mötte dem med tystnad. Telefonen exploderade av samtal. Hot, bönfallan.
— Jag ska ändra mig, — sa han.
— Nej, Anders. Du kommer inte förstå vad som behöver ändras.
Dagarna blev veckor. Elin började känna sig hemma på den nya platsen. För första gången på länge log hon på morgnarna, kände inte den eviga tröttheten.
Anders ringde allt mer sällan. En dag kom han till hennes jobb med blommor.
— Vi kan försöka igen. Jag fattar nu.
— För sent, Anders, — skakade Elin på huvudet. — Jag tror inte på löften längre.
Långsamt märkte hon hur mycket tid och kraft som fanns kvar. Hon började på en kurs, träffade vännerna oftare. Och viktigast — hon lärde sig lyssna på sig själv.
Nu, när hon somnade i den lilla hyrda lägenheten, var hon inte ensam längre. Hon var äntligen sig själv. Och den friheten var värd all rädsla och alla tvivel.
