Åh, Linnea! Du kom precis i rättan tid! Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till!
Linnea ställde ner sin tunga matkasse på bänken utanför porten och suckade lätt.
Vad har hänt, Veronica Andersson?
Behåll lugnet, Linnea! Kom ihåg: vänlighet och tålamod är det som gäller med äldre även när de är besvärliga.
Hela Södermalm visste att Veronica Andersson var en riktig original. Ingen kunde skapa så mycket uppståndelse på sitt artiga vis som hon.
Varför dam?
Jo, för Veronica lade alltid fram sitt missnöje på det mest kultiverade och väluppfostrade sätt, men som kunde göra vem som helst galen till slut.
Kära du, det där är faktiskt inte helt korrekt.
Jag är inte din kära!
Ack, så synd! På min tid ansågs det vara en dygd för kvinnor att vara vänliga, men nu för tiden… Ja, det är en förlorad generation! Men snälla, plocka ändå upp efter din hund.
Och annars då?
Annars kommer hela kvarteret veta vem du är, kära vän!
De som tog hennes hot som tomma ord blev snabbt varse om att det var allvar. Redan dagen efter, vankade de upptäckta bovarna omkring uppspikade på hennes så kallade skamträd hon ansåg varje träd, stolpe, eller anslagstavla som rätt plats för att hänga ut syndare.
Fotografier, med texten: Vi är inte stolta över dem! och en detaljerad beskrivning av förbrytelsen, prydde hennes hembygds många ytor. Hur hon bar hem kopiösa mängder papper var tack vare en god pension och lite barnbarnshjälp. Att domstolen ibland utdömde små böter bekymrade henne föga. Hon gick lydigt till domstolen, neg vänligt för domarna och bad ursäkt för att störa deras dyrbara tid. Man såg henne inte som en irriterande mygga längre utan som något som tillhörde stadsbilden, beroende på vad man tyckte.
Ibland var man till och med tacksam för hennes insats. Ett exempel: efter tio år av envist bråkande med kommun och politiker fick hon Södermalms dagvattenbrunnar ordentligt renoverade. Äntligen slapp bilägarna agera u-båtskapten efter varje regn. Nu bockade de artigt för Veronica och gissade oroligt om deras egna ansikten snart syntes på hennes små lappar. Alla mindes plötsligt sina överträdelser och pustade ut när Veronica bara gick vidare.
Hundägarna som struntade i att plocka upp efter hunden, ivriga föräldrar som hellre drack öl i parken än sysselsatte sina barn, kroniska underhållsskuldsättare, både tysta och högljudda missbrukare, och de som vägrade följa enkla regler, alla fick sig en känga av Veronica.
Det var förstås inte alla som uppskattade henne. En kväll, när hon var på väg hem från sin sjuka syster, attackerades hon bakom en portuppgång. Det hela var snabbt över, någon skrämde iväg angriparna, men Veronicas iver blev bara starkare efter detta. Om hennes arbete förargade någon så mycket, var det ett tydligt tecken: hon gjorde skillnad!
Blåmärkena försvann, men benet hon brutit läkte snett och blev ett väderomslagets barometer. Men Veronica såg ändå humor i det:
Nu vet jag alltid när jag ska ta paraplyet är det inte härligt?
De som slagit henne fick sitt, för domstolen kände mycket väl till denna seglivade dam. Dessutom gav händelsen henne närmare relation till den lokala polisen, särskilt tre områdespoliser och en utredare hon inte tvekade att ringa när det behövdes.
Oskar, min käre, jag behöver dig verkligen! utbrast Veronica ofta i telefon, till den lokale polisen Oskar, som sedan han köpt lägenhet i samma trapp var hennes närmsta granne. Oskar, en stor reslig karl med kraftig mustasch, vred aldrig på ögonen när Veronica ringde hon hade till och med lyckats vinna förtroende hos Oskars fru, barn och den syskonkära modern som han själv var livrädd för. Veronica var den som en gång för alla klargjort för modern:
Men min vän, är du inte nöjd med hur du fostrat din son?
Vad menar du? Jag är en fantastisk mor!
Det betvivlar jag inte! Men, borde han fortfarande behöva din näsduk?
Vad för näsduk?
Ja, näsduk! Du torkar ju fortfarande näsan på honom! Har han inte lärt sig klara sig själv?
Efter detta minskade moderns besök radikalt. Tacksamheten mot Veronica nådde nya höjder.
Linnea, som jobbat som biståndshandläggare i flera år, visste allt om Veronicas rykte och kontakter. Men nu ser hon den barska damen, gråtfärdig på bänken utanför porten.
Vad har hänt?
Linnea Din klient Gunilla Svensson
Vad är det med henne?! Linnea såg oroligt upp mot Gunillas fönster.
Oskar är där nu. Gunilla finns inte mer
All kraft rann ur Linnea och hon sjönk ner på bänken, nära att sätta sig bredvid.
Vilken dag! I morse sprack en ledning utanför huset, barnen blev sena till skolan. Sedan råkade hon, för hundrade gången, i luven på sin man, Erik. Hon älskar honom, och vännerna påpekar ständigt att han är en riktig pärla: nykter, trogen, älskar familjen och dragit in en hygglig lön. Men han bor ju med henne och ärligt talat, ibland måste man släppa ut känslorna. Idag tog bråket fart när den där förbaskade glödlampan inte blev bytt en småsak egentligen, Linnea kunde självklart fixat det själv.
Kanske är det nerverna? Åldern? Kvinnligt? Nej, bara dumheter. Men ändå Se bara, igår hjälpte hon Gunilla att köpa kattmat. Idag
Linnea snörvlar högt och börjar gråta på riktigt.
Oj, lilla vän Så där ska du inte gråta! Se, här är en näsduk!
Den vita bomullsnäsduken landar i LInneas knä precis som den Gunilla gav Linnea till julklapp förra året.
Den är till dig, Linnea! En enkel present med min tacksamhet.
Men herregud, vilket arbete! Och är det broderat?
Ja, dina initialer.
Sånt här är nästan för fint för att användas!
Linnea, det är bara en näsduk. Jag har inte råd med annat pensionen är knapp.
Min mormor brukade säga att bästa gåvan är att inte bli bortglömd.
Klok kvinna! Är hon kvar i livet?
Nej. Jag har bara min man och våra barn kvar.
Det är synd Men missförstå mig inte! Att du har familj är underbart. Själv blev det aldrig så. Jag har massa släktingar, men jag är ändå ensam. Det blir så ibland Även om man har femtio släktingar kan man ändå vara ensam när åldern kommer. Det viktigaste för de flesta är att få veta om man förbereder sig på att ta på sig träskorna. Nu har du levt färdigt, eller? brukar de fråga.
Du pratar om dig själv nu?
Ja, Linnea. Om mig själv. Jag har inte haft egen familj, men massor av släktingar som alltid tyckt att de visste bäst hur mitt liv ska se ut. Systrar, bror, mostrar, fastrar, föräldrar Alla med hjälp, men hjälpen blev en björntjänst. Ensam blev jag ändå. Och visst, det är mitt eget val ibland. Men ändå! Ensamhet, Linnea, det är fruktansvärt Om inte mina katter funnits vet jag inte vad jag skulle ha levt för. En släkting sa att jag tar upp syre förgäves när jag inte lät hennes dotter låna lägenheten under studietiden.
Varför sa du nej då? Det hade väl varit trevligt med någon att bo tillsammans med?
Nej, Linnea, du förstår inte. Jag skulle ge bort min lägenhet till henne. Jag behövde den ju inte längre, men flickan skulle bo, plugga, bilda familj här. Vad skulle jag då ta vägen? Till min syster men bara en kort tid, hon hade redan ordnat äldreboende för mig
Herregud! Hur kan någon bestämma så?
Oj, de litar inte på att jag klarar av någonting längre. Du kan ju ändå inte tänka själv! så brukar de säga.
Sicken släkt Sådana vänner behöver man inte ens fiender.
Men ändå, de är min släkt. Och jag älskar dem ändå. Och lägenheten har jag testamenterat till syskonbarnen. Allihop ska få lika. Men jag bävar för att tänka på hur de ska dela den och framförallt: Vad händer med mina katter? De kan inte tåla dem! De har hotat att slänga dem så snart jag är borta.
Inte en chans!
Du känner inte min släkt!
Och vill inte! Men vet du vad?
Vadå?
Testamentera katterna till mig!
Va?
Ja, du hörde rätt. Djur räknas som egendom, visst? Så skriv över dem på mig. Om något skulle hända, så tar jag hand om dem. Godhet genom testamente! Dina älsklingar förtjänar trygghet.
Linnea! Du är en ängel! Jag hade aldrig tänkt på det Men det är ett stort ansvar!
Äsch! Det är väl ingen börda! Vad brukar man säga? Utan katt är livet fattigt! sa ofta min mamma. Då kliade Linnea den spinnande Gustav under hakan och försökte parera Fritjofs busiga tassar.
Gustav hade funnits hos Gunilla i tio år, men Fritjof var en rädd liten stackare som Veronica hittat utanför Coop. Gunilla, du vet vad man gör med sådana stackare. Jag är allergisk men tycker synd om den! Ta honom, bara denna gång. Fritjof blev kvar, och visade sig vara Frida, som ett par veckor före Gunillas död nedkom med ett gäng kattungar.
Fridas glädje eller kanske sorg? Men dina ungar är de finaste! skrattade Gunilla, när hon upptäckte kattungarna i sängen. Men vad ska vi göra med dem, Linnea?
Det fixar vi! Min tomt är stor. Blir det kris, frågar vi Veronica om hjälp, ingen säger nej till henne. Det ordnar sig!
Och nu, när Linnea tänker på kattungarna, studsar hon upp från bänken.
Vad gör jag här? De är ju hungriga!
Testamentet i kattformat hämtar Linnea senare samma dag. Oskar hjälper henne bära hem kattfamiljen. Spara gärna en till mig, ber han. Barnen har tjatat i åratal, och mamma gillar inga djur. Men nu…
Vilken vill du ha? Linnea lyfter på filten över kattkorgen.
Den där mjuka röda!
Självklart, när den är större får du hämta den.
Tack!
Du, vem tar hand om allt nu? Har släkten hört av sig?
De har inte tid. De tycker jag får sköta det här själv.
Linnea håller nästan på att tappa korgen.
Det går inte! Jag ordnar allt.
Men Gunilla var ju ändå inte din släkt?
Då misstar du dig! Jag har känt henne i fem år mer än nog. Ibland räcker två dagar för att bli en vän för livet, ibland räcker inte ett helt liv, även om man är släkt. Gunilla ska hedras. Det är det minsta jag kan göra!
Oskar ler och klappar Linnea på axeln.
Nu är du som en gammal vän till mig, Linnea. Vi gör det här tillsammans.
Tack säger Linnea trött.
Lugnande andas hon ut när hon låst grinden till sin lilla gulmålade villa i Hornstull. Hemmet har gått i arv från hennes farfar och är varmt som en stuga på vintern, svalt om sommaren, och fylld av familjens skratt. Linnea begriper inte hur man kan sluta bry sig om sina närmaste, eller glömma gamla och barn.
Hon går in, tårarna bränner åter i ögonen. Det luktar nybakt. Barnen stökar i köket. Erik slänger ett öga ut i hallen:
Vad har du för min? Jag har bytt lampan du tjatade om. Fixade kranen också! Snart spirar dina tulpaner. Gråt inte mer nu!
Jag ska försöka… snörvlar Linnea, denna gång utan att bry sig om tårarna.
Och det här? Erik lyfter förvånat den tunga korgen.
Katterna viskar Linnea.
Va?
Titta! Linnea visar innehållet, barnen jublar så högt att Erik måste säga till dem att vara tysta.
Lugna er nu! Katterna blir rädda.
Katterna finner sig till rätta snabbt. Gustav drar hem möss som hyra och försöker glädja sin nya matte, men glömmer aldrig Gunilla. Ibland sitter han uppe i ett träd framför Gunillas gamla hus och jamar lågt, saknandes den som inte finns längre.
Ibland sitter han där några minuter, ibland flera timmar. Senare, när han återvänder hem om natten, muttrar Linnea:
Nattuggla! Jag har jobb imorgon!
Men Gustav smyger in, inspekterar barnen och Erik innan han lägger sig hos Frida och kattungarna.
Gunillas minnesstund blir större än Linnea trott. Vilka är alla dessa? frågar hon Veronica när de förbereder fika.
Elever, vänner. Gunilla var fysiklärare, och senare privatlärare. Många minns henne.
Jag förstår
Nio dagar, fyrtio Linnea tassar upp på nätterna för att släppa in katten och funderar på livets korthet och tiden som rusar iväg. Nu vet hon också varför hon är så känslig morgonillamåendet har avslöjat hennes hemlighet: familjen väntar tillökning.
Hon ser på Frida med ungarna och viskar:
Snart blir även jag mamma igen. Det är läskigt Tror du att det går bra?
Frida kurar ihop och spinner högt; Gustav smyger dit oroligt, men Linnea ler.
Just det! Hela huset är fullt av hjälpare. Vi klarar oss!
När Linnea ska berätta för maken om graviditeten, drar ett oväntat dramatik över huset.
Gustav är borta två dygn, Linnea oroar sig allt mer. Hon letar vid Gunillas gamla port, frågar både Veronica och Oskar.
Linnea, lägg dig och sov. Han kommer nog hem när han är hungrig, menar Erik.
Jag kan inte. Det ska regna i natt. Tänk om han blir blöt?
Katter klarar sig alltid. Oroa dig inte.
Tillslut somnar Linnea i fåtöljen. Turkiskblå skymning utanför. Plötsligt river Fritjof… Eller Frida henne på benet.
Aj! Vad gör du?
Och så hör Linnea Gustavs ljudliga jamande utanför, känner svag lukt av rök.
Erik! Barnen! Det brinner!
Hon springer, Frida hinner före in till barnens sovrum och biter var och en försiktigt i handen.
Upp med er!
Linnea får ut yngsta sonen, ger den äldre till Erik, får tag i kattungen på vägen ut.
Grannarna kallar brandkåren, som släcker snabbt. Kattfamiljen sitter tillsammans med deras människor på gården.
Allt är under kontroll, säger en brandman. Bra att ni kom ut i tid huset klarade sig!
Tack, viskar Linnea.
Erik nickar åt barnen gå och tacka brandmännen och kramar Linnea:
Hur mår du?
Bra
Säker? Han lägger handen på hennes mage, Linnea kippar efter andan.
Du vet?
Klart jag vet! Lugn nu, lilla du. Vi klarar det här. Du, jag, barnen, katterna, huset är kvar!
Ja
Linnea ger Frida till maken, lämnar kattungarna till barnen och står ett ögonblick på trappan, blickar mot himlen.
Tack, Gunilla Svensson, för din godhet. TackEn månad senare, efter återställd vardag, har huset fått nya gardiner som Linnea köpt tillsammans med Veronica. De bjuder in till minnesfika för boende, vänner, och kvarterets alla lösspringande katter. På bordet står Gunillas serveringsfat, och i hörnen ligger kattungarna på sneda filtar och jagar skuggor. Veronica, alltid i sin blå hatt, tar till orda när sorlet tystnar.
Vänner, vi minns de som gått före, men livet rusar vidare! Tack vare Gunilla vet vi ännu mer om hur man håller ihop, och även om ålderdomen gör oss lite galnare, kanske det är just galenskapen som räddar oss ibland.
Skratten sprider sig, barnen rusar för att titta till Fridas ungar, och Linnea står i hallen med handen på sin mage, omfamnad av Erik. I dörren sitter Gustav, omsorgsfullt putsande framtassarna, med blicken vänd mot gatan som om han väntade på någon.
Då plingar det till i Linneas telefon. Ett sms från Oskar: Den lilla röda kattungen har funnit sin plats min mamma vågade till slut. Vi döpte henne till Gunilla.
Linnea ler genom tårarna. Hon tar in stunden nya liv, gamla vänner, förlorade och funna familjer. Utanför vrider vinden i träden, och doften av nybakt dröjer kvar.
I den stunden förstår Linnea: ibland är ett hem inte en plats, utan känslan av att man aldrig riktigt är ensam. Och någonstans mitt i oväsendet av barnskrik, spinnande katter och skratt från köket hörs Gunillas milda röst ett eko av vänlighet som aldrig försvinner från Södermalm.
Hjälpen och vänligheten, tänker Linnea, färdas vidare. Och varje gång Gustav hoppar upp i fönstret mot natten, blinkar han som för att säga: Allt är som det ska vara.
