Alva, du blir den största fisken i mitt akvarium, säger min utkärlek med självsäker röst. Jag stirrar på honom med stora ögon.
Är du seriös, Johan? Jag vill vara din enda fisk, inte bara en i mängden Är du gift? Varför får jag veta det först när jag ska åka till ditt hem?
Han rycker på axlarna.
Nej, jag är inte gift, men
Jag pressar honom att fortsätta, för jag vill veta hela sanningen om svenska män.
Förstår du, Alva, så har mina föräldrar valt en brud åt mig. Jag kan inte gå emot dem. Vi kan ingå ett tillfälligt äktenskap, och du måste konvertera till Svenska kyrkan. Annars han vänder sig bort och stirrar ut genom flygplanets fönster.
Jag är i fjärde månaden av graviditeten och blir blek av hans ord. Varför säger han allt detta uppe i luften? Han hade ju tid att förklara allt innan resan. Jag blundar och försöker lugna mig. Jag ska inte hoppa ur planet, tänker jag. Min släkting och kollegor har varnat mig:
Gå inte in i någonting du inte känner till, Alva. Här är en annan religion, en annan mentalitet, ett annat sätt att se på kvinnor. Du kan bli fast i en knut.
Jag lyssnar inte, jag vet inget. Jag är lärare på Språkskolan och undervisar utländska studenter i svenska. Jag behandlar alla lika, som vanliga elever. I september kommer en ny kurs och en av studenterna är Johan, en ovanlig kille med mörkt hår, snabb blick och ett leende som får mig att tänka på en svensk vår.
Johan bor i ett studenthem, pluggar flitigt och är artig utan att visa det. En dag kommer han fram till mig med en oväntad fråga:
Lärare Alva, hur mycket kostar dina extra lektioner?
Inga extra pengar. Varför undrar du? Du klarar dig bra, svarar jag utan att inse att jag just nu fastnar i hans nät.
Alva, får jag bjuda dig på ett samtal? flikar han med blicken.
Om du insisterar, ja. Vad ska samtalet handla om? svarar jag, okunnig om hans avsikter.
Relationer, svarar han kort.
Senare på kvällen går jag in i studenthemmets lilla rum, där Johan väntar. Jag ser runt, blir förskräckt. Hur klarar sig studenter här? Gammalt, slitet möblemang, fönstren är smutsiga och det finns ingen varmvatten. Men på ett litet bord står en vas med en färsk skogslilja, en ren tallrik med skivade äpplen och en flaska med svensk snaps. Jag tänker, han har förberett allt.
Vi pratar om livet, studierna och hans familj. Allt är respektfullt. Men den kvällen inleder en storm som drar med sig våra kvällar och nätter som vilda hästar på de öppna hedarna. Vi faller i avgrunden, reser oss mot himlen, försvinner från marken. Tio år senare vill jag inte uppleva det igen. Kostnaderna av den passionerade kärleken känns för tunga. Vi hade hela fakulteten medveten om vårt förhållande, kollegor kliade sig i huvudet, studenter viskade om vårt snurrande romans.
Alva, bli inte galen. Stanna upp innan det är för sent. Vad vill du med Johan? I hans hem finns yngre flickor som kan bli din brud. I Sverige kan man gifta sig redan vid 18 år, och du är redan 27. Är du inte trött på våra män? säger en kollega med en alkoholistpartner.
Åh, tjejer, jag skulle inte säga nej till så många passioner! drömmer en annan ogift kollega.
Jag förlorar mig själv. Jag är redo att springa efter Johan till världens ände, inte bara till hans hemort. På sommarlovet bestämmer vi oss för att åka till Johans familj. I flygplanet börjar han tala om märkliga saker för mig. Han vill göra mig till den främsta fisken, alltså den främsta frun i hans hälsohushåll. Det skrämmer mig.
Flygplanet landar i Småland. Vännerna välkomnar oss med leenden, solbrända ansikten, som om de vore på en sommarpicknick. De tar oss till föräldrarnas hus. Jag blir varmt mottagen, men Johan måste agera som översättare. Hans föräldrar förstår inte svenska, så vi talar engelska. I ett hörn sitter en tjej på femton år, bara ögonen syns bakom tjocka kläder.
Möt Elin, vår sons blivande fru, presenterar Johans far utan motstycke.
Jag vill sjunka genom marken. Elin är inte vacker enligt svenskt ideal jag är hög, mörkbrun, med en midja som en klocka. Jag är 27, Elin är femton. Jag återvänder hem, nedstämd, med ett barn på väg. Jag tvingas byta ut mina färgglada kläder mot grå, svarta hijaber, slöjor och en enkel sminkning som bara betonar ögon och ögonbryn. Jag accepterar det tillfälliga äktenskapet och blir kristen. Jag älskar Johan och vill underkasta mig honom i allt.
Sju år passerar. Vi har flyttat till England. Jag har tre söner, Elin har två döttrar. Johan försörjer familjen väl, men jag känner mig som en gammal älskarinna, en främling. Avundsjukan mot den unga Elin brinner. När Johan tittar på Elin fylls mitt hjärta av outhärdlig smärta. Jag kan inte längre acceptera det. Jag vill fly från detta påhittade paradiset utan att titta tillbaka, men jag vet att om jag lämnar så riskerar jag att förlora mina söner. Vid skilsmässa får barnen vara med fadern.
Jag tar ett desperat steg och talar med Johan om att återvända till Sverige. Han blir förvånad.
Alva, vad saknar du?
Förlåt, Johan, du kan inte förstå min själ. Släpp mig, snälla, säger jag med tårar i halsen.
Okej, gå till dina föräldrar. Barnen och jag saknar dig. Kom snart tillbaka, säger han och smeker min axel.
En månad senare flyger jag hem. Två år har gått sedan dess. Jag pratar med mina söner och Johan på telefon. Elin har fött en son. Mina pojkar växer och minns mig. Jag är förvirrad, saknar, gråter och känner mig fast, utan att kunna flyga någonstans.
