**Dagbok**
” Glöm inte att du bor i min lägenhet och har gjort det hela livet. Nu börjar du igen. Ska du alltid använda det mot mig?”
Tove och Olof hade varit gifta i tio år.
Tove hade en mor och en styvfar som tagit hand om henne sedan hon var tre år. Hennes yngre bror, Erik, var inte heller styvfadrens biologiska son. Enda riktiga dottern var systern Linnea, men han gjorde ingen skillnad mellan barnen.
När Tove gifte sig och flyttade till sin man var Linnea bara åtta år.
Olof kom genast överens med styvfadern. Inget konstigt Lars-Erik kunde prata öppet med vem som helst, oavsett om det var grannens barn, en tonåring eller en vuxen man. Han pratade som en jämlik, hittade gemensamma intressen.
Om svärmor kunde Olof inte säga något negativt heller, men med Lars-Erik blev han snart nära och började kalla honom “pappa”. Hans egen far var redan borta.
Mamman hade åkt till farmor när hon blev sjuk och stannade där. Huset lämnade hon åt sonen.
Tove och Olof renoverade allt efter sina behov. Lars-Erik hjälpte till. Toves mor knotade hon förstod inte varför dottern ville flytta från staden till en by.
” Mamma, det är en småstad. Det finns femvåningshus mitt i centrum.”
” Men du bor i ett hus på landet. Det är en by, oavsett vad du säger”
Tio år gick. Familjen växte med en son och en dotter. Toves bror Erik stannade i stan efter studierna, långt från barndomshemmet. Den yngre systern gifte sig. De hade inget eget boende och började hyra. Hyran betalades av Linneas föräldrar.
” De kan bo hos oss”, sa Lars-Erik till sin fru.
” Jag har inget emot det, men vi måste prata.”
” Om vad?”
” Varför bytte du jobb?”
” Vi har redan pratat om det. Barnen är stora och försörjer sig själva. Jag orkar inte jobba två jobb längre, speciellt inte efter sjukdomen. Vi har mindre utgifter nu.”
” Linnea behöver en lägenhet.”
” Hon har en man.”
” Glöm inte att du bor i min lägenhet och har gjort det hela livet.”
” Nu börjar du igen. Ska du alltid använda det mot mig?”
” Välj! Du måste jobba för dotters lägenhet!”
” Vilket val? Jobba eller vad?”
” Eller gå.”
” Jag klarar inte av att jobba så mycket, det vet du.”
” Då skiljer jag mig. Gå. Du har ett hus.”
” Ett hus? Har du sett det? Vad tror du hänt med det på alla år?”
” Jag bryr mig inte. Du ville inte sälja det.”
Lars-Erik packade tyst sina viktigaste saker.
” Ta allt annars slänger jag resten.”
” Vi har nästan levt ett liv tillsammans, du går i pension om ett år. Jag är sextiotre.”
” Du borde ha hittat en yngre. Jag ångrar att jag gifte mig med dig. Vem annars skulle ta mig med två barn? De var en börda.”
” Pratar du om barnen? Jag går. Resten hämtar jag inom en vecka. Vänta”
” Mamma, var är pappa?”
” Du vet att han inte är din riktiga far.”
” Och vad gör det för skillnad? Han är min pappa, ingen annan.”
” Vi har gått skilda vägar. Linnea och hennes man flyttar in i min lägenhet.”
” Va? Var är pappa då?”
” I sitt gamla hus på landet.”
” Och Linnea gick med på att skicka iväg en sjuk far dit? Hur kunde du?”
” Varför bryr du dig så mycket?”
” Det är omänskligt. Vet Erik om det?”
” Varför skulle han veta? Han är långt borta. Varför kom ni ens hit?”
” Vi tänkte bara hälsa på. Vi åker på semester imorgon. Sen skulle vi besöka Erik, det är på vägen.”
” Vad vill ni av mig? Jag behöver pengar till renovering. Din syster och hennes man flyttar snart in, hon är gravid. Så jag ger inget. Har ni barnen med er? Jag har ingen tid att sitta barnvakt.”
” Vi behöver inget. Vi har pengar, barnen åker med. Vi kom inte för det. När tänkte du berätta om skilsmässan?”
” Varför skulle jag? Han är bara Linneas riktiga far.”
” När han tog hand om oss och älskade oss, var han vår far, men nu är han främling? Det är inte rätt, mamma”
” Du har ingen rätt att döma mig! Jag gjorde allt för er!”
Olof kom tillbaka in i lägenheten. Han hade gått ut när Tove och hennes mor började bråka, när han insåg att fadern redan var borta. Han lyckades knappt nå honom. Lars-Erik bar inte med sig sin telefon, lämnade den hemma. Men tur nog svarade han.
” Visst, inte jag. Det var han som tog hand om oss. Tiden får utvisa.”
” Tove, kom nu,” sa Olof och drog henne i handen. “Jag har redan fått veta allt. Barnen i bilen. Vi åker till farfar.”
” Du vet? Då åker vi.”
” Ja. Det var svårt att få ur honom. Han ville inte säga.”
” Bra jobbat. Jag har aldrig känt till adressen. Vi fick aldrig veta och åkte aldrig dit.”
Lars-Erik mötte dem utanför det gamla huset.
” Farfar, bor det en arg farmor i ditt hus?” frågade barnen glatt.
” Nej. Hon stannade kvar i stan.”
Tove och Olof skrattade. Skämtet lyckades, även om fadern var dyster. Han gladde sig åt deras besök, försökte dölja det, men det syntes ändå.
” Varför letade ni upp mig?”
” Hur kan du bo så här?! Vi kom för att se och lösa allt. Varför sa du inget direkt?”
” Varför störa er? Din mor sa allt hon ville, och jag förstod.”
” Jag förstod henne också. Hur ska du bo här? Det är sommar nu, men vintern då? Har du tagit med allt?”
” Allt. Här finns ingenting, bara gamla porslin som råkade finnas kvar. Men det går. Så här blev det, jag får leva med det.”
” Absolut. Du ska. Packa, pappa. Du flyttar in hos oss.”
” Ja, pappa, packa. Vi kan hämta resten sen. Ta det viktigaste bara.”
” Jag kan inte åka, jag är inte ensam.”
” Vi ser det. Och vi har aldrig skaffat hund. Barnen vill ha en.”
” Nån lämnade honom här, han är liten än”
” Ta med honom också. Han kan vakta vårt hem.”
Fadern grät inte, men tårarna rann ändå.
” Pappa, vi åker på semester i tio dagar. Du får handla om allt här. Här är ditt rum. Det finns mat, affären är nära, vi lämnar pengar. Vi ska hälsa på Erik. Var bara nåbar”
