Ett tidigt söndagsmorgon väcktes Andreas på av en ringsignal. Sömnig famlade han efter mobilen och stirrade slåsint på den svarta skärmen. Men sedan hördes det igen – någon ringde på dörren. Andreas kastade sig ur sängen, drog på sig kläderna och rusade för att öppna. Alla vet ju att när någon envisas med att ringa på tidigt en söndagmorgon, så har det en orsak.
“Hej! Länge sen sist. Har du somnat där? Inte glad att se din gamla kompis?” I dörröppningen stod hans universitetspolare Niklas Mårtensson. “Får jag komma in eller?”
“Niklas?! Vilket himla sammanträffande!” Andreas kramade om vännen och drog in honom i lägenheten. “Varför sa du inget, din lurifax? Hur hittade du mig ens?”
“Var hos dina föräldrar – din mamma gav mig adressen. Hon berättade att du skilt dig och flyttat hit. Jag är här på genomresa. Planerade resan så jag skulle hinna träffa dig. Visa mig rundan.”
“Gå in i kökken, jag tvättar ansiktet fort. Sätt på vattenkokaren!” ropade han och stängde badrumsdörren.
När Andreas kom in i köket stod en flaska rödvin på bordet, medan Niklas skar upp ost.
“Ursäkta, jag tog mig friheten. Din kyl är ju tom som Saharas öken. Har du gått på svältkur eller? Sånt här är vänner för – så man inte dör av hunger”, sa Niklas inställsamt och lade upp smörgåsarna med omsorg.
“Vin? På morgonen?” Andreas vred flaskan för att läsa etiketten.
“Vem ska stoppa oss? Det här är bara som en social smörjning.”
De drack, åt smörgåsarna och Gustavs ägg, och minnena vällde fram…
Niklas hade gift sig lyckligt redan under studietiden.
“Svärfarsen drog sig tillbaka, så nu sköter jag byggföretaget. Ja, avundas du. Äldsta pojken går sista året på gymnasiet, yngsta i sjuan. Livet har varit snällt mot mig”, skröt Niklas. “Men dig känner jag ju till. Hittade du aldrig din Assol?”
“Minns du det? Nej, det gjorde jag aldrig.”
“Säg inte att du bor ensam nu.” Niklas stoppade i sig den sista smörgåsen.
“Med min son. Han är hos Elin på födelsedagsfirande. Ringade igår, kommer hem om några dagar.”
Då, för länge sedan, hade vännerna försökt övertala Andreas att inte gifta sig med Elin. Men han envisades. För hon påminde honom om Annika, “Assol”, som de kallade henne. Hennes son började kalla Andreas för pappa direkt, och Andreas hade blivit så fäst vid viltfrämmande pojken. Men äktenskapet höll inte länge.
Elin gifte om sig nästan direkt. Relationen mellan Anton och den nya styvpappan blev aldrig bra. Han rymde hem till Andreas då och då. Elin anklagade sin exmake för att medvetet dra Anton till sig. Till sist tröttnade Andreas på grälen och flyttade till Malmö.
“Anton bodde hos mig varje sommar. Elin fick barn och hade inte tid med honom längre. Efter gymnasiet flyttade han hem till mig permanent”, berättade Andreas.
“Jäklar. Ännu värre än en soapopera.” Niklas hällde upp de sista dropparna vinet.
“Nej då, allt är lugnt nu.” Männen tömde glasen.
“Jag hoppades verkligen att du skulle hitta henne ändå. Sådan kärlek det var.” Niklas suckade.
Andreas sa inget. På senare tid hade han nästan glömt den där förälskelsen, men nu hade Niklas kommit och väckt minnena igen.
På stationen lovade de varandra att hålla kontakten. Andreas gick hem, hämtade ett gammalt fotoalbum och hittade bilden på Annika. Han stirrade på den och försjönk i minnen…
***
Niklas hade lirat till sig sin pappas gamla Volvo, och de tre vännerna åkte söderut till Fredriks släkt. Skolan började inte än på ett tag – varför inte åka på lite semester?
I Skåne var det fullt upp med skörden av jordgubbar, äpplen och plommon… Pojkarna blev erbjudna att jobba med skörden. Extra pengar är aldrig fel, speciellt inte för studenter. Tidiga morgnar tillbringades med att plocka, och när hettan blev outhärdlig rusade de för att svalka sig i Öresund.
Där såg de Annika. Hon satt på stranden och stirrade ut mot horisonten.
“Assol väntar på sin Grå”, skämtade Niklas.
Från den dagen kallade de henne så. Vännerna hade flickvänner, men Andreas hade aldrig haft några seriösa förhållanden.
Niklas och Fredrik dök glatt i vattnet och simmade ut. Andreas gick fram till flickan.
“Väntar du på ett skepp med röda segel?” frågade han skämtsamt.
Flickan tittade upp. Hennes ögon var så sorgsna att Andreas tystnade. Hon vände blicken mot vattnet igen. Andreas satte sig bredvid, slöt händerna om sina knän. Det verkade som om hon inte ens märkte hans närvaro.
“Hör du?” frågade Andreas och lyssnade mot vågornas brus.
“Vattnet talar”, svarade hon.
Andreas såg förvånat på henne. Precis det han tänkt. Så satt de, tysta, och lyssnade. Vännerna kom tillbaka och vinkade. Andreas reste sig motvilligt, borstade av sina shorts.
“Jag måste gå. Ses vi imorgon? Samma tid?” hoppades han.
Flickan gav honom en kort blick och svarade inte. Men nästa dag satt hon där igen. De presenterade sig. Hennes namn lät som det vackraste han hört – Annika. Men när Andreas försökte fråga mer reste hon sig och gick. Han följde efter och lämnade henne utanför hennes hus.
Hon var ett mysterium, och det drog honom till henne. På kvällen gick han dit och kastade en sten mot fönstret. Annika kom ut direkt. I shorts och en linnetröja med de översta knapparna uppknäppta föll han för henne ännu mer. De promenerade längs stranden. Annika teg, medan Andreas pratade på, nervös och uppspelt.
Solen sjönk, färgade himlen i guld och rosor, och speglades i Annikas ögon. Andreas njöt av stunden och var glad att han tagit med kameran. Men Annika vägrade vända ansiktet mot den. Så gick han ut i vattnet och tog bilden. Hon hann inte vända sig bort.
Det var det enda beviset på att hon inte var en dröm.
Varje kväll gick de ut vid vattnet. En gång vågade han sig på att kyssa henne. Hon drog sig inte undan, men spände sig så häftigt att han backade. Ju mer mysterium, desto mer drogs han till henne. Andreas blev mörkbränd och smal, för han sprang till stranden istället för att vila. Ibland kom han hem sent, steg upp tidigt. Vännerna, som såg hans kärlekskval, förstod att det inte var något att skoja om.
Det återstod bara några dagar. Andreas bestämde sig för att berätta om sina känslor. Den”Men när han äntligen vågade säga det hon redan visste, log hon sorgset och viskade: ‘Jag har inte tid att älska någon, för havet kallar mig hem.'”
