**Bara glöm det**
Det var kallt och blåsigt ute. Moa sprang hem från skolan för att inte frysa. Andedräkten stod som en vit dimma runt hennes halsduk, frusen till rimfrost på ögonfransarna och de ljusa lockarna som stack fram under mössan. Snart skulle hon vara hemma, dricka varmt te med citron, krypa upp i soffan med fötterna under sig och dra en filt över sig…
Bara tanken på det sköna, värme hemmet fick henne att skynda på stegen. Där var porten. Moa drog i dörren och nästan kolliderade med moster Agneta, den låga, fylliga grannen som hon inte gillade. Moster Agneta betraktade henne alltid med smala, svarta ögon som verkade gräva sig in i henne.
“Lugn i stormen, springskalle. Du höll på att välta mig”, muttrade moster Agneta och stirrade på henne.
“Förlåt”, sa Moa skuldmedvetet.
Kvinnan tog upp hela dörröppningen och rörde sig inte ur fläcken.
“Jag förstår verkligen inte vem du liknar. Din pappa har bruna ögon, din mamma blå, och du… Och ditt hår är annorlunda. De är långa, och du är pytteliten.”
“Och?” frågade Moa. “Måste barn vara exakta kopior av sina föräldrar?”
Hon ville inte vara oförskämd, men visste inte hur hon skulle ta sig förbi den fylliga grannen. Hon kastade en blick över axeln, hoppades att någon skulle komma, men där fanns ingen som kunde hjälpa henne. Det var något i moster Agnetas blick som oroade henne. Hon ville bara springa därifrån, bort från de kritiska, bedömande ögonen.
“Nej, det måste de inte”, suckade grannen. “Men jag har bott i det här huset sedan det byggdes, flyttade in samtidigt som din mormor och morfar. Jag såg din mamma växa upp. Sen gifte hon sig, och två år senare kom du hem från BB.”
Moa stod där otåligt, trampade med fötterna, förstod inte vart grannen ville komma.
“Hon kom hem med dig, men jag såg henne aldrig gravid. Tänk på det, varför du inte liknar dem.” Moster Agneta steg äntligen åt sidan och släppte in Moa i trapphuset.
Moa gick upp två steg och ryckte till när ytterdörren slog igen bakom henne. Plötsligt slog en tanke henne som en blixt. Hon stannade mitt i trappan. Ansiktet brände, men händerna var iskalla. *Nej, hon säger så bara för att vara elak. Hon bor ju ensam, ingen man, inga barn, så hon sprider rykten. Att hon inte såg betyder inget*, tänkte Moa, men hon kunde inte skaka av sig grannens ord.
Långsamt gick hon upp till tredje våningen i den gamla panelbyggnaden, steg in i lägenheten, tog av sig ytterkläderna, hämtade familjealbumen, satte sig i soffan och började bläddra. Där var Moa i en filt med spetshörn, där tog hon sina första steg, där hade hon sitt första hårband i de tunna, ljusa lockarna. Där stod hon som förstaklassare med en jättebuket som nästan dolde henne… Och bredvid henne stod hennes mamma och pappa, log och såg på henne med kärlek.
Moa hörde nyckeln vridas om i låset och torkade snabbt bort tårarna.
“Moa, varför sitter du i mörkret?” Pappa kom in och slog på lampan. Taklampan lyste upp rummet, och Moa kisade mot det skarpa ljuset.
“Vad har hänt? Har du gråtit?” Pappa satte sig bredvid henne i soffan. “Tittade du i albumen? Låt mig.” Han tog albumet och bläddrade.
“Pappa… är jag inte er riktiga dotter?” viskade Moa.
“Moa, var fick du det ifrån?” Pappa tittade upp, och Moa såg skräck och förvirring i hans ögon. Det fick hennes hjärta att slå snabbare. Hon kastade av sig filten och hoppade upp.
“Pappa, säg sanningen! Jag har rätt att veta!” skrek Moa med darrande röst utan att släppa honom med blicken.
Hon väntade på att han skulle skingra hennes tvivel, säga att det inte var sant… Men han sänkte blicken.
“Jag förstår.” Moa sprang ut i hallen, satte på sig mössan, trampade ner fötterna i kängorna och slet ner jackan från kroken.
“Moa, vänta! Vart ska du? Jag kan förklara…”
Men Moa var redan ute ur lägenheten och smällde igen dörren så hårt att murbruk dammade ner från taket.
Hon sprang nerför trappan, drog på sig jackan under springandet och svalde tårarna.
*Han vågade inte se mig i ögonen. Alltså är det sant. Jag är inte deras riktiga dotter. Främmande… Vems då?*
Hon kom ut på gatan och ryste av kylan. Vinden brände mot hennes tårfyllda ansikte. Halsduken låg kvar på kroken. Inga vantar, inga pengar… Moa skyndade vidare. Efter två hus vek hon in på en annan gård, satte sig på en snöig bänk och brast i gråt med ansiktet gömt i händerna.
“Vad gråter du för? Har något hänt?”
Moa tittade upp och såg Emil från tionde klass stå framför henne.
“Kom med mig, så berättar du”, sa han bestämt.
“Jag vill inte…”, snyftade Moa.
“Kom nu, dumbom, du fryser ju ihjäl. Jag ger mig inte ändå. Om du dör måste jag stå till svars för dig. Kom.” Han tog hennes händer och drog upp henne på fötter. “Slappna av, mina föräldrar är på teatern. Vi kan dricka te, och du kan berätta. Kanske kan jag hjälpa dig.”
Moa följde med Emil in i hans lägenhet, som var modernare och större än hennes familjs. Emil tvingade på henne sin mammas tofflor, kastade en tjock stickad tröja över hennes axlar. Medan vattenkokaren världe, ställde han fram koppar, socker och gjorde rostade mackor.
“Du heter Moa, va?” frågade han och hällde upp te.
“Ja”, mumlade Moa utan att titta upp.
“Vad har hänt då? Varför sprang du hemifrån?”
Moa ville inte berätta för en nästan främmande kille. Han gick i parallellklass, var idrottare, och hon visste inget mer om honom. Varför skulle hon prata med honom? Men smärtan var outhärdlig. Så hon berättade om moster Agnetas ord.
“Och därför sprang du hemifrån?” frågade Emil skeptiskt.
“För dig är det lätt att säga. Du har riktiga föräldrar”, fräste Moa. “Jag sprang inte. Jag bara… kunde inte titta på pappa.” Hon gömde ansiktet i händerna igen.
“Slår de dig? Straffar de dig?” frågade Emil.
“Nej. De blir ibland arga, men har aldrig slagit mig.”
“Dricker de?”
“Va? Mamma är konsthistoriker, och pappa…” Mo”Och ändå älskar de dig, vårdar dig, klär på dig — föräldrar är inte de som föder dig, utan de som växer upp med dig, de som ger dig kärlek,” sa Emil och vände sig bort med en smula bitterhet i rösten.
