Du, jag måste berätta om veckan som var. I fredags var jag och min fru Märta hemma hos hennes föräldrar i Växjö för att äta middag tillsammans, som vi brukar. Men det spårade ur lite den här gången.
Vi satt runt bordet, pratade om allt möjligt lite om jobbet, lite om vädret, lite om semesterplaner. Men sedan halkade samtalet in på min arbetsplats. Det var Märta som tog upp det, och jag fattar varför, för det har varit prat om att bygga en pool hemma hos mina föräldrar i Jönköping. Det har varit på tapeten länge, och nu i år tycker Märta att vi borde sluta skjuta på det.
Vi har också snackat om att byta ut bilen innan vintern kommer du vet ju hur sliten vår gamla Volvo är. Och till sommaren hade vi tänkt åka till Öland, vi har ju inte varit där på flera år. Men du vet, det är bara jag som jobbar just nu.
Jag är egentligen nöjd med mitt jobb, känner mig trygg och det är ingen klagan från min sida. Men företaget har haft tuffa tider, några blev uppsagda och resten av oss fick sänkta löner på obestämd tid.
Så jag försökte förklara att vi har lite sparpengar, ungefär så det räcker till en ganska enkel semester på Öland och kanske en begagnad bil för runt 40 000 kronor men då är det verkligen den billigaste vi kan hitta.
Märta tyckte dock att poolen hos hennes föräldrar var viktigare än våra planer. Jag höll inte med, det blev rätt frostigt. Hon började anklaga mig för att vara lat och att jag inte brydde mig om att skaffa nytt jobb, så att vi skulle ha råd med allt.
Och väl vid matbordet, framför hennes mamma och pappa, blev det samma visa igen. Jag tappade det lite, och sa att de redan får en rejäl hjälp av oss varje månad och att kvällens middag nästan gått på min nota. Det var verkligen inte smart sagt, men jag kunde inte backa då.
Märta blev röd om kinderna och körde i gång med ett känslosamt tal om hur besviken hon är på mig, och jag fick höra ett och annat om mina brister. Jag stod inte ut, så jag gick därifrån under tystnad.
När jag kom hem samlade jag ihop hennes grejer och tog dem hem till hennes föräldrar. Jag känner att ingen ska behöva ha sådana bråk det är verkligen inte okej. Nu sitter jag här, det känns tomt och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag har aldrig känt mig så vilsen.
